X.

Det var morgon. De fremmande skulle, efter hastigt intagen frukost,

bege sig å väg. Enevald Fincke steg fram till ståthållaren och anhöll

att för denna gång, som frivillig, få medfölja. Sedan önskade han

ingå i konungens tjenst.

"Godt", sade Fleming och tog honom i handen, "välkommen då. En ny

kamrat, gode herrar."

Enevald hade fattat sitt beslut att åtfölja krigarne, mera för att

hastigt komma in i deras seder och vanor, än för att för denna gång

egentligen deltaga i striden. Han ernade sedan taga plats vid någon

af de trupper, som voro förlaggda i Åbo. Huruvida något annat, än

ståthållarens närvaro, bestämde honom för att vilja vistas just i

Åbo, lemna vi tills vidare derhän.

Från den näraliggande byn utmarscherade redan i god ordning, de

troppar, som der rastat öfver natten. Under dagens lopp skulle de

troligen stöta på bönderna som, anförde af Jacob Illka, nu lägrat

sig vid Nokia. Fru Metta och hennes dotter stodo på trappan och

sågo på de förbitågande trupperna. Fru Metta betraktade skådespelet

temmeligen tryggt, ehuru icke fullkomligt fri från bekymmer. Sigrids

kinder voro något bleka och hennes vanligen så lugna utseende

förrådde oro. Ståthållarn och de öfriga herrarne hade redan slutit

sig till knektarne. Fullständiga rustningar buros af få; af de

fleste endast de vigtigaste vapenstycken. Enevald Fincke följde med

fotfolket. När han tågade förbi Tannila bugade han sig djupt och

sänkte sitt svärd för damerna. Nu skulle äfven herr Erik bege sig

bort, för att upphinna de öfriga, och han slöt nu, med ett varmt

famntag, hustru och dotter i sina armar.

Fru Metta hade svårt att rätt vara lugn och sade: "Gud bevare eder

herr Erik då J gån emot sådana röfvare och vilda djur, som icke hafva

försyn hvarken för hög eller låg. Käre herr Erik utsatt eder dock

icke för de värsta ulfvarne. Afslå icke heller hvad jag af eder ber:

bär dock denna lilla silkeslapp under harnesket, se, låt mig sticka

in den här. Den är vigd och signad och hvarken pil eller svärd biter

derpå, men om den skyddar mot böndernes klubbor det vet jag icke, så

att J bör väl se eder före emot dem. Gud signe eder, käre herre, att

J må komma oskadd ur denna svårighet."

Sigrid slöt sig snyftande till sin faders bröst. "Nå nå, barn, icke

förtjenar det så der mycket sorg, min lilla flicka. Nog har din gamle

far varit med, der det gått hetare till än det nu kommer att göra.

Gråt icke, Siri min flicka." Nu kastade han sig på sin häst och

vinkande med handen ännu ett farväl, hastade han att upphinna truppen.

I böndernas läger herrskade larm och oreda. Man visste att Fleming

nalkades med knektarne, men hvad som borde göras, ens för att möta

första angreppet, förstod ingen.

Till hären hade slutit sig en stor mängd sådane, som endast sökt

tillfälle till plundring, och för hvilka resningens egentliga ändamål

var alldeles likgiltigt. Desse tänkte med förskräckelse på att nödgas

mäta sig med Flemings knektar. De åter af bönderne, hvilka uppriktigt

ansågo sig strida för att afskudda ett olidligt förtryck, sågo med

bekymmer att deras anförare icke tycktes veta hvad de borde företaga

sig.

Mod och beslutsamhet målade sig i många anleten, men öfvergick äfven

hos dem småningom till harm och missnöje. De klokare insågo att det

fordrades att ordna den osammanhängande massan, åtminstone något,

om den skulle kunna emotstå truppernas anfall; men deras hufvudmän

visade icke den förmåga, man af dem hade väntat. Några falkonettskott

lossade emot böndernes lägerplats, och hvaraf en kula gick in genom

ena väggen och ut genom den andra, injagade förskräckelse hos de

vid artilleri ovana bönderna. Illka, inseende sin oförmåga att leda

ett försvar, förlorade alldeles fattningen, och innan kort var hela

bondehären stadd på återtåg och, förföljd af Flemings ryttare,

hastade hela folkmassan att fly, utan all ordning, och nedhöggs utan

motstånd. Då några hundrade stupat och bondhären syntes ohjelpligen

sprängd, upphördes med förföljandet, och de öfverlefvande skyndade

att bege sig i tysthet hvar och en till sitt hem, för att om möjligt

undgå räffst och straff. Allt det röfvade godset hade de under

flykten och förföljelsen nödgats kasta ifrån sig, och tillochmed

efterlemna hästar och slädor, emedan de ej kunde fortskaffas på de

smala skogsvägarne. Kopparkäril, gångkläder, jernsaker, lågo om

hvarandra på stigarne jemte matvaror och gods af alla slag, och

mer än en gång trodde de förföljande knektarne sig på afstånd se

ett börjande yrväder, då bönderne, ur stånd att medföra de röfvade

sängkläderna, för att åtminstone kunna bärja öfvertåget, skuru hål

derpå och skakade fjädrarna ut så att de flögo omkring i luften likt

snö.

Jemte herr Erik, syntes ståthållaren följande morgon rida omkring

i nejden. "Detta var dock snart afgjordt", sade hän, "så godt hade

kunnat vara att skrämma de bestarne förr, så hade de ej hunnit fara

så illa fram. Nå, jag tänker de fått minnesbeta nu så den skall sitta

i dem länge och väl. De sprungo omkring som kalfvar, när man tuttar

af litet krut för näsan på dem."

"Måtte blott de syndarne ej ånyo retas opp af hertigens handtlangare,

så tror jag väl detta borde betaga dem lusten; fast finnen är lika

svår att stilla när han engång kommit i rörelse, som han är tung att

först få att börja röras."

"Jag stannar nu, som sagt, här tills vidare. J åter begen eder, som

aftaldt är, till Åbo, för att der ordna hvad jag tillsagt eder.

Önsken J dock att i förbifarten besöka eder fru och dotter, så gör

ett par timmar intet till saken."

"Vill eders herradöme tillåta mig att, enligt eder ärade inbjudning,

medföra min dotter för att ställa henne under fru Ebbas beskydd, så

vore detta mig särdeles kärt."

"Godt. Är hon färdig till i morgon bittida, så magen J vänta till

dess. Hon kan då fara med eder, och sålunda ha säker eskort af de

ryttare som följa eder, och hvilka jag nu ställt under herr Enevald

Finckes befäl."

De tre fanor ryttare, som förföljt bönderne öfver en del af

Tavastskogen, hvilken sträckte sig framåt i tolfmila ödslighet, hade

återkommit och det var några af dem, som nu under Enevalds befäl

återsändes till Åbo. Fleming hade mycket att ordna innan han kunde

lemna Tavastland, och många bref sedan denna tid, bevittna hans

verksamhet der. Af dem är det blott en enda liten såkallad sedel till

ett bref, som angår vår berättelse, den lyder så:

"Jag kan eder icke förhålla, Erik Olofsson, att min vilja är att

J sägen Hans Fordeels hustru till att hon drager till Björneborg.

Hon skall icke vara der mera, den onda djefvulen, för hennes

praktiker som hon brukar på den förrädarens Hans Fordeels vägnar

och beder henne straxt draga dädan, om hon icke vill, så skall

hon dädan. Jacob Illka bekände i fjol i godtfolks närvaro att hon

hafver förmanat dem till uppror så väl som mannen.

_Klas Fleming_,

Friherre till Wik o.s.v."

Herr Erik jemte sitt följe anlände till Tannila, och med ett gladt

utrop sprang Sigrid emot honom på gården; men när hon varsnade

Enevald Fincke, som just kastade sig af hästen, rodnade hon och

stannade ett ögonblick och gick sedan med sedesamma steg fram till

sin far. Äfven fru Metta var snart ute for att välkomna sina gäster.

Herr Erik meddelade nu hustru och dotter sin afsigt att medföra den

sednare till Åbo, och ehuru tiden var kort att hinna få henne som sig

borde i ordning, lät det dock sig göra. Det mesta af hennes kläder

hade ock blifvit förstördt af plundrarne, men skulle väl icke heller

varit nog galant för att begagnas i Flemingska huset. Herr Erik

lofvade sörja för att sådant i Åbo blefve afhjelpt.

"Så lemnar jag dig nu åter, kära min Metta, och med allt detta

oskicket till. Huru monne du nu här kan reda dig ens med föda åt

folket?"

"Jag tänker vinterfisket ger nödtorftigt så länge, och till brödfödan

förslår väl stackarne på skogsåkern."

"Allt godt således, och då jag märker, att ju här ingen nöd blir, far

jag nu med lättare hjerta från hemmet än jag kom."

"Ja, ja, nog kan det väl gå, och J sen alltid den glada sidan af

allt, och knappt jag sett eder ens på alfvare vredgas öfver något i

verlden, ej ens öfver klubbmännen, dem vår herre nu må förlåta, då de

hafva fått sådan svår vedermöda."

"Tro aldrig, mor, att ej sinnet brusar opp för mig ock ibland. Minnes

du ej huru jag brukade klappa opp den skälmen Elias, som sen rymde

ifrån oss. Det var skada nog, nu blef han visst en galgfogel, fast

det var godt gry i slyngeln med alla hans opptåg."

"Ja så var ock agan, att J skrattade och gaf honom en smäll, och

skämde bort pojken på allt sätt."

"Åk mor, vi ha så litet lefvat tillsamman, att du knappt känner mitt

lynne. Borta, i krig och på sjö, har min mesta tid förgått, och du

har ensam styrt och ställt på godset, och bra har du ställt, hvad

skulle jag då vredgas öfver?"

"Ringa har det bekymrat dig, om jag ställt väl eller illa! Om det

vuxit ett korn på åkern, eller om tegen varit svart, allt har du

varit lika nöjd, och om det ej skulle funnits en fisk i boden eller

en skinka i visthuset, det skulle allt qvitta dig lika."

"Hvad mer, mor, aldrig ha vi ju behöft svälta, om jag varit hemma

eller borta."

"Herre gu, icke har du ändå tagit dig en hustru, som låter folket

svälta. Det är visst, man kan bli helt förtretad på dig. Men se, nu

sitter jag här och pratar med dig, och borde vara derute att ställa

mat åt eder alla."

"Låt vara, mor, nog står verlden ändå, om du än ej rustar och bestyr

så mycket."

"Ja, ja, käraste herr Erik, så sägen J riddare, som äro herrar och

män; men hvart skulle det bära, om vi qvinnor skulle vilja ha samma

rätt. Arbeta måste en husmor. En lat qvinna orkar jag ej se."

Siris lilla hufvud var upptaget af så många tankar på en gång, att

hon knappt visste reda på sig; men icke minst ofta framträdde för

hennes sinne en obestämd fruktan for ståthållaren, i hvars hus hon

skulle vistas. Den mörke mannen, med de ingalunda polerade åthäfvorna

och den af rustningen på flere ställen nedröstade drägten, skrämde

henne, och det var så mycket naturligare, som fru Metta haft för

vana att ganska ofta fara ut emot honom och hans tyranni, och Siri

hörde honom sällan nämnas, annat än såsom en hård och grym man.

Fru Metta var hela nejdens tillflykt och rådgifverska, och hvarje

gång bondgummorna tyckte sig hafva något att klaga öfver knektarne

eller ryttarne, som hos dem lågo i borgeläger, så kommo de med sina

bekymmer till fru Metta, och bådo henne, genom herr Erik, framskaffa

deras klagomål till herr Klas. Vid sådana tillfällen utmålades

Flemings tyranni af qvinnorna i de bjertaste färger. Fru Metta skref

väl om saken, men hennes epistlar voro vanligen svåra att läsa och

isynnerhet att förstå. Skrifkunnighet hörde icke mycket till seden på

denna tid, minst för fruntimmer. Sedan hon hunnit öfver den vanliga

början: "kan jag eder icke förhålla", så förhöll hon dock mestadels

sjelfva saken, emedan herr Erik ej kunde förstå hvad hon ville. Men

äfven när han begrep hennes mening, eller när han på någon dag var

hemrest, så att hon rätt fick komma fram med sina klagomål, så vann

hon dermed intet annat, än ungefär sådana svar: "kära min Metta,

gif åt bonden några spann råg", eller tillochmed: "gif åt stackars

Brita en annan ko, då hon så der illa mist sin", eller dylikt. Af

klagomålen till ståthållarn blef intet, ty "hvad skall man besvära

herr Klas för lappri, som man sjelf kan hjelpa." Fru Metta, som

sällan kunde förmå sig att bli ond på sin man, vände i stället sin

vrede på ståthållarn, och brummade ofta storligen öfver honom. "Vore

han icke så tyrannisk och envis, så skulle hertigen längesen tagit

Finland under sin styrelse, och detta betryck och blodsutgjutelse och

allt ondt, vore då borta." Så hade Sigrid småningom fattat en slags

instinktlik förskräckelse för Fleming, hvilken väl icke helt hastigt

kunnat skingras, ens om hon vetat att hennes mors funderingar slagit

om betydligt till hans fördel, sedan hon sjelf lidit af böndernes

framfart, och han dessutom hedrat hennes hus med att der dröja en

natt, och slutligen och mest, emedan han visat Siri välvilja.

När Siri hörde af att Enevald skulle stanna i Åbo, rodnade hon, det

undrade hon sjelf i sin själ öfver; men nog vore det bra roligt,

att der få se honom ibland, tänkte hon. Det blefve ändå en bekant

bland alla dessa fremmande menniskor, som hon nu skulle träffa

tillsamman med. Hon fruktade stundom att ungdomen i Flemingska huset

skulle se henne öfver axeln. Till namnet kände hon dem alla, äfven

något till lynnet, genom sin fars berättelser. Johan, den äldste,

den unge, ridderlige, ende sonen; Karin, nästan jemnårig med henne

sjelf, Hebla, några år yngre, och slutligen den unge Peder Baner. Då

tiderna började mörkna för dennes fader, riksrådet Johan Baner, hade

han sändt Peder, sin andre son i ordningen, till Finland. Den unge

Peders mor, fru Christina Sture, anförtrodde gerna sin son i sin goda

väns, fru Ebbas vård. Finland var, åtminstone tills vidare, en säker

vistelseort för dem, som hade något att frukta af hertig Carl, och

vägen derifrån till Polen var öppen. Det syntes derföre föräldrarne

godt att gossen trifdes på Åbo slott, och fru Ebba hade skrifvit till

fru Christina och bedt att i det längsta få qvarhålla honom, hvilket

ock bifölls. Fru Christina hade ändå många barn omkring sig hemma,

och hennes tankar voro ofta upptagna af bekymmer öfver hennes herres

då redan osäkra ställning till hertigen.