VII.

När Sigrid ändtligen, efter en långvarig svimning, slog opp ögonen,

drog det en betydlig tid ut, innan hon kunde lyfta opp sitt hufvud.

Slutligen började hon sansa sig och ihågkomma hvar hon var och hvad

som händt. När hon kom till fullt medvetande reste hon sig opp,

och steg åter fram till gluggen. Nu var allt tyst. Ingen menniska

syntes. Endast förödelsens styggelse låg öfverallt. Den slagne

tjenarn, qvarlefvor efter de slagtade djuren, de blodiga, grinande

djurhufvudena i de sönderslagna fönstren, allt påminnte henne om, att

hon ej blott drömt en gräslig dröm.

"Min mor, o Gud, hvad har blifvit af henne", ropade Sigrid

ångestfullt, sprang till vindsluckan och ryckte opp den. Äfven här

var allt tyst. Men huru komma ned? Dock denna tid byggdes ej höga

rum. Sigrid var lätt och van att springa utför de höga åsarne i

nejden, och nu i sin ångest bäfvade hon ej för att våga ett djerft

försök. Med ett hopp stod hon på farstugu-golfvet, och lyckades komma

oskadd ned.

Från rum till rum sprang hon nu, sökande sin mor och ropande henne.

Lyckligtvis kom hon först åt den sida, der hon lemnat fru Metta,

och undgick sålunda faran af att begrafvas af taket i det rum, der

bjelkarne voro genomsågade. Nu tyckte hon sig höra svar på sina rop,

och fann slutligen fru Metta, utmattad af ansträngning att försöka

göra sig lös.

Med ett glädjerop sprang Sigrid fram, och grep en på bordet liggande

knif; snart voro banden afskurna och mor och dotter lågo i hvarandras

armar.

"Detta har jag till straff, för att jag mången gång ömkat allmogen

och klandrat herr Klas för hans stränghet! Ömka sådana röfvare och

hedningar, ja. Jo, jo, när paddan kommer till välde så pöser hon!

Mina kor, mina präktiga kor! Ser du, der ha de odjuren ställt Rosans

hufvud, min alrabästa ko, som mjölkade sex kannor om dagen, och som

alldrig smakade på sitt morgonfoder, om inte jag hade klappat henne

på det der samma fattiga hufvudet förut. Och mina snälla kalfvar

och qvigor, och Liljan, och Dockan, och Blidaros, och Mansikka, och

Murikki, alla döda", och fru Metta grät så att hon snyftade, något

som Sigrid aldrig förut sett henne göra. Hon öppnade nu en liderdörr,

"se", utropade hon glad, "Stoltafin lefver än. Hon var i går litet

modstulen och mådde ej väl, så att jag lät skilja henne ifrån de

andra, och skickade Matts med Storsvarten till gamla Österbottens

Annika, för att be henne komma och stöpa bly öfver henne. Det var så

godt det, så ha vi Storsvarten i behåll. Jag vånner de nu vore här

ren, så man hade någon till hjelp, att få börja rödja undan här. Hvar

hålla de nu tro alla hus? Hu! Herre välsigne och bevare oss, hvad

är detta? En död karl! Rysligt, förfärligt! Det är ju Erki. Kanske

finns det dock lif i honom, jag tycker hjertat klappar en smula. Han

måste bäras in, kölden gör af med honom annars, om han änn något

lif har qvar. Tag i med du, Siri, det duger ej att vara fin när det

gäller en menniskas lif kanske, och drängar och pigor ha vi ej nu att

befalla. Men äro de då alla ihjälslagna, efter ingen syns till ännu.

Tyst, vänta ett ögonblick, mig faller något in. Spring du och ring på

klockan. Komma de ej när de höra vällingsklockan, då äro de i sanning

döda."

Sigrid åtlydde befallningen, och när hon återkom efter väl förrättat

värf, hade fru Metta nogare undersökt den slagne karlen och blifvit

stärkt i den tron att han lefde, men tillika besinnat sig att det ej

vore värdt att försöka bära bort honom, då hon hade så svag hjelp att

anlita, som Sigrid. Hon betäckte honom derföre med hvad som fanns af

sådana kläder och täcken, som klubbmännen ej aktat värda att medtagas.

Nu var Fru Metta åter redan alldeles densamma som vanligt, så att när

tjenarene småningom började åter infinna sig vid den kända signalen,

tittande försigtigt för sig om allt var säkert; då var hon genast i

full verksamhet och satte alla till arbete att undanrödja förödelsens

värsta spår.

Nu visste äfven en af tjensteflickorna berätta, att en ko blifvit

räddad. Hon hade sett den i vildt språng sätta af åt skogen, och

ingen hade förföljt den, åtminstone då hon såg den.

"Se der kommer gamla Annika med Matts och Storsvarten, det var

galant. Ja, mor, ni må visst signa och häfva ögonen. Vill ni läsa

olycka öfver de fördömda klubbkarlarne, så lägger jag visst inte

fingrarna emellan. Det är säkert det."

Lilla mor Annika lutade sig mot sin käpp och vaggade fram och åter

och lyfte sin hand flere gånger. Om af förvåning och fasa, som fru

Metta trodde, är dock icke så säkert. Fru Metta berättade nu att hon

ej egde flera kor än den sjuka, som mor Annika skulle stöpa öfver,

och en bortlupen. "Läs nu en signelse så hon kommer hem, pigorna äro

så uppskrämda, så att ingen törs gå att söka henne."

Annika redde sig att göra fru Metta till viljes. Hon klef opp på

backen bakom fähuset och började läsa. Först mumlade hon länge,

nästan ohörbart, slutligen höjde hon rösten, allt tydligare hördes

nu hennes ord: "Jungfru Maria klagade sig, min ko är spildt och

illa vildt. Den gamle han gick på ett brinnande berg och såg de

vanne qvinnor. Jag manar dig, du vanne qvinna; du får mig mitt igen.

Fullt som ett ägg, rödt som en blomma, innan solsätt tecknadt eller

korsadt." De sednaste orden uttalade hon med hög, besvärjande röst,

under det hon sträckte sin käpp i vädret och ritade figurer dermed i

luften. Derpå ropade hon tre gånger, med ljudelig röst, den saknade

kons namn och förklarade sedan att den innan solnedgången skulle

komma hem; hvilket ock ganska rigtigt skedde; om blott enligt dessa

husdjurs vana, eller i anledning af besvärjelsen kan lemnas derhän.

Sigrid gick fram till fru Metta och sade ödmjukt: "Mor, monne icke

detta är sådant signeri, som är förbjudit? Är det rätt att låta henne

utöfva det här?"

"Ack ja, hör man på bara. Ägget skall lära hönan. Har du också mål i

mun, lammet! Är du så uppskrämd, att du tror det vara papisteri, bara

jungfru Maria namnes. Det skall jag väl säga åt mäster Erik midt i

syna, om han ännu börjar med sitt grumlande, om att vi låtit dig lära

påfviskhet. Hade jag dig bara under herr Eriks beskydd, då vore jag

lugn både för klubbmänner och dumma beskyllningar. Vare detta sagt

med all vördnad för biskopen."

Vördnaden var dock en mohn rubbad på sednare tider, ty fru Metta

kunde ej rätt förlåta, att Biskop Erikson dömt henne att pligta, så

väl som Brita Oxe.

Genom de göromål som upptagit fru Metta i det yttre, hade hon blifvit

hindrad ifrån ätt gå in i boningsrummen, hvilka ock för henne egde

vida mindre intresse, än hvad som rörde hushåll och ladugård; men

sedan Annika nu slutat alla läsningar och blåsningar och korsningar

för kreaturens räkning, sade fru Metta: "Kära mor, sannerligen jag

vet om jag eger en matbit ens att ge er. Jag måste se efter om de

vilddjuren lemnat oss något i behåll. Gå nu in i stugan sålänge."

"Tackar som bjuder, tackar som bjuder, hi hi hi", sade lilla mor

Annika och neg sig till ännu mindre än vanligt. "Aldrig har nån förr

gått från fru Metta Liljeholm, utan att ha fått magen mätt, inga

skall det ske hädanefter heller så snart, hi, hi, hi."

Det var icke utan, att ej fru Metta kände sig en smula smickrad af

mor Annikas ord, och det så mycket mer som hon väl visste med sig,

att hon gjort skäl för att kallas god matmoder. Nu skulle hon bege

sig för att i "herrskapsstugan" afhämta nyckeln till ett visthus,

som syntes vara ouppbrutet, och sålunda ännu behöfde nyckel för att

efterses.

I det samma hördes någon komma skyndsamt ridande oppför vägen.

Pigorna skreko till af förskräckelse, men fru Metta gick rakt emot

den kommande.

"Gud ske lof, jag kommer icke för sent", utropade Enevald Fincke

och kastade sig af hästen. "Bönderna hade misstankar till mig, de

bevakade mig noga. Jag fick ingen utväg till att kunna hjelpa hvarken

fru Metta, eller eder dotter, jungfru Sigrid. Detta var mig en stor

oro, men ännu mera plågades jag af tanken på, att jag icke funnit

tillfälle att varna eder för takbjelkarne. Jag har dock lyckats att

fly från mitt obeqväma ressällskap, och gläder mig att se, det J mig

förutan undgått faran."

"Herr Enevald Fincke, välkommen i detta förstörda hem. Jag hoppas att

här dock ännu finnes något rum, som man kan stiga in uti, ehuru jag

varit så upptagen, att jag ännu ej hunnit se om boningsrummen. Stig

in, herr Enevald, att så väl jag, som min dotter, må få tacka eder

för det bistånd ni gaf henne i dag, och att vi må få höra huru ni

lyckades undkomma de vilddjuren."

"Stanna, fru Metta, ni vet således icke sjelf ännu huru förrädisk er

inbjudning är. Taksparrarne derinne äro genomsågade, det är högst

osäkert att vistas der."

Fru Mettas vrede jäste åter opp. Hon gick dock in i huset, öppnade

varsamt dörren, såg in, runkade på hufvudet och skickade Sigrid att

befalla de båda drängarne hemta in stöttor, afsåga dem och stöda

under taket. Detta var hastigt gjort, ty stora förråder af verke låg

vid gården. Så snart det med säkerhet lät sig göra, ledsagade fru

Metta sin gäst genom herrskapsstugan till kammaren innanföre, der

fönstren icke voro sönderslagna.

Fru Metta kände sig nu småningom högst otreflig till mods, af

att icke kunna bjuda ens en bägare öl åt Enevald; men hon hade

redan undersökt tunnorna och de voro alldeles tomma, de flesta

sönderslagna. Sigrid hade, blyg och förlägen, satt sig i ett hörn af

rummet, men fattade dock slutligen mod, och steg fram till Enevald.

"Tillåt mig", sade hon djupt rodnande, "att tacka er för er godhet

emot mig, som dock var er alldeles fremmande. Jag förstod då ej ens

för huru stor fara ni utsatte er för min skull."

"Det var min lyckliga stjerna, hulda jungfru, som tillät mig att få

göra er denna tjenst, det skulle mäster Sigfrid Forsius säga eder, om

han vore här", svarade Enevald skämtande. Fru Metta förundrade sig

öfver att Sigrid hade vågat tilltala den fremmande herrn, men sedan

hon sjelf förenat sina tacksägelser med hennes, tillade hon: "Dålig

värdinna är jag, som ej ens kan undfägna eder, och dock fordrar jag

att ni skall fylla gästens pligt, ehuru jag ej fyller en värdinnas.

Jag ber er nemligen att berätta oss nyheter. Låt oss veta både huru

ni kom i upprorsmännens händer, och sen huru ni kunde lyckas att

undfly."

Enevald redogjorde nu för huru hans gård blifvit plundrad och bränd

och han sjelf bortförd; omtalade sedan sitt bekymmer öfver att nödgas

medfölja bondehären från Tannila, utan att kunna lemna någon hjelp.

"Slutligen", fortsatte Enevald, "hade bönderne hunnit till Nokia.

Der beredde de sig att rasta öfver natten. Mitt sinne reste sig

oöfvervinnerligt emot, att fortfarande vara tvungen att kampera med

dessa råa gastar, och mina tankar flögo ständigt hit till Tannila.

Emellertid kom underrättelse om att Fleming vore i antag med

krigsmakt. Denna nyhet verkade som ett trollslag. Den bullersamma

folkhopen, som förut endast ordat om sin önskan att få tag i herr

Klas för att slå honom till jorden, den hade nu med ens blifvit helt

spak, när den fruktade mannen med sina knektar stod den inpå lifvet.

I den allmänna villervalla, som nu uppstod, lyckades jag obemärkt,

smyga mig ut till en inhägnad, der, ibland andra hästar, äfven de

förvarades, som togos från Tannila. Jag kastade mig opp på en af dem

och red i sporrsträck derifrån. Jag tror att man märkte min flygt,

ty jag hörde skrik och hojtande att stanna; men i villervallan torde

ingen hafva kommit sig att förfölja mig, åtminstone upphann mig

ingen."

"Mycken tack äro vi eder skyldiga äfven för eder välvilliga omsorg

om oss. Hem, kan ni numera i afton icke resa, och det är sannt, der

har ni icke ens tak öfver hufvudet. Men ni är trött och behöfver

hvila, och det behöfva vi alla, ty det är nu ganska sent, och vi ha

alla haft en besvärlig dag. Hurudan välfägnad jag kan bestå eder,

vet jag ej sjelf än, knappt nog hurudan bädd. Genom er rådighet att

krossa stegen, kom ingen att tänka på att i vinden kunde finnas något

förvaradt; jag tänker väl att jag derifrån skall få oss bäddar. Men

mina sängar med goda nya sängkläder, som stodo bäddade här i rummen,

varma och sköna, dem ha de allt fört med sig. De voro utmärkt väl

tillställda, spunna hemma, och väl väfda och med nya dun."

Fru Mettas mod höll på att svika henne, vid minnet af de många

uppbäddade sängar, som utgjort hennes stolthet; men tid var ej nu

att sörja. Hastigt var hon åter i verksamhet, de söndrade fönstren

tillstoppades så godt sig göra lät, fönsterluckorna stängdes och

brasor upptändes. Något mat upphemtades ur ett visthus, som blifvit

ouppbrutet, emedan bönderna ej kunde tro annat, än att ej mera än

hvad de redan hittat kunde i ett hus finnas, och derföre ej ansågo

löna mödan att vidare söka flera förråder. Så blef snart allt det

nödvändigaste ordnadt för natten.

Följande dagen skulle Enevald fara för att se efter sitt eget förödda

hem, men måste lofva fru Metta att till natten återkomma till

Tannila, der hon dock kunde bjuda honom ett bättre rum, än han kanske

kunnat finna det hos någon af sina torpare.

Fru Metta och allt folket i gården voro nu hela denna dag upptagna af

omsorger att ställa rummen i beboeligt skick, att från vinden nedbära

de der förvarade linne- och sängkläder, samt att på alla håll ordna

och putsa efter gårdagens förstöring; och tack vare hennes kloka

anordningar, började allt att antaga ett temligen ordnadt skick, då

hon tredje dagen om morgonen varsnade en ryttare, som tog af stora

vägen opp till Tannila. Hon trodde först det vara Enevald Fincke, men

stod dock oviss och såg utåt, till dess hon helt hastigt utropade:

"Sannerligen är det icke herr Erik", och dermed skyndade ut emot

honom. Men Sigrid hann ändå fortare fram. I detsamma han kastade sig

af hästen, tog den högreste krigaren den unga flickan om lifvet,

kysste henne och lyfte henne högt, som om hon varit ett litet barn.

"Se min snälla, kära flicka, Gud välsigne dig. Har jag dig här oskadd

och glad, och mor Metta", han kysste äfven henne och tog henne i

handen. "Se, Gud vare lof, jag har eder, mina kära, åter utan mehn.

Detta är nästan mera, än jag vågade hoppas. Då är ju allt bra."

"Ack, det är dock, tyvärr, icke så alldeles bra. Se till hurudant ett

hus du kommer! Stig dock in, min herre och man, och stå ej utanför

ditt eget hus, huru illa tilltygadt det än må vara."

"Käraste min Metta", svarade herr Erik, "icke ha träd eller sten känt

smärta af hur de blifvit medfarna, nej, icke ens fönsterglasen ha

känt deraf, och sådan rask matmor, som du, sörjer nog före, att allt

snart åter kommer i skick och visthusen bli fulla. Men hur är det med

våra tjenare, kommo de utan skada från leken?"

"Erki ligger ännu illa sjuk af röfvarenes slag, men jag hoppas han

kommer sig. Pekka och Jussi ha slagit sig till klubbehären. På dem

var ej stor skada, de voro dåliga karlar, och gingo med endast för

att få plundra, ty sannerligen de hade något förtryck af krigsfolket

att klaga öfver."

"Stackars Erki! Nå, icke behöfver jag be dig vårda honom väl, det vet

jag att du i alla fall gör. Annat kan man väl ej nu för ögonblicket

göra för honom."

"Se båda mina linklädsskåp! Fulla med linkläder voro de från golf

till tak, nu är allt förstördt, utom hvad jag hade i kistorna på

vinden, och som ej rymdes i skåpen, och det är allt som nu finnes

qvar."

"Kära mor Metta, bry dig icke derom. Jag är viss att du har så mycket

qvar, att vi ha både för sängarne, bordet och våra personer, och

ingen dag behöfva vara utan. Hvad mer om resten är borta."

"Herre Gud, har jag väl sträfvat och fäktat, för att mista allt så

här. Hvad skulle min saliga mor säga, om hon visste detta; af henne

fick jag hela det ena skåpet fullt med linne."

"Ha vi då icke qvar till nödigt ombyte?"

"Jo visserligen, icke är det ändå så eländigt."

"Nå, icke tänkte du väl sälja linkläder?"

"Så J kan fråga."

"Läs då fast dina skåp och inbilla dig att kläderna ligga derinne, så

är ju allt lika bra."

"Ja J talar, J, som den som ingenting skulle förstå. När har nån förr

kunnat säga mig på, att jag bykat och slamsat oftare, än mitt stora

årsbyke? Och de sköna, goda sängkläderna sen? Tillochmed det rara

bolstret med kassedun och engelskt var med tärningar på, är borta."

"Jaså, jag hade just beredt mig på att få hvila godt på de mjuka

bolstren i hemmet. Lappri, nog kan man sofva på en planka, det är jag

ock mera van vid."

"Nej, min käre herr Erik, visst skall J få en god bädd, när J som ett

rart fremmande kommer till edert eget hem, och herr Enevald Fincke

dessutom, som jag bjudit hit till natten, efter han intet eget hem

har."

"Nå, således är ju allt godt, hvad bry vi oss om hvad gubbarne tagit."

"Det är visst att jag vore färdig att sörja det än mera, när J, herr

Erik, icke alls vårdar eder om att hjelpa mig bära sorgen", sade fru

Metta leende. "Men nu ville jag dock höra nogare om hvad du skref

om från Åbo. Hvad är det mästar Erik grumlar om att Sigrid skulle

öfvergått till katholska läran?"

"Ja detta kunde jag ej allt skrifva om. Du vet, mor, att hertigen

lutar åt kalvinisteri, och på hans bedrifvande var det visserligen,

som vördig biskopen, mäster Erik Erikson, hade, i enlighet med

Söderköpings beslut, låtit nedtaga alla taflor och prydnader ur

den ståtliga domkyrkan i Åbo. När vår nådige konung och herre

förnam detta, skref han till herr Klas och befallte att ett sådant

bilderförstörande ej skulle få ega rum, och han ålade biskopen att

taflorna skulle hållas i godt förvar. Nu under marknaden lät herr

Klas rida ikring staden och sammankalla folket, för att för dem

uppläsa kungens bref, men deraf blef mycket buller och bång. Abraham

Melcherson, du känner ju honom, han gick med sina vingliga ögon

omkring bland bönderna, och retade opp folket, så de begynte skrika

och begära sina förra kyrkobruk igen, med ljus och sallt och kalkens

upphöjelse och dylikt, som blifvit aflagt såsom påfviska villfarelser."

"Ja", menade fru Metta, "nog har det varit si och så med den saken,

ty visst är, att sämre har årsväxten varit allt sen de välsignade

ceremonierna ej fingo iakttagas vid gudstjensten."

"Nå, lika mycket hur dermed var, men det vissa är, att biskopen han

stod på sig och försvarade sina gerningar, och herr Klas, som du vet

ej har långt efter vrede, blef så ond, att han blef helt svart i

syna. Nå han är nu just ej så ljuslätt eljest heller. Och han redde

af biskopen så jag fruktade han skulle slå till honom. Men der voro

många af adelsherrarne som ville komma åt herr Klas, och deribland

någre hans fränder, som äro honom hätske, och de påstodo att förakt

för god sed och religion utbredt sig bland folket, och att herr Klas

icke borde vara den, som skulle hålla med folket i att illa bemöta

presterna. Så kom der en som påstod att herr Klases ryttare hade

kommit i delo med en prest, och så hade de kastat honom ut öfver

kyrkogårdsmuren. Herr Klas for opp med knuten näfve, men satte sig

åter ned och kastade nacken bakut och såg tankfull och ledsen ut.

'Sannerligen jag det kan hjelpa', sade han. 'Gjord gerning är gjord.'

Ännu funderade han litet på saken, men sade sedan skrattande: 'Ja

inte vet jag bättre råd, än att de kasta honom in igen samma väg, ty

sannerligen jag kan annorlunda hjelpat.'"

"Sådan gudsförsmädare", sade fru Metta och lyfte ögon och händer.

"Nå inte var det så farligt heller! Men så började alla att påstå det

herr Klas skulle straffa sina knektar. Om de finge medhåll vid sådant

barbari, blefve snart hela landet en röfvarehåla och dylikt, och nu

blef herr Klas så ond, att han sprang opp. Men vet J, mor, biskopen

han är dock en dugtig man, ty han gick emot honom med alfvar och

värdighet och utan all räddhåga och sade: 'Herr Klas Fleming', sade

han, 'J ären en stor och mäktig man och förmår mycket, men derföre

ligger ock på eder ett ansvar, större än på andra, som mindre makt

hafva. Eder tillkommer att vaka öfver att i landet religion och god

sed skyddas. Fienden går omkring och vill utså sitt onda utsäde;

presterna tillkommer att genom from lära motarbeta honom, men icke

att genom af menniskor uppfunna ceremonier ohelga religionen och

återföra påfviska bruk och villfarelser, dem vi längesedan afsvurit.

Men när religionens väktare icke vördas, då segrar fienden och falska

läror utspridas. Så har nu ock hos mig anmäldt blifvit, hurusom en

adelig jungfru, med sin fars tillåtelse, vistats i det nära utrotade

klostret Nådendal, och der öfvergått till katholska bekännelsen.

Riksens ständers beslut af den 21 Oktober 1595 vid Söderköpings

riksdag, är eder kunnigt, det utfäster straff af landsflykt och

egendoms förlust, icke allenast för affall från den rena lutherska

läran, utan ock samma straff för den, som med vett och vilja, son

eller dotter, derifrån afsöndrar.' Mig föll genast i hågen att väl

någon på mig velat kasta den skuld, som skulle Sigrid affallit

från vår tro, ty det unga barnet kunde inga fiender hafva, hvilka

för hennes egen skull kunde vilja göra en sådan anklagelse. Jag

behöfde ej länge vänta, ty mäster Erik fortfor: 'Det är en af herr

riksmarskens och ståthållarens egna krigsöfverstar, nemligen herr

Erik Liljeholm, som anklagas för sådan förbrytelse emot beslutet vid

Söderköpings riksting.'

"Åter märkte jag hur vreden kokade opp hos herr Klas och han

utropade: 'Söderköpings riksting och käringsamlings sqvallerting, det

är allt just ett och samma. Och J, mäster Erik, åberopen eder hvad

der beslutits, och veten dock att denna såkallade riksdag, har intet

att betyda, då den var tillställd af hertigen, tvertemot hans kunglig

majestäts förbud. Och dock vill jag höra om det är någon sanning i

alla dessa beskyllningar emot krigsfolket.' Nu ropade herr Klas mig

och frågade: 'Herr Erik Gustafson, är det väl sanning hvad vördige

mäster Erik beskyllar eder och eder dotter före?'

"'Nej, på riddareord icke', sade jag och lade handen på bröstet.

'Godt', sade herr Klas, 'ni ser således, vördige biskop, att man

fört eder bakom ljuset, och herr Erik Liljeholm och hans unga dotter

stå under _mitt_ beskydd, och dermed Gudi befallat.' Och samlingen

upplöstes."

"Nu hafva herr Klas och fru Ebba erbjudit Sigrid att få komma i deras

hus och åtnjuta deras beskydd. Huru oskyldig hon än är, kunde hon

dock råka ut för ledsamheter, men i herr Klases hus vågar ingen peka

finger åt henne ens. Mig synes sålunda bäst, att vi med tacksamhet

antaga tillbudet. Dock såge jag helst om jag hade äfven dig i Åbo, ty

sedan bönderna nu en gång kommit i vana med uppror, mord och blod,

kan man ej vara säker för nya excesser, och det vore bäst om du kunde

vara undan faran."

"Min herre och man, det har jag redan bedt dig om, att icke påyrka.

Här är alltför mycket arbete, innan allt åter kommer i skick och i

sin gilla gång. Från hemmet låter jag ej skrämma mig, då jag så väl

behöfs här."

Nu steg fru Metta hastigt opp och sade: "Nå, här sitter jag och hör

på eder, och ställer ej ens för att en så kär gäst, som J ären i

edert eget hus, må få sig något till lifs."

Innan kort hade äfven Enevald Fincke återkommit, och snart var en

aftonkost framställd, som var både ymnig och god. "Det må jag tro att

du kan trolla", yttrade herr Erik förnöjd. "Aldrig brister välfägnad,

der du är värdinna. Och öl tillochmed! Visst skulle det varit litet

svårt att sakna sådant, men huru du nu hunnit få bryggt, förstår jag

icke."

"Åh, fru Elin på Kalfnäs hade lånat af mig en tunna öl, till dess

hennes malt skulle hinna bli mältadt, och som hon nu just fått det

färdigt och hunnit brygga, så återsände hon lånet, när hon hörde huru

här gått våld öfver oss."