"Hvems är gården deroppe, som ser så ståtlig ut", frågade Jacob
Illka, som numera blifvit vald till anförare. Bondehären tågade
uppför en backe.
"Den tillhör herr Ifvar Tre Flammor."
"Ånej, herr Ifvar dog ren i somras. Gården ärfdes af hans systerson,
unge herr Enevald Fincke."
"Då står han i skyldskap med Svedjeklas, ty jag vet att Tre Flammorna
i tiden, genom gifte, kom i någon slags slägtskap till Flemingarna."
Mera behöfdes icke, genom dessa ord var gårdens unge egare dömd, och
till den vackra gården störtade hela skaran.
Solen sken blekt öfver den nedanför kullen belägna insjön. Tallar och
granar stodo mörka på afstånd, närmast gården skakade björkarne sina
fina löflösa grenar.
Gårdens unge husbonde, Enevald Fincke, stod på trappan, då de
ifrigaste af bönderna började skönjas. Hans blick mörknade allt mer,
då han såg huru skaran tätnade, och slutligen rände uppför vägen till
gården. Drängarne voro ute i skogen; det var ock allt detsamma, hvad
skulle de förmått mot denna mängd! Hans blod jäste vid tanken på att
icke ega medel, att skydda sig emot en hop bönder. Han ropade namnet
på en af husets tjenstepigor. Då denna kom ut på trappan och fick se
bondehären, gaf hon till ett rop af förskräckelse, men Enevald sade,
nästan föraktfullt: "För eder är det väl bäst att skynda undan, medan
ni ännu kan hinna. Stå inte och skrik nu, skynda på de andra pigorna.
Spring bakvägen ut till skogen, göm er der vid kolmilan."
"Herre gud, ändå ni sjelf, herr Enevald?"
"Jag blir qvar. Prata inte. Skynda."
Flickan sprang, och innan kort voro hon och hennes kamrater så långt
borta, att de väl kunnat minska farten; men flåsande och andtrutna
fortforo de att springa så fort de möjligen kunde, ända till dess de
hunnit det anvista stället, der de började öfverlägga om huruvida de
icke borde springa ännu djupare in i skogen, eller om det inte ändå
vore bäst att först springa hem och bärja undan för elden, ifall
klubbmännerna skulle bränna gården. Dessa och många andra dylika
förslag begrundades med all ifver.
Enevald gick emot de på gården inströmmande bönderna, och frågade
hvad de ville.
"Antingen skall ni, herr Enevald Fincke, komma genast med oss och
hjelpa oss att köra bort Flemingen, eller ock veta vi att ni är en
förrädare, som han, och då skall ni få sura fiskar. Hej, fort hit och
följ med oss."
"Aldrig", sade Enevald med afsky, "aldrig skall jag blanda mig med
edert upproriska och blodsölade följe."
"Slå ned honom, qväf hans arga mun." Med orden följde gerningen,
Enevald slogs till marken och bands.
Det vanliga förstörelseverket bedrefs med ifver. Somliga släpade
samman hvad ätbart fanns och började äta; andra tyckte sig vara
klokare och skyndade att först förse sig med hvad som af värde kunde
finnas i huset; men just under det alla voro som ifrigast sysselsatta
att på ett eller annat sätt sörja för sig, flammade redan lågan högt
opp och bortjagade alla. En af de yngre klubbemännen hade roat sig
med, att i förtid kasta eld i ett rum der blår var uppstapladt, utan
att bry sig om huruvida detta kom olägligt för kamraterna. Innan kort
stod huset i låga, och här var numera intet att göra. Bondhopen begaf
sig bort åter, släpande med sig det härjade godsets egare.
"Hvad skola vi göra med herr Enevald?" frågade Bengt Poutu.
"Skjuta till måls på honom."
"Kasta in honom i huset, i bästa brasan."
"Stoppa ner honom under isen." Dessa och dylika förslag hördes från
flere håll, men Bengt Poutu sade: "Vi kunna föra honom med oss, han
måste hjelpa oss. Han har varit utrikes, och han förstår sig bättre
på herrars funder, än vi bönder."
"Tror du den ena korpen hackar ögat ur den andra", sade Illka, "bäst
göra af med honom. Död hund biter ingen."
"Grannar", sade Poutu till de närmast omgifvande, "jag börjar frukta
att vi dock gjuta för mycket blod. Jag räds detta ej är rätta vägen
att uträtta vårt lofliga verk. Nog kunde det gå af med mindre."
"Det skall allt Svedjeklas svara före. Hej, inga mesar och
harhjertan."
Bengt gick nu närmare till Enevald och sade: "Hvar och en som ej
är med oss, är mot oss. Är ni icke skyldig att hjelpa allmogen och
befria dem från förtryck, om de skona eder?"
"Vore edra vägar de rätta, så skulle jag icke undandraga mig att
hjelpa eder, men ni härjen och sköflen som röfvare, med eder går
ingen man af ädelt blod, förr må ni mörda mig, som ni gjort med så
mången annan."
"Herr Enevald, er far var en hederlig man, han stod mer än en gång
på böndernas bästa. För hans skull ville jag att ni skulle blifva
skonad. Jag har ock förmått männen att aftaga edra band, och behandla
eder skonsamt. Skulle ni rätt veta huru bonden förtryckes, ni skulle
icke förebrå oss vårt förehafvande! Flemingen vill vara landets kung,
derför sätter han sig opp och är upprorisk mot kungen och hertigen.
Det vet ni nog, unge herre, det veta herrarne alla, och Hertigen
hinner ej komma och jaga honom bort. Men få vi honom bara undan, så
slippa vi den förderfveliga knektehopen, och Hertigen ger oss frihet
från borgelägret, som så utsugit landet, att vi snart ha hvarken ko
eller so. Ja, unge herre, så är det. Kom blott med oss, och vi vilja
snart jaga bort tyrannen. Se här, kan ni läsa? Här är bref som Hans
Hansson sändt med Hans Fordeel. Det är Hertigens bud och befallning
att man ur huset skall uppresa sig, draga till Åbo och i vägen sköfla
adelns och krigsfolkets gårdar, och slå ihjäl allt varaktigt folk.
Endast Hans Hanssons gård Kanchas, Clas Åkessons Åminne och Ljuxala,
der fru Carin sitter, böra skonas. Dessutom står här skrifvit att vi
skola tåga till Åbo, ta in slottet och ta Flemingen till fånga. Nå,
J har väl icke lust att motsträfva hans furstliga nådes befallning,
unge herre."
Nu anlände en liten tropp bönder, som varit utsända för att skaffa
underrättelser, och de inberättade, att två mil härifrån funnes
en herregård, Tannila, hvars egare, en af Flemingens ifrigaste
anhängare, herr Erik Liljeholm, nu vore på Åbohus, att hans fru vore
hemma på godset, och att man der kunde vara säker på att finna rika
matförråder.
"Godt", sade Illka, "just hvad vi behöfva. Vi rasta till morgonen i
denna by."
Natten var kall. Enevald som blifvit bortförd i sin tunna drägt, led
af kölden. Genom bemedling af Poutu, hvilken allt hoppades att vinna
honom, erhöll han till begagnande en bondrock samt en luden mössa.
Följande morgon ropade Illka: "Må hvar och en packa ihop hvad han
samlat, nu vandra vi till Tannila, till fru Mettas matbodar."
"Till fru Mettas matbodar", skriade skaran, och tåget satte sig i
rörelse. Enevalds blod jäste vid tanken på att en adelig qvinna
skulle öfverfallas, han skulle se det, och icke, som hans riddare ära
fordrade, beskydda den värnlösa. Han hade varit länge i fremmande
land och icke sett fru Metta sedan sin barndom, detta återseende
blefve bedröfligt. Hade han helst icke varit fängslad! Nedlåta sig
till att bedja, att hyckla för en bonde, det kunde han ej förmå sig
till, ehuru han väl kunnat bli fri, blott han låtsat gå in på Poutus
förslag. Men detta ville han dock ej.