"Brita, har jag inte sagt dig tusen gånger, att du inte får ställa
bort en kittel innan du skurat den blank, och den der är ju så
knottriger, som ditt eget koppärriga ansigte; men det är skilnan, att
koppärren ha vår herre märkt dig med, och de lända dig till ingen
skam, ty lika bra menniska kan du vara, fast du inte är så fager
i ansigtet; men har du kittlarna mulna och inte skurar tennfaten
blanka, så vill ingen hederlig karl ha dig till hustru. Ändå qvasten,
står den icke i vrån! vet du icke att den skall hänga der på spiken i
kontoret? Brita, Brita, om du fast tjenar hos en torpare, så skall du
vara ordentlig; och du sen, som fått hedern komma i ett adelshus. Slå
inte den öfverblifna ärtmaten i ett brukadt fat, tag du vackert ett
rent käril. Ren mat ska tiggarn ha, som får den öfverblifna betan, så
väl som herrskapet sjelf, som äter först ur fatet."
"Henne får jag mycket besvär med, innan hon blir folk", fortsatte
fru Metta för sig sjelf, i det hon ernade lemna stugan, der Brita
sysslade, men möttes i dörren af Elsa, som störtade emot henne
likblek, med stirrande ögon och vidöppen mun.
"Elsa, hvad i herrans namn går åt dig, har du sett otyg midt på
dagen, eller har nån stöpt bly öfver dig? Hvad fattas dig, menniska?"
"Klubbmännerne, klubbmännerne, bönderne", stammade Elsa.
"Gud hjelpe en hvar för det plågoriset! Hvad om dem nu åter?"
"De komma, de komma hit, de komma straxt, de ha bränt opp herr
Enevald Finckes gård!" Nu hade hennes tungas band lossat, och hon
bröt ut i skrik och snyftningar.
"De skall väl så raggen heller, icke våga sig till hederligt folks
hem", sade fru Metta, men blef ändå en mohn blekare.
Nu kom Sigrid och sade med hastig bäfvande röst. "Klubbmännen komma.
Mor, hvad är att göra, hvart fly vi. De komma der nere på ängen som
en molnsky, de äro så många."
"Än sen" sade fru Metta "de må vara huru många de vilja, så ska de
väl vara menniskor. Alldrig har jag gjort dem något för när, och de
ska väl veta ha respekt för folk." Emellertid syntes hon ej vara
så alldeles säker på sin sak, utan samlade hastigt, med Sigrids
tillhjelp, en korg med silfverkannor och dylikt, hvilket Sigrid med
Elsas bistånd tömde uti källargropen under stuggolfvet, der en mängd
vatten samlats.
"Skäms ni inte, era pjextossare, som så der stöfla in till hederligt
folk", skrek fru Metta i detsamma åt några inträdande bönder. "Vet
du inte Jöns, att ha bättre vördnad för din nabo fru? Åh skäms din
långa slyngel, har du gett dig ihop med det der följet, och står med
skinnkarpusen på hufvut inför mig. Mössan af på fläcken, Jöns." Jöns
hade stormande och stormodigt inträdt, men blef så häpen när fru
Metta, alldeles med sin vanliga öfverlägsna ton, tilltalade honom,
att han hälft förlägen strök mössan af hufvudet och ej rätt visste
hvad han skulle företaga sig.
Enevald hade trängt sig in jemte bönderna och stod, äfven han, ett
ögonblick helt förvånad öfver fru Mettas courage, men i detsamma
varsnade han Sigrid, som bäfvande smög sig så nära hon kunde till
sin mor. Till henne hviskade han sagte: "Följ mig, jungfru, jag vill
försöka att föra er härifrån." Då hon ännu qvarstod invid fru Metta
sade han: "Jag är Enevald Fincke. Dröj icke jungfru, följ mig."
"Jag kan ej", svarade Siri lika sakta, "min mor."
"Har för ögonblicket ingen fara, jag skall hemta henne, så snart ni
är i säkerhet." Han tog henne i handen och förde henne genom en liten
dörr ut i ett rum invid, dit ännu ingen inträdt. Der kastade han
öfver henne bondrocken och den ludna mössan, hvars öronlappar han bad
henne tillknyta under haken, och tillika neddraga sitt hår i pannan.
"Tag det der täcket i famnen, håll det högre för änsigtet, så gömmer
det bättre. Siså. Vi måste gå genom farstun, der är mörkare. Denna
dörr går väl dit?"
Genom farstun trängde sig nu Enevald fram, den darrande Sigrid följde.
"Si på den, som fått ett sånt prägtigt täcke. Hvar fick du tag i
det?" frågade en bonde.
"Dit åt, der finns mycket goda saker", svarade Enevald, och pekade åt
det håll, hvarifrån han kom. "Dit har ännu ingen hittat."
Åt denna sida vände sig nu karlarne, och medan alla ur farstun
strömmade åt andra sidan af huset, frågade Enevald: "hvar finns
vindsstegen?"
"Här."
"Opp fort. Göm er der. Tända de eld, skall jag hemta er."
Som en fogel var Sigrid uppför stegen. Ögonblicket derefter låg den
sönderkrossad af Enevalds händer mot golfvet. Spillrorna slängde han
i en knut. Spillror och söndrade don, hörde till ordningen för dagen,
så att de väckte ingen uppmärksamhet, ehuru flere karlar i detsamma
återkommo och omringade Enevald. Man hade saknat honom, och ställde
nu ett par karlar för att vakta honom. Sedan Sigrid lemnat stegen
och hunnit några steg in på den mörka vinden, och sålunda kände
sig jemförelsevis i säkerhet, började hon vakna såsom ur en dröm.
Förskräckelsen hade beröfvat henne all redig tanke, hon hade endast
haft en instinktlik känsla af att vela fly. Men nu sansade hon sig
med ångest. Hennes mor, hvar var hon, i hvad fara sväfvade hon? Och
denne fremmande yngling, hvem var han, kunde och ville han, som han
lofvat, rädda hennes mor?
"Nej, nej, jag måste söka upp henne, huru kunde jag så lemna henne."
Sigrid hastade till luckan, lyftade litet på den, men nere under
henne i farstun stormade den vilda skaran; om än stegen stått qvar,
icke hade i hon haft mod att tränga sig ned ibland dem. Åter i slöt
hon sakta luckan, knäföll derinvid och bad en brinnande bön om hjelp
och nåd för sin mor, för sig sjelf, för sina föräldrars hus och alla
menniskor deri, och för honom, som hon fruktade skulle få lida,
för det han velat rädda henne. Nu hade hon sansat sig och blifvit
lugnare. Hon smög sig, mellan en mängd gammalt husgeråd, fram till
en liten glugg, derifrån hon varsamt såg ned på gårdsplanen. Der
möttes hennes ögon af en gräslig syn. En af husets tjenare låg der
fallen och syntes kämpa med döden; kreatur slagtades; blod, rykande
kroppar af djur; menniskor med demoniska blickar och åtbörder; eder
och förbannelser, blandade stundom med rätt skratt. Sigrid nedföll
afsvimnad.
När Enevald återkom i stugan, stod fru Metta bunden vid sängstolpen.
Några klubbmän hade satt sig ned i rummet för att dricka, och
ölstånkan påfylldes flitigt. Fru Metta teg, men huru hennes sinne
jäste, såg man på hennes kind, som vexlade än dunkelt röd, än
alldeles blek. När hon blef varse Enevald, kastade hon på honom en
frågande blick, som han besvarade med ett halfhögt: "i säkerhet."
De båda väktarne tyckte sig dock märka tecken till förstånd emellan
fångarne, och bortförde genast Enevald.
Emellertid utsläpades på gården de motsträfvande och ramande
oxarne och korna. Männens klubbor och knifvar gjorde hastigt
slagtare-arbete. Fåren lågo snart bland de andra slagtade djuren.
Eldar uppgjordes i spisarne; i husets stora grytor kokades väldiga
förråder och refvos derifrån och förtärdes halfråa. Emellertid roade
sig flere af karlarne att slå sönder fönstren och förstöra sådant,
som ej kunde medföras. Man sökte efter flere af gårdens folk, än de
man redan sett, men fann ingen. Pigorna hade äfven lyckats gömma sig
så väl, ehuru helt nära gården, att ingen hittades. "De hade dock
bort slagtas med gårdens öfriga nöt", skrek en röst.
"Bry er inte", svarade en ung dräng som hade dragit skinnkarpusen
ända ned mot ögonen, "vi ska skaffa fällor åt dem, just sådana, som
harbrännor ska vara." Hastigt ryckte han till sig en såg från väggen,
klef, jemte ett par andra karlar, opp på stugans bänkar, och innan
kort voro takåsarne afsågade på flere ställen, nästan ända igenom.
"Siså, om frun der nere i stugan slipper lös och alldrig så litet är
arg och smäller i dörrarna när hon går in här, så tänker jag båd hon
och andra i hennes följe ska få tak på hufvudet."
"Visst borde man tutta på" föreslog någon, men en och annan af
grannarne, som slutit sig till klubbehären, började mena på, att Fru
Metta ändå varit mången till råd och hjelp och mättat mången fattig,
och man borde nu ändå ej så rent förderfva henne.
"Nå, så skall man väl då laga sällskap hit", ropade skrattande en ung
dräng, hvars glada blå ögon tydde på ett lätt sinne, ehuru han nu var
gripen af den allmänna yrseln och lika vild som de andra. Derpå tog
han de slagtade kreaturens hufvuden, spetade upp deras munnar med
stickor och ställde sådana i alla fönster, liksom om de skådat utåt.
"Siså, nu ser här folkrikt ut", ropade han gycklande, och ett stort
skratt och buller uppstod under det skaran började tåga från gården.
En hög rodnad uppsteg på fru Mettas kind, då hon hörde rösten af sina
kära kreatur, när de utsläpades och fälldes. Dessa föremål för hennes
dagliga omvårdnad, hon kände dem hvar och en särskildt på rösten, och
tårarna trillade en och en utför hennes kinder. Ofrivilligt utsade
hon för sig sjelf några af de mest älskade kornas namn, när hon hörde
deras nödrop.
Många och långa voro de timmar, som sålunda tillbringades af henne,
och lättare är att tänka sig än beskrifva hvad hon led, då hon måste
sitta här fängslad, och visste att nu förstördes hennes ståtliga bo,
detta hennes tankars mål, hennes hjertas stolthet och hennes ögons
fröjd.
"Siså, farväl nu, kära fru", sade Jöns, "frun behöfver nog hvila sig
nu, när frun haft så mycket fremmande. Sitt stilla, var så god, icke
behöfver frun ha besvär att följa oss, sådana ringa gäster frun i dag
haft. Skall jag helsa till herr Erik Liljeholm på Åbohus?"
Hade fru Metta varit fri, så hade Jöns fått en sjungande örfil, så
tung som af den dugtigaste karlahand, om än svaret derpå blifvit ett
klubbslag, som spräckt hennes hufvud; men fru Metta älskade ej att
bruka munnen, der hon ej kunde göra sitt ord gällande, och så teg hon
fortfarande.
Enevald omringades af en tropp bönder och medfördes, utan att ens få
yttermera gå in i stugan, der fru Metta var fången. När hon eller
Sigrid kunde få hjelp, visste han icke. Tre af gårdens drängar
hade med ondo och godo blifvit tvungna att åtfölja klubbehären, en
som satt sig till motvärn låg slagen vid gårdsporten, en hade rymt
till skogs jemte husets qvinnliga betjening, vid första skymt af de
annalkande bönderna. Troligen blefve fru Mettas öde, att icke slippa
fri innan någon af det gömda gårdsfolket vågade sig hem, ty Sigrid
kunde icke eller komma ned från vinden utan stege, men någon slags
motstånd vågade Enevald ej göra, af fruktan att reta bönderna och
föranleda dem att i förargelsen stifta brand, eller begå något annat
nidingsdåd.