De storas, de mäktigas strider, hvad röra de väl en ringa
landtflickas öde? Må hon sitta vid sin spinnrock, må hon sköta
sitt kök, sina blommor, sin grannlåt och se till blott att hemmet
är dammfritt, och lemna åt männen, de som makt och kraft hafva,
att deltaga i lifvets stora skiften! Och dock sönderslås hennes
spinnrock, härjas hennes blomsterland, förstöres eller fläckas hennes
sirliga drägt och förödes hennes hem af dessa samma stormar, som
skaka throner och förstöra länder. Vi vilja derföre lyssna till ett
samtal emellan herr Erik Liljeholm och unge herr Enevald, för att
derigenom kunna kasta en blick på den tid, hvari den unga lefver, och
af hvars stormar äfven hennes öde skakas.
Vid den skummande ölbägaren satt herr Erik glad i sitt hem, der han
så sällan hade tillfälle att vistas. Midt emot honom satt Enevald
Fincke, lyssnande till den äldre riddarens berättelser om ställningar
och förhållanden, dem Enevald, som under loppet af flere år vistats
utrikes, icke så noga hade reda på. Fru Metta deltog ock stundom i
samtalet, Sigrid satt tyst, men uppmärksamt lyssnande.
"Man säger att herr Klas afrådde salig konung Johan ifrån att låta
välja sin son till konung i Polen", sade Enevald.
"Ja, han arbetade visst deremot, och nu är det just han som har mesta
besväret af att hans råd ej den gången hördes, och som nu bäst bjuder
till att vidmakthålla Sverige åt sin lagliga konung. Men hertig Carl
har nu fria händer till allt odåd hemma i Sverige, det ärfda riket,
der han mer och mer undergräfver konungens välde."
"Men", invände Enevald, "konungens ord måste ju dock alltid gå öfver
hertigens?"
"Jo, när kungen hitsänder en befallning, så krusar och krumbugtar
hertigen, och förklarar sin underdåniga ödmjukhet och åtlydnad af
kunglig majestäts i Polen befallningar; men just denna ende gången
måste han göra precist tvert emot, ty illvilliga menniskor och
hertigens fiender hafva denna gång förledt hans majestät, som ej kan
känna förhållandena, att ge ut en för landet skadlig befallning.
Ja, stundom låds hertigen tillochmed tro, att hela brefvet är
understucket och af onda menniskor förfalskadt! Åter skrifver kungen
och påstår sin rätt att bli åtlydd, och hertigen skrifver så ödmjukt
tillbaka, och är grufveligen bedröfvad öfver att hans majestät,
konungen i Polen, låter illviljare förleda sig att misstro honom och
hans goda vilja."
"Inser då icke folket detta?"
"Hertigen ställer sig väl med bönderna, ifrar för deras bästa och
tillhåller domstolarna att göra det lägre folket rätt; och så pratar
han med bönderna, lika kraftigt och rakt på saken som de sjelfva
och lika groft också. Folket har lärt sig att misstro vår konung,
emedan han hyllar den hatade katholska läran. Och så talar hertigen
för bönderna och säger, att nog veta de alla hur konungen lofvat
att landet oförryckt skulle få behålla sin rena evangeliska lära,
men hurusom jesuiter och papister dock bedraga konungen att utfärda
skadeliga påbud. Och ingen vore väl mera, än hertigen, öfvertygad om,
säger han, det konungen aldrig annat tänkt, än att hålla sitt ord
heligt, och att konungen visst ej ville förfölja sina undersåter, för
det de stå vid sin sanna tro, fast många tala om huru han vill införa
det påfviska otyget och göra Sverige till ett lydland under Polen.
Men käre vänner, tillägger fursten, och ser så from ut, jag, för min
del, kan visst aldrig tro att hans kunglig majestät af Polen har
sådant oförsvarligt uppförande i sinnet."
"Hvarföre, herr Erik, namnen J vår nådige herre och konung endast
såsom kunglig majestät i Polen?" frågade fru Metta förvånad.
"Det är så hertig Carl oftast benämner honom", svarade herr Erik,
"dock bevare oss Gud att upplefva den dag, då endast denna tittel
skulle tillkomma vår konung.
"Att hertigen syftar dertill, är väl utan all fråga, och vår herre
och konungs sinne är ock, tyvärr, så lugnt, att han icke med rätt
tillräcklig kraft ställer sig till sitt folks och sin kronas värn.
Men så länge herr Klas håller hufvut oppe, skall väl ingen så lätt
rycka spiran af vår lagkrönte arfherre. En trogen konungens man,
står han som en klippa i bränningen, och röres lika litet af krångel
och hotelser, som af löften och smicker. Hertigen försöker af all
makt att få herr Klas i sina händer till Stockholm, och har skrifvit
gång på gång, och har velat smickra honom med hur oumbärlig han är i
rådet, och att han ej må undandraga sig, när fäderneslandet behöfver
honom, men Klas är honom för slug!"
Enevald såg betänksamt på det fradgande ölet och invände: "I
riksrådet lär han ej ha låtit höra sin röst nyligen, men då man
innehar så många stora embeten, hinner man väl ej med alla. Kunglig
majestät har ju nyligen insatt honom som general-fältöfverste och
ståthållare i Finland, med makt som en kung, riksråd, riksmarsk,
öfversteamiral, det kunde allt vara tjenster för fem stora herrar."
"Ju fastare stödet ställs, dess bättre stöder det, när det är godt,
och herr Klas är orubblig som våra gråberg."
"Ja, ja", sade fru Metta och rankade smått på hufvudet, "nog är herr
Klas orubblig alltid och skronig med som ett gråberg. Nog vet du huru
hertigen och alla herrar gyckla öfver hans grofva ord och maner."
"Illa anstår det hertigen att tala om hans grofhet", svarade herr
Erik. "Der herr Klas säger tig! skriker hertigen 'håll käften, eller
skall du få dig ett truthugg', och der herr Klas säger: 'du är ingen
hederlig man', der säger hertigen: 'du är en tjufstryker och dertill
en ölebult.'"
"Men var det då så väl gjordt, att han ej lät finnarne fara till
riksmötena?" frågade åter fru Metta. "Det fanns nog mången, som
menade att hertigen ville folket väl, men att Flemingen bara inte
ville släppa dem dit för att de ej skulle få klaga på honom."
"Mor, mor, tala ej efter hvad hertigens handtlangare säga. Nog är det
allt godt och bra att få ihop riksmöte, men går det ej till efter
lag och rätt, så är dermed ringa godt. Och när hertigen lyser ut
riksmöte, och kungen förbjuder sitt folk att bevista det, då gör den
rätt, som icke släpper folket dit; om än allmogen, i sitt oförstånd,
låter narra sig och tror allt hvad skojare pratar i dem. Och om än
svenskarne måste lyda Söderköpings och Arboga beslut, då de ha föga
vån att annat göra, när de ha hertigen i nacken på sig, så skola
åtminstone finnarne hålla lag och rätt helig, så länge hertigen ej
fått band på dem, och det skall, med guds hjelp, ej ske så länge
herr Klas har nästan hela rikets flotta omhanda och står stark i
Finland. Redlig och rättfram och utan krångel och krokar, viker han
ej åt höger eller vänster. Trupper har han här att försvara vår
konungs sak, den stund det behagar hans majestät att återkomma till
sitt arfrike. Hertigen menar nog på att afdanka tropparna, som ännu
stå i tjenst sen kriget mot moscowiten, och när herr Klas allt icke
afskedar dem, så har hertigen vändt sig direkte till krigsfolket
sjelfva, och befallt dem att ej lyda herr Klas, som han säger vara en
förrädare mot kung och land. Men ännu har det ej lyckats honom att
utså myteri och uppror bland knektarne, hur än han bjudit till."
"Hvad herr Klas gör, tyckes väl eder rätt, och icke vill jag dömma
annorlunda än J; men allmogen klagar bittert, och nöd lida de; och
är det icke just det förtryck som af knektarne utöfvats, hvilket nu
kostar så ohyggligt mycket mord och brand."
"Svårigheten att försörja trupperna, är stor och, Gud bättre, folket
lider i sanning mycket. Då de äro undan ögonen på herr Klas, så
tycka sig knektarne kunna spela herrar, och ta med pock och våld af
bonden mycket mer än de skulle ha rätt till. Borgelägers tunga är
nog svår redan tillochmed när knekten nöjer sig med det nödvändiga.
Men hvad vill herr Klas göra? Han måste hålla trupperna väl, han
måste se igenom fingrarna med mycket! De veta nog sjelfva, huru väl
hertigen skulle taga emot dem, om de skulle lyda honom och öfvergå
till Sverige. Och dessa fremmande legoknektar, dessa skotter, mest
lycksökare, dessa polacker, som i grund förakta de arma finnarne och
behandla dem som vore de djur, hvad vill han företaga sig med sådana?
Skicka bort dem och vara ur stånd att stödja sin konungs sak, eller
qvarhålla dem och ha fördrag med deras oseder. Men förr skulle herr
Klas låta hela verlden gå under, än svika sin tro och sin konung."
"Och dock", sade fru Metta, "kan jag ej rätt annat, än ha medlidande
med dessa arma bönder, så vilda de än äro. Skulle än stundom herrarne
fara fram fogligt med dem, så roffa och skinna fogdarne dem, som om
de ej vore menniskor fast de äro bönder, och knektarne, det vet en
hvar huru de husera. Hvad skall folket väl till slut ta sig före.
Folk äro de ju ändå, om än af sämre blod. De slåss ju och resa sig,
för att freda hus och hem för våld. Ena odjur äro de dock, bränna och
härja som röfvare och vilddjur, och slagta folk och fä, så att det
ryser i en."
"Finska bonden är en tålig man. Finge han blott fundera för egen
räkning, så skulle han tåla sitt lidande denna gång, som alltid,
och visste han huru herrarne dock ville lindra hans nöd, så skulle
han lida än tåligare. Jag hade nyss ett bref från min gamle vän
herr Gödich Fincke till Porkala, befallningsmannen på Nyslott. Huru
innerligen han för de fattiga bönderna deltar och för deras nöd
ömmar, det kan rätt gå en till hjertat, och äfven hans gods hafva de
dock brännt! Men hertigens utskickade kringföra bref bland allmogen,
om de alla verkligen utgått från hans furstliga nåde sjelf, vill jag
dock lemna derhän, ty icke bör man skylla honom för allt heller. Der
utmålas Flemingen som en gud och äreförgäten tyrann, en blodsugare,
en förrädare som ljuger sig vara af konungen tillsatt, och som blott
tillskansat sig ett olaga välde. Ja man utsprider att konungen är
död, att Hertig Karl är konung. De påtagligaste och vildaste lögner
utspridas om Herr Klas, och folket tror dem och berättar dem för
sina barn, och som en blodig tyranns, skall hans minne gå till
efterverlden. Och nu uppmanas bönderne att resa sig, att utrota eller
bortjaga tyrannen och hans anhängare. Och i sanning, länge nog har
herr Klas sökt med godo stilla upproret, men det går ej längre an,
det måste brytas innan det får en större makt. Herren vare de arma
bönderne nådig, men jag rädes mycket blod kommer att flyta! Må det
komma öfver deras hufvuden som ställt till allt detta; icke öfver dem
som måste försvara sin konungs sak, och skydda oskyldiga menniskor
för plundring och mord af dessa upprors män. Än här, än der, samlas
en skara; röfvar, bränner, mördar och plundrar herregårdarne och
alla som de tro hålla med herrarne. Herr Klas har varnat dem, han
har belönat de socknar som förhållit sig stilla, med att ge dem
eftergift i skatterna, han har tillskrifvit och varnat allmogen, och
förmanat dem att icke på detta blodiga sätt söka skaffa sig rätt. Men
uppviglarne tros mera af de uppretade bönderne, och allt större har
det onda vuxit. Det kan ej hjelpas, stränghet måste dock nu slutligen
användas, om ej hela landet skall ges till spillo."
"Ja, herre gud", suckade fru Metta. "Hvad är det annat än
ohyggligheter som stunda. Talas det ej om hur både bröd och annan mat
blifvit förvänd i klara bloden. Och talte icke fru Regissa om huru de
berättat om, att en gammal ek burit ollon som sett ut som turkhufvun,
med spetsiga mössor på nacken, och sådana, att ingen trädsnidare
kunnat skära dem bättre. Och när de sen brötos opp, voro de fulla
med blod. Ja, ja, herre gu! Hvad blir det väl annat än blodiga och
ohyggeliga händelser, när christna menniskor fara fram som turkar och
hedningar. Ja, ja, sådant spås före, och värre än sker."