Det var en vacker morgon om senhösten. Luften var klar och kall, och
rimfrost glänste som silfver på granarnas lummiga grenar. På vallen
vid Storkyro kyrka samlades folket i grupper, samtalande. Ifrigast
ordades dock bland en hop karlar, som stodo straxt innanför porten
till kyrkogården. Tre bönder, Bengt Poutu, Mårten Philipson och Jacob
Illka, stodo omgifna af en krets andra bönder. Allt flere och flere
samlades till de förre, och alla stadnade, uppmärksamt lyssnande.
Stundom utstötte någre ett ha 1 eller annat kort ord, händerna foro
till pukkoknifvarne, hvilka af alla buros vid bältet, stundom ryckte
en och annan, liksom omedvetet, sin knif till hälften ur slidan, men
småningom sjönk den åter långsamt tillbaka, då egarens uppmärksamhet
syntes så fängslad, af hvad den talande anförde, att han ej tycktes
veta af något annat.
De äldre karlarnes alfvarliga, fårade anleten, de yngres mindre
markerade, men äfven de om alfvar, tungt och träget arbete och dålig
föda vittnande, alla syntes lifvade af samma känsla. Bitter och djup
harm målade sig i alla dessa ansigten, men tillika ett visst lugn och
resignation. Allt som de tre männen inuti gruppen omvexlande talade,
liftades dragen hos åhörarne, uttrycket i deras anleten blef allt
vildare. Det var som när molnen draga sig samman vid horizonten,
svarta, dystra, hotande, stundom frambryter en och annan svag blixt
på afstånd, och man förutser att thordönet med kraft skall utbryta,
att haglet skall förstörande nedbrusa, att orkanen skall härja; men
ännu bryter ovädret icke löst, ehuru man ser förebuden.
"Detta veten J alla", utbrast Bengt Poutu. "Så har Flemingen låtit
utsuga landet, att vi snart ega knappt barken till brödet. Hvem vet
icke huru de tagit maten ur våra bodar och silfret ur våra kistor,
och der sådant ej funnits, ha de tagit våra hustrurs och döttrars
kläder, ryckt brisken af deras hals och ringarna ur deras öron,
hästen ur stallet och kon och fåret från betet. Och hvem af oss vet
icke, att Österbottningarna, redan af kung Johan, fingo löfte om
lindring från borgelägers tunga, sedan moskoviten hade brändt och
sköflat i Salo och Limingo, och krigsfolket ej kunde hindra dem. Och
ha vi ej sedan med våra söner och drängar, med egen kost och egna
vapen, försvarat oss. Och nu, när vi ha fred med sjelfva moskoviten,
nu skola vi rappas och skinnas af knektarne. Här ligga skottska
ryttare, här ligga upplänningarne och finnar dertill. J veten ock
huru herr Klas satt vakt både på sjö och land, att ingen skall få
klaga hos hans fursteliga nåde, hertig Carl, eller sända ombud till
riksmöten, som han sammankallat; och huru strängt herr Klas straffar
alla försök att hos fursten söka hjelp. Men vi, som här stå, vi ha
dock lyckats komma både fram och åter. Ville jag för eder omtala
huru svår vår färd varit, blefve det för långt; vi hafva svultit,
vi hafva farit som hundar för vår och allas eder rätt. Och der har
han sutit och smort sig och lefvat kräseliga, medan folket lider;
den landsförderfvarn och förrädaren! I många, många års tid har jag
arbetat på att få denna saken i gång, men nu ha vi hertigens ord på
att vi måga resa oss, och orätt med våld vräka."
"Fingo ni riktigt tala med hans furstliga nåde?" frågade en röst ur
hopen.
"Jo, när vi kommo till Stockholm, och icke visste hvart vi skulle
vända oss, då sökte vi först opp Hans Hansson, och bådo honom hjelpa
oss med råd och dåd, och han rådde oss, och var en förståndig
rådgifvare. 'Gån omkring på gator och gränder', sade han, 'och der
J sen folk röras mera, så ställen eder i gatumötena och ropen och
klagen. Talen om huru Flemingen förtrycker eder med borgeläger, emot
konungens och hans furstliga nådes vilja. Skriken ut om hans grymhet
och tyranni, och om J någon historie hört om honom, som till ondo är,
så utskriken och utspriden den. Vore det än icke sanning, så är dock
intet så ondt, att han icke värre bedrifvit mot folk och fä, ja, mot
qvinnor och barn.'"
"Vi lydde Hans Hanssons råd, och sedan vi hade upprört hela staden
med vår klagan och vårt ropande kring gatorna, så fingo vi slutligen
komma inför hans furstliga nådes egna ögon; men vi begärte bara några
fenickor svenska knektar, att skydda oss mot herr Klases tyranni.
Hans furstliga nåde frågade då huru tätt krigsfolket vore förlagdt
hos oss, och då jag svarade att fjorton bönder egde att sörja för
en knekt, och tjugu bönder för en ryttare, så ropade hans furstliga
nåde: 'Om tjugu bönder icke kunna öfvermanna en ryttare, och fjorton
en knekt, så förtjena de intet bättre än att blifva plågade och
förtryckta af både ryttare och knektar', och så reste sig hans
furstliga nåde och såg så vred ut i ögonen, att våra hjertan bäfvade
i oss, och han höjde sin knutna hand högt opp i vädret och skakade
den, och så sade han: 'Jag vet ingen annan råd, än skaffer eder rätt
med eder egen hand. J ären väl så många, att ni må kunna slå dem
ifrån eder, om ej med annat, så med klubbor och gärdsgårdsstörar.'"
Rörelsen bland bönderna blef nu lifligare, alla händer omfattade
knifvarne, häftiga utrop foro från mångas läppar; men åter stannade
alla stilla för att höra mera.
"Jag vågade nu ödmjukt förklara", fortsatte Bengt, när sorlet
tystnat, "hurusom jag redan i många år hade sjungit den visan, att
vi skulle taga våra egna näfvar till hjelp, men att landets män icke
rätt på alfvare vågat sig derpå, utan bara här och der i små hopar,
eftersom herr Klas vore insatt i sina höga embeten af konungen, och
handlade i hans namn."
"Men då blef hertigen ännu argare och slog näfven i bordet och sade:
'Denne landsförderfvarn och hunden, Klas Fleming, honom behöfven
J ej lyda mer än min gamla sko. Är det icke denne blodsugaren som
förstör vår konungs och herres land, och förleder folket till uppror
emot sin rätta öfverhet, och håller sina knektar i landet för att
befrämja sina förrädiska afsigter. Försvaren eder sjelfve, emot
denne stråtröfvaren och hans anhang, och varen trogne eder konung
och mig, eder anborne furste. Blott J stån på eder till lands, skall
jag väl sörja för att hålla sjön ren. Sägen edra bröder, att de stå
manneligen på sig och icke låta kufva sig af Flemingen och hans
kreatur.' Derpå tordes vi intet annat än gå vår väg, ty han såg mäkta
grym ut. Och så sökte vi oss hem, under många faror och vedermödor."
"Bröder, kamrater", ropade nu Jacob Illka, så att det skållade kring
kyrkogården, "viljen J ännu tåla Svedjeklases tyranni? Viljen J ännu
svälta och se edra hustrur och barn förgås i elände, viljen J låta
Flemingens knektar frossa vid ölstånkan, under det edra barn tugga
stamp och bark? Viljen J tåla öfvervåld i edra hus af knektarne, då
intet annat fordras, än taga eder sjelfva rätt. J hören det sjelfve,
hertigen uppmanar eder dertill. J hören det: Flemingen har ingen rätt
att befalla, utan är en upprorsstiftare emot konungen och hertigen.
Ären J fege uslingar, att J låten honom förtrycka eder? Jagen bort
honom, slån ned honom. Låtom oss draga till hans fördömda näste.
Kamrater, gripen till vapen, allting duger dertill, störar, knifvar,
klubbor; kom: ned, ned med Svedjeklas och hans anhang!"
"Ned med Fleming och med alla herrar", skrek Poutu, "alla, alla som
äro klädda i kläde, äro folkets förtryckare."
Länge hade Poutu sträfvat för ett mål: att komma bönderna att resa
sig mot herrarne. Hans glödande hat mot de sednare, hade vändt sig
helt och hållet mot Fleming, sedan denne som ståthållare herrskade
öfver Finland, och till full låga hade hatet flammat opp, då Poutu
sommaren förut, för sina stämplingar blifvit fängslad och förd till
Åbo slott; derifrån han dock lyckades undkomma. På andra trakter
af landet arbetade, för samma sak, Hans Fordeel och flera andra,
äfvensom många hertigens utskickade. Men vördnaden för konungen och
hans befallningshafvande, höll ännu bönderna tillbaka, ehuru redan på
flere håll blod gjutits.
Nu var det annorlunda. Nu hade de hertig Carls eget ord på, att
de egde rättighet till sjelfförsvar emot knektarne. Fleming egde
ingen rätt att beherrska, än mindre att förtrycka folket. Bonden
behöfde icke föda knektarne, då de icke höllos till rikets tjenst,
utan endast till Flemings upproriska afsigters befrämjande. Nu var
böndernas ifver och harm drifven till sin spets.
En tropp af Flemings ryttare kom nu utefter landsvägen, mot dem
stormade bönderna. En strid uppstod. Den blef ett förespel till
klubbekrigets gräsliga drama, som nu blossade opp och höljde Finlands
jord med fyratiotusende dess raskaste söners blod, gjutet af bröder
emot bröder; som härjade, som skonade, som brände, och hvars spår
först sent utplånades från det förstörda landet; hvilket länge blef
ett rof för hungersnöd, pest och elände.
Att redogöra för huru klubbhären ökades, huru den härjande framgick,
hör icke till vårt ämne. Framåt vältrade sig massan mot Tavastland,
allt mer tillväxte den och plundring, mord och brand, följde i dess
spår. Hvarest knektar kunde uppspåras, nedhöggos de, stoppades de
under isen, eller ock sköts till måls på dem. Kunde någon uppge att
egaren af en gård, hade någon anförvandt ibland knektarnes anförare,
då skonades, utan vidare tvekan hans gods, och förstördes genom brand
och härjande.