IV.

I sitt arbetsrum på Åbo slott, satt riksmarsken, ståthållaren Klas

Fleming. Han stödde sin arm mot ett litet i fenstersmygen stående

bord, på hvilket lågo åtskilliga papper. Ett litet stycke ifrån

honom satt, vid ett större bord, hans skrifvare. "Här är ett bref

från hans majestät, konungen", sade denne, i det han steg upp och

vördsamt räckte brefvet åt riksmarsken, som genast bröt det. Sodan

han genomläst brefvet, vände han sig till skrifvaren och sade: "Här

äro åtskilliga befallningar från kunglig majestät, hvarom bref och

order skola utfärdas, så snart dessa öfriga bref äro genomgångna. Nu

vidare, hvad finnes här yttermera?"

Skrifvaren började nu redogöra för de på bordet liggande papperen.

"Här är ett bref från hans furstliga nåde, hertig Carl, till menige

män, som i Österbotten boende äro. Han uppmanar allmogen, att

icke gifva någon akt på hvad eders herrlighet månde utfärda för

befallningar, alldenstund, som orden lyda: han sådana påbud, utan

befallning och tillstånd, gjort hafver, särdeles från oss och riksens

råd. Hertigen säger ock vidare: der han ock någon befallning från

kunglig majestät bekommit, som han beropar sig på, hvilket vi dock

icke kunne tro, så är det genom orätt och falsk berättelse skedt."

"Kasta brefvet i den der lådan", sade Fleming, "jag känner sorten."

"Här är ett annat bref, som Lasse Nielson inskickat från Österbotten.

Han lät tillika anmäla, att han, enligt eders herrlighets befallning,

skall innan kort tåga hit med sina knektar. Brefvet är från hans

furstliga nåde, stäldt till menige knektar vid Lars Nielsons fana.

Torde icke vara af nöden att uppläsa alla de vanliga beskyllningarne,

som stå främst, emot eders herrlighet, om lögner och bedrägeri och

förtryckande af allmogen. Sedan följer: Derföre är vår nådige vilje

och befallning att J ingen vert begifve eder efter herr Klas Flemings

bud och tillsägelse, utan hålle eder qvar i den landsändan, till dess

vi med riksens råd, eder något, till kunglig majestät och kronans

gagn och bästa, befalla låte. Och der något olagligt kan blifva eder

ålagdt, antingen af herr Klas eller någon annan, då gifve vi eder

fullmagt och befallning, att J, med allmogens hjelp, må försvara hvad

våld och orätt, som eder kan tillbjudit varda. Det J, trogne tjenare

och krigsmän, må veta eder efter rätta."

"Fördömmelses mordbrandsstiftare!" sade Fleming, sammanbitande

tänderna. "Undra sen öfver bönderna! Släng det i lådan."

"Här är yttermera ett bref, som jag fann ibland några papper här på

slottet. Det är skrifvet till herr Clas Hermanson Fleming, och till

Hans Erikson, då de hade Åbohus omhanda, att de icke måtte inlåta

eders herrlighet på fästet."

Häftigt tog Fleming brefvet ur skrifvarens hand, läste några rader

deri och utbrast, "sådant torde dock vara ohördt i något land", i

det han häftigt steg opp och gick några hvarf fram och åter öfver

golfvet. "Är jag väl en förrädare mot min konung och riket, har

jag förrädiske praktiker i sinnet emot mitt fädernesland? Har jag

ej låtit bruka mig som en ärlig svensk man, från min ungdom, både

i storm och slag. Hertigens bud och tjenare har jag emottagit i

konungens namn, ehuru på egen bekostnad, och de hafva fått inkomma på

konungens fästen och jag har satt dem vid min sida vid bordet. Och

mig vill han stänga ute, som eger att i konungens namn befalla öfver

all krigsmakt." Åter satte han sig ned, så häftigt, att stolen, ehuru

tung den än var, dock for ett stycke från sin plats, slog sin knutna

hand i bordet och utropade: "Men vill jag fästningarna, med guds

magt, omhänder hafva, till dess jag dem i konungens egna händer kan

andtvarda, då han, Gud gifve snart, återkommer till sitt rike; och

hvad han befaller, skall jag troget efterkomma, trots hertigen, om

jag än derför skall lifvet mista!"

Skrifvaren hade emellertid sysselsatt sig med några af de på bordet

liggande brefven, och började nu åter sin redogörelse:

"Från herr Erik Sparre och herrar Bjelke, med begäran att eders

herrlighet måtte komma till Sverige, för att deltaga i styrelsen och

förena sig med regeringen der, och icke sätta eder emot hertigen."

"Kasta brefvet i andra lådan", sade Fleming. "Du får gå nu. Kom igen

om en timme. Dem är jag ingen lydnad skyldig", fortsatte han för sig

sjelf. "Icke är jag deras skjutsbonde, att jag behöfver draga efter

dem. De ha lika långt till mig, som jag till dem." Nu grep han ett

på bordet liggande färdigskrifvet bref, till hvilket han ännu fogade

några rader, och undertecknade det sedan:

"_Clas Fleming_,

friherre till Wik, riksmarsk, öfversteamiral

och krigsöfverste, som nu hafver många regenter,

hvilka alla förordna, ändock jag mig intet

rättar efter mera än en, som heter konung

Sigismundus. Kommer mina likar och bjuda något

till, så slår jag dem på hufvudet."

"Slå dem på hufvudet, ja, slå hufvudet af dem; alla här i Finland,

som förrädiske äro. Jag undrar hvem som stode mig i vägen, om jag

ville begära dem af konungen! Han skulle gifva mig dem att sålla

såsom agnar, alla dessa lumpna lycksökare, som äro antingen stumma

hundar eller tillochmed vifta svansen för hertigen."

Han satt en stund försänkt i tankar, dörren öppnades och fram till

honom trädde hans husfru, fru Ebba. Han varsnade henne ej, innan hon

vänligt lade sin hand på hans axel. Då ryckte han häftigt till, och

ur ögonen for en blixt, men det vredgade uttrycket mildrades nästan

till vänlighet, då han såg hvem det var, som stört honom, och han

sade endast: "Ebba."

Fru Ebba forskade ett ögonblick i hans ansigte och sade: "åter

obehagliga nyheter, min vän."

"Hertigen sörjer för att sådana ej saknas. Dertill växer mig

böndernas uppror öfver öronen. Lyda andras råd, der eget vore bättre,

är dårars verk. Bönderna hade bort qväsas genast, men jag lyddes på

Olof Sverkersons råd att bida. Han ställde sig, som om han kännt

konungens önskan. Numera torde ej resningen kunna undertryckas, utan

att det kostar mycket blod."

"Ack min herre, bönderna äro enfaldige och vilseledde. Låt dock ej

din hand falla alltför tungt öfver dem. De hafva i sanning haft

mycket att lida."

"Ebba, mildhet vore här grymhet. Konungens trogne och ärlige

undersåter måste skyddas. Upproret måste qväsas, om ej hela landet

skall bli ett förödelsens hemvist."

Fru Ebba suckade djupt och sade, efter några ögonblick, liksom till

en fortsättning af hvad hon emellertid tänkt vid sig sjelf: "och

sedan att veta huru dina fiender af hvarje den minsta anledning,

ja ofta utan all anledning, göra om dig berättelser, hvilkas

lögnaktighet hvarje barn borde kunna inse!"

"Se, min stolta Ebba är ju som hvarje annan qvinna", sade Fleming

leende, "gråter öfver hvad klaffarena säga."

"Skulle jag icke det? Huru känner icke jag dig, den ädle! Men

menniskorna känna dig icke så, och ditt namn skall gå till

efterverlden med de fläckar, som lögnen vidhäftat det, och som

illviljan utbredt. De, som efter oss lefva, skola tro hvad de hört."

"Hvad mera, blott Han, som öfver oss lefver, ser sanningen, och

det som inom mig lefver, nemligen samvetet, säger att jag handlat

redligt. Domen öfver död man, är mäktig, Gud är mäktigare."

"Många finnas, som säga att herr Klas dock kunde en mohn jemka med

sig, utan att göra orätt. Att det vore fäderneslandet nyttigare att

gifva med sig, än att stå på Konungens rätt i det yttersta."

"Nej, vid Herren Gud, icke", utropade Fleming, i det han höjde sin

hand och lät den åter falla på bordet. "Sanning och rätt äro alltid

desamma, om än tusende skrika om att det är bättre nytta af att ljuga

och bedraga. Nytta är bra, men ärlighet varar längst."

"Jag erhöll i dag ett bref från min syster, drottning Cathrina. Hon

ber mig, åter en gång, föra talan för enighet och eftergifvenhet."

"Nå, hvad har väl din höga fränka att påstå?"

"Om du så tillåter, vill jag läsa opp brefvet:

"Till oss älskelig, ärlig och välbördig qvinna, fru Ebba, herr Klas

Flemings till Qvidja och Svidja, vår kära syster, gunsteligen.

"Catharina, med Guds nåde, Sveriges, Göthes och Wendes Enke-Drottning.

"Vår synnerliga gunst och kärliga helsning; alltid med den evige Gud,

som tillförene. Vill jag, hjertans kära syster, gifva eder tillkänna,

att Vi, Gudi dess lof, äre temmeligen väl till hälsan, och unne Oss

den nådige Guden alltid, att detsamma om eder spörja.

"Nu, då mig lägenhet gifves, att med herr Nils få hjertans kära syster

denna sedeln tillhanda, vill jag eder, hjertans kära syster, icke

förhålla, hurusom dessa svåra oenigheter emellan H.F.N. Hertig Carl

och H.H. herr Klas Erikson, eder herre, mig till sinnet månde gå. Och

beder jag eder kärligen, hjertans kära syster, att J ville använda

allt ert inflytande hos Hans Herrlighet, att han måtte denna striden

till en ända komma låta; seende huru under all denna fiendtligheten

hela riket lider, och huru man väl af all denna oenigheten inom

salig konung Gustafs bus, alltför mycken sorg och suckan haft att

bestå, och blodsutgjutelse och skada inkommit. Derföre, hjertans

kära syster, ville J icke afslå min tjensteliga begäran, det J ville

förena eder med mig, att söka någon fredlighet åstadkomma, och bedja

Hans Herrlighet, att han dock icke ville i det sista så hårdt stå

på konungens rätt, då deraf numera endast blodsspillan och landets

förhärjelse komma kan. Är ock väl H.F.N. den, som makten hafver, att

drifva sin vilja igenom, gifve Gud till fosterlandets välgång. Synes

mig ock detta landet af partier så sönderbråkadt, att en starker

hand vid styret behöfves; det ock Hans Furstelige Nåde bättre torde

kunna styra, än Hans Majestät Konung Sigismundus, den sig så i de

Polskes händer befinner, att han väl aldrig detta oroliga landet

med rätt styrka styra kunde. Alltså, och då herr Klas är såsom ett

hufvud öfver finnarne, så skulle fred och rolighet snarligen i landet

blifva, blott han ville mera sig Hertigen underkasta, och vilja

vi tro, att om H.F.N. än regeringen eftertraktar, han dock icke

till kronan sträfvar, såsom han med så många heliga förbindelser

försäkrat. Detta är icke första gången som J, hjertans kära

syster, hafven, jemte mig, försökt att i denna saken tala fred och

försonlighet. Framställ nu min önskan. Gud gifve framgången till det

bästa."

"Resten af brefvet torde jag knappt uppläsa, det är blott angående

det ölet, jag sände i somras, och några råd för Heblas hosta, som

syster Cathrina lär mig bota med vax af ottesångsljus. Men nu vill

jag blott orda något om brefvets hufvudinnehåll. Säg mig dock, min

herre och make, vore det dock icke mera lugnt, om J ville litet foga

eder efter hertigen."

"Visserligen."

"Bönderna skulle väl ock upphöra med sina dåd i sådant fall?"

"Troligen skulle hertigen ålägga dem att hålla sig stilla, om jag

skulle underkasta mig honom."

"Tror J att de öfrige Finske herrarne, i sådant fall, skulle vidare

sätta sig opp emot honom?"

"Föga nog, om jag skulle ställa flottan och krigshären till hertigens

behag."

"Skulle väl icke då all split och blodsutgjutelse emellan partierna

upphöra?"

"Troligen, ty utan att hafva något stöd inom landet, kan konungen

föga ens försöka, att med främmande troppar befästa sin thron."

"Tror J icke att hertigen med rättvisa och kraftig hand skulle styra

landet?"

"Jo, detta blefve troligen fallet."

"Välan, jag har nu uppfyllt drottning Cathrinas begäran, jag har

framställt hennes önskningar till det bästa. Hvad sägen J härom, herr

Klas?"

"Att konung Sigismundus är min herre och konung, den jag, och hela

Sverige och Finland hafver svurit tro."

Fru Ebba böjde djupt sitt hufvud och sade med värma: "jag väntade det

så."

Efter en stunds tystnad började fru Ebba äter: "Min vän, jag kom nu

in till dig äfven för att tala om några små husliga angelägenheter.

Du har ju lofvat ditt beskydd åt herr Erik Liljeholm och hans unga

dotter. Hvad synes dig, ville du icke erbjuda henne att, till en tid,

vistas i vårt hus? Sedan du berättade mig om den anklagelse, som

mästar Erik gjort emot henne, vid sammankomsten i höstmarknaden, har

jag tänkt härpå."

"Gerna, min Ebba, vill jag visa herr Erik denna lilla välvilja för

all hans trohet och vänskap emot mig."

"För samma vänskaps skull har ock hertigen hotat honom, att han

skulle få sin kål kokad och sina fiskar varma", sade fru Ebba. "Men",

tillade hon med ett litet fint leende, "nu såge jag gerna, om han

skulle hitsända, vare sig kall eller varm, kål; ty, som du vet, ha vi

här en 40 à 50 personer att dagligen bespisa, och förråderna börja

tryta. Jag ville just fråga härom. Från Qvidja är större delen af

afkastningen inhämtad. Det torde väl vara nödigt, att från de andra

godsen låta leverera något, så framt du ej vill taga af kronans

förråder, åt det myckna folket."

"Nej, käraste Ebba, kronans förråder äro hårdt anlitade i dessa

tider. Från Ylänä må hemtas hvad der finnes, när föret stadgar sig."

"Jag förmodade sådant svar. Då allmogen drar så svår borgelägers

tunga, så, må väl ock vi gerna föda, så många vi kunna, af konungens

folk."

Fru Ebbas blick råkade nu falla på hennes mans ena stöfvel, den han

höll utsträckt på mattan och på hvilken en mängd lera fasttorkat,

sedan en utfärd på morgonstunden.

Fleming följde riktningen af hennes blick, log smått och sade:

"förbarma sig, nu får jag väl bannor. Aj, aj, Ebba kära. Aldrig får

du din man ens borstad, än mindre klädd i sammet och siden, som

herrarne der i Stockholm. Men du är mig ju dock alltid huld, om än

jag är en skogsbjörn, som hvarken lär sig dansa eller att fästa

papillotter i raggen; ja, icke ens lär sig aftorka ramarna, så att

han ej skulle sätta tassfärdor på dina hvita golf."

"Och dock, min herre och make, gläffsa hundarne och rycka björnen i

hans lurfviga pels!"

"Låt dem rycka, och låt dem skälla. Hundgläffs fäller ej björnen."