II.

I stugan på Tannila surrade spinnrockarne flitigt. Närmast dörren

suto husets pigor och trampade ifrigt rockarne, under det de utdrogo

långa trådar ur sina lin- eller blårtottar. Vid ett af de små

fenstren väfde en af pigorna vadmal. I rummets öfra ända surrades

spinnrocken lika ifrigt omkring af husets unga dotter, jungfru

Sigrid, och det fina mjuka linet drogs af hennes runda, hvita

fingrar, till ett garn, så jemnt och glänsande, som silke.

Men hennes mor, fru Metta, hade sällan ro att sitta långa stunder

vid spinnrocken. Än vandrade hon ut till visthuset, för att se åt om

rottorna skonat de på väggen i rader hängande skinkorna och hararna,

än stannade hon vid en spinnrock, för att skynda på en spinnerska,

än hjelpte hon den väfvande att fastknyta en ända på väfven. "Ah ja,

väfven håller bra nog, märker jag. Jo Elsa har spunnit ränningen och

när hon så vill, kan hon få dugligt garn på rullan. Det vet jag, som

sjelf lärde henne spinna, när hon ej var högre, än som så. Mor hennes

hade dött åt året, och hennes far var dräng på godset, men icke kunde

han lära henne spinna. Jo, gudskelof, sitt hushåll har man förstått

att sköta här i verlden, och af godt och rent adelsblod har man

kommit, och icke behöfver man tåla att en sådan, som fru Brita, herr

Regert Oxes, tränger en ur kyrkbänken. Oxe heter hon och borde heta

ko, så för hon sig, fast hon klär sig med pjukmyssa."

Sigrid surrade allt flitigare om sin rock, och såg på sin tott

så noga, som om det gällt att spinna sin lyckotråd, men svarade

ingenting.

"Ja, jag har klagat", fortfor fru Metta. "När herr Matts, pastorn,

reste för att betyga sin vördnad för hans högvördighet Biskopen,

mester Erik, som håller visitationer i moderkyrkan, bad jag honom med

samma anmäla, hurusom fru Brita ville tränga mig ur kyrkbänken, och

begära straff öfver henne, för sådant vanartigt uppförande. Gamle

herr Matts mente väl bäst vara, att låta saken ligga ogild; men mig

skall ingen förolämpa, om än min herre och man icke är hemma för att

försvara mig; såsom han ock sällan är hemma, utan mest i Flemingens

följe."

Fru Metta tog i detsamma ned en stor nyckel från sin spik i

nyckelskåpet, och gick till fiskboden, för att efterse sitt förråd

af torra gäddor. När hon vände och synade sina gäddor, sade hon vid

sig sjelf: "ja man må väl vårda en sådan välsignelse, vår not i år

blifvit hugnad med. Det blir godt nog att kännas vid, och så kan

man ha något att ge en fattig menniska, hvilket nog väl behöfves i

dessa tider, då ingen annan har mat att sticka i munnen, än herr

Clases knektar. Ja, det säger jag för sann, om än herr Erik håller

honom i ära. Men se det gjorde saken, att jag lät drängarne lägga

en julkaka i notkilen i första notvarpet, det syns att det halp,

och vi fick fisk. Gamle herrn på Storby mente att det vore signeri.

Bara gammelprat! Är inte bröd guds gåfva, och hvad är det för ondt

i att locka fisken? Men herr Clas, han lemnar hvarken kakan eller

fisken, allt skall knektarne ha. Vore jag karl, jag skulle ge den

bondeplågarn hin svarte, och hålla mig till hans fursteliga nåde,

hertig Carl. Men herr Erik, han är så from, och är som förhexad i

Flemingen. Finge jag honom nu bara hem, jag skulle visa honom den

afskriften af hans furstliga nådes bref, som de hade skickat hit med

Månsas Lisa. Der får man nog si hur Flemingen far fram och förtrycker

landet, och ställer till uppror mot kungen. Ja gud hjelpe herr Erik.

Hertigen hotar så hårdt att straffa hvar och en, som håller med den

landsförderfvarn, som det står i brefvet, som vill vara som tuppen

på sophögen, och tycker sig vara vår kung; och det sa Månsas Lisa,

att skulle bara alla ge sig under hertigen, så skulle nog bli god tid

i landet, ty hertigen hade sjelf sagt, att det var bara till sina

upproriska stämplingars bedrifvande, som Flemingen ville hålla qvar

krigsfolket i landet."

Fru Metta, liksom mången annan, var ej precist lätt att förmå med

skäl, att öfvergå till annan mening, än den hon sjelf hyste, men

deremot, liksom ock mången ann, ganska hastig att sluta sig till och

vara öfvertygad om, hvad någon granngumma berättade och sade; om än

hon för resten hade ganska ringa förtroende för samma gummas förstånd.

"Nej, men står der icke en bytta, så att rottorna kunna hoppa upp på

åsen, och derifrån på fisken. Jo, jag säger! Hade man ej ögonen med

sig! I morgon skulle hvar enda fisk varit gnagad."

Fru Metta hade varit så fullt sysselsatt med sina fiskar, att hon

ej förrän nu varsnade, att vid visthusdörren stod en ung bonde och

tummade på sin pitnilka, den han höll i handen. Nu ref han sig bakom

örat, och framräckte ödmjukt åt fru Metta ett papper, hvilket befanns

vara en kallelse från hans högvördighet Biskopen, till fru Metta

Liljeholm, att infinna sig vid kyrkan.

Fru Metta skyndade att stänga visthusdörren och började ordna hvad

som under hennes frånvaro borde uträttas.

"Ja, ungdom och visdom! säger man, och så säfliger hon är, icke har

man mycken nytta af henne. Hur kan man vänta att hon skall kunna

hålla ordning på folket! Der sitter hon bara och spinner; fast bra

spinner hon, det måste jag medge." Emellertid fick nu ändå Sigrid en

mängd förhållningsorder, om hvad som under fru Mettas frånvaro skulle

uträttas, och så skulle det bära af. Ett bräde lades tvärs öfver en

arbetskärra, deröfver breddes en rya och deruppe satte sig fru Metta

med tömmarne i den ena handen och piskan i den andra. Nere på kärrans

botten fick en liten gosse sin, ej just beqväma, plats, för att

medfölja till sin matmors och hästens uppassning.

"Vappo, se till att ej fåren gå in i hafverlandet derborta. Var

aktsam om elden, Brita. Sigrid, låt se du har akt på att arbetet går;

jag tänker du får ge blår till ny tott åt Elsa, innan jag kommer hem.

Se så, gu signe er allesamman nu."

Derpå gaf hon en klatsch åt hästen och begaf sig på väg med

temmeligen god fart, under dugliga knuffar och stötar på den ojemna

och gropiga vägen.

När fru Metta hunnit målet för sin färd, lemnade hon hästen i gossens

vård, och ernade bege sig in i kyrkan, men det lät sig ej så lätt

göra. Vid kyrkdörren stodo alla nejdens qvinnor och barn, tätt

sammanpackade, och gapade inåt kyrkan, dit de ej fingo intränga.

"Hvem kan nu neka barnen att få se hans högvördighet", menade

gummorna, och så tog en hvar sin minsta unge på armen och en hel

skara omkring sig, och visst skulle en hvar se biskopen.

Der stodo de nu alla sammanträngda, hufvud vid hufvud, alla med

linhvitt hår och alla stirrande åt samma håll. Det var som en hel

skog af tistelknoppar, som väl slagit ut ullen, eller en äng, tätt

bevuxen med ängsull.

"Jag är nu här, bara för att barnen ska få si", sade, med litet

vigtig min, en gumma till sin granne. "Nog har jag sjelf sett honom.

Jag fick rätt se honom äta i morgons, innan han gick i kyrkan."

"Håken, fick J det mor? Hvad åt han monntro? Berätta kära mor?"

"Han åt rätt som annat folk, vet J mor."

"Håken, gjord han så, då kunde jag alder tro."

I detsamma blef det rörelse och böljande bland tistelknopparna.

Det var fru Metta, som förorsakade den, genom sitt bemödande att

framtränga. När gummorna nu sågo sig om, och blefvo varse den af alla

kända Tannilafrun, som man nog visste skulle förstå att göra sig väg,

så jemkade en hvar rum så godt hon kunde, och, snart stod fru Metta

främst för skaran vid kyrkdörren.

I kyrkan syntes icke mycket folk. Längst bort satt, just invid dörren

till koret, mäster Erik Erikson, biskopen från Åbo. Framför honom

stod presterskapet och några af de förnämsta herrarne från socknen.

Ett par capitulares och notarien suto vid ett bord. På något afstånd

stodo åtskilliga af socknens allmoge, och här och der väntade i

kyrkbänkarne sådana, som afvaktade att i sin tur få framträda och

anmäla sina påståenden.

"Lars Isakson, dömd, för trolleri, att stå tre söndagar å rad vid

kyrkdörren under gudstjensten", relaterade notarien ur sin bok,

"följer nu således i ordningen herr Simon i kapellet, anklagad att

hafva låtit ohelga julmorgonen genom ringande till ottesången med en

koskälla."

Biskopen kastade en missnöjd, frågande blick på herr Simon, som

framträdde. Herr Simons runda, glada ansigte bjöd till att antaga

det högtidligaste och alfvarsammaste uttryck, som var möjligt, men

ikring munnen spelade ett drag af skälmaktighet, som omöjligt lät sig

öfverskylas.

Biskopen såg högst alfvarsamt på presten. "Skall det då alltid vara

klagomål öfver eder, Simon", sade han slutligen. "Redan gammal prest,

och dock ständigt streck, som skulle anstå den okynnigaste djekne."

"Högvördigste herr Biskop", svarade presten. "Denna gången åtminstone

synes mig, att jag handlat välbetänkt. Skulle jag väl tillåta

guds församling att bortsofva julottan? Eders vördighet torde

icke hafva förgätit, att när ryssarne plundrade här under sista

ofreden, bortförde de ock vår klocka. Huru skulle nu församlingen

sammankallas? Icke kunde den stå på kyrkbacken i kölden i timtal och

vänta. Men si, när koskällan ringdes, visst kröp der folk ur alla

stugor, båd byggare och deras kyrkqvartersgäster. Icke tycktes mig

eller skällan sämre, för det min ko ringt med den; nog ha många andra

nöt ringt klockorna, äfven till samgång, utan att deröfver blifvit

klagat hos biskopen."

Mäster Erik runkade nästan omärkligt på hufvudet och sade: "en

rättskaffens prest sörjer för att klocka anskaffas; men du har

försummat denna skyldighet, såväl som mången ann."

"Högvördigste fader, det skall visst ske, bara bonden har ett spann

råg öfver att bestå till klockhjelp, nu har han ej ens ett sådant att

blanda i barken, till att fylla sina och barnens magar."

Åter runkade Biskopen smått på hufvudet, men sade blott: "för denna

gång må dig förlåtas ditt tilltag, i betraktande af, att det kanske

skett af enfald; men låt icke en annan gång sådant komma dig till

last."

Herr Simon bugade djupt och drog sig tillbaka, småskrattande bakom

sin hatt, i det han halfhögt sade: "Kan väl härnäst ställa mig sjelf

på kyrktaket och ropa folket till kyrkan; ty skrika kan jag, om derpå

kommer an, och det så det hörs."

"Lisa Eliasdotter här offrat ett ljus på altaret, för att få god

kalflycka", uppläste åter notarien. "Saken är erkänd."

Biskopen suckade i det han sade: "Djupt sitter papismen och

djefvulens funder och signerier i de onda hjertan! Må hon stå en

söndag vid kyrkodörren, att för sina signerier utskämmas."

"Fru Metta Simonsdotter Abbornät, herr Erik Liljeholms husfru, klagar

öfver att fru Brita Regertsdotter Oxe, henne ur kyrkbänken utträngt."

Nu framträdde fru Metta inför biskopen och tänkte just börja sitt

andragande, men med det samma steg äfven fru Brita Regertsdotter fram

och sade bjert: "Nej si det är då ramaste lögnen det, att jag drifvit

henne ut; men icke låter jag heller tränga mig ur bänken för alla

snärtors skull, och för det hon satt der så bred, och hade jungfru

Sigrid med sig, så skulle jag inte få sitta i adelsfruarnas bänk; men

si så god är jag som hon, och behöfver inte vika för henne."

Redan sade fru Metta några ord till svar, och en häftig träta började

just utbryta mellan de båda fruarna, då biskopen viftade med handen

och bjöd dem åtskiljas, hvilket, efter någon svårighet, ändtligen lät

sig göra.

De båda häftiga fruarna nedsatte sig nu i hvar sin bänk, på ömse

sidor om gången, och sågo med vreda ögon på hvarandra.

Sedan biskopen, med lägre röst, rådfört sig med de båda andre

kapitelherrarne, bjöd han högt de båda fruarna att framträda, och

sade: "Kyrkoförargelse må af ingen tålas. Jordens väldige äro dock

alla såsom stoft inför herran, och J magen icke inför honom förhäfva

eder, eller drifva edra tvister. Rätteligen skulle vi ställa eder

båda till spott och hån vid kyrkodörren, men som detta för eder

adeliga värdighet icke ske kan, så magen J båda eder kyrkostöring

sålunda godtgöra, att J till kyrkan erläggen 10 mark och påföljande

söndag detta edert godtgörande från predikstolen tillkännagifves."

Fru Britas sinne jäste. Hon tyckte sig väl, på sätt och vis, hafva

vunnit en seger, då hennes åklagerska nödgats plikta, men hon hade

sjelf äfven blifvit ålagd detsamma. Med en knyck på nacken sade hon

halfhögt: "En hederlig menniska ska få plikta, för att en sånder inte

får sitta så bred hon vill. Hon borde minsan inte als få slippa i

hvarken kyrka eller bänk; och än mindre hennes dotter, som hon föder

opp till papisteri och styggelse."

Biskopen, som emellertid stigit upp från sin plats, såg frågande

på henne, hon steg närmare och fortsatte: "Ja väl, det är ju allom

kunnigt, huru hon skickat flickan att lära papisteri i det gamla

nunnehålet Nådendal, och hur flickan der signat och messat med

afgudiska fukter. Och en sån täcks anklaga hederligt folk!"

Fru Brita afbröts nu af klockarn, som började sjunga en psalm,

emedan, enligt förteckningen öfver göromålen för denna dag, numera

intet annat skulle i kyrkan uträttas, än aftongudstjenstens hållande,

och resten af aftonen skulle användas till reviderande af åtskilliga

kyrkans räkenskaper. Medan fru Brita hade talat, hade presterna

undanställt papperen och ordnat allt för gudstjensten. Klockarn hade

nu upptagit psalmen, och när han sett biskopen lemna sin plats, för

att sätta sig i en kyrkbänk, ansåg han att allt var i ordning, och

började psalmen. Biskopen inträdde i en bänk och satte sig ned.

Sålunda måste båda fruarna tiga, men svårt föll det sig. Fru Metta

hade väl ej rätt kunnat höra, hvad hennes motstånderska sade, emedan

när denna talade, hade hon stått nära biskopen och vändt ryggen åt

fru Metta; men hon hörde ändå nog, för att finna att det gällde någon

beskyllning emot henne. Nu var det ogörligt att få säga ett ord. Fru

Metta satt en stund qvar, men det började skymma, gudstjensten var

lång och hon nödgades, innan dess slut, lemna kyrkan, emedan det

skulle varit omöjligt, att, utan fara för lif och lem, i mörkret resa

hem, på den obanade och ojemna vägen. Icke eller anade hon att fru

Brita gjort henne en beskyllning af den stora vigt, som fallet var.

Hon begaf sig derföre hem, utan att vidare få orda något. Men icke

var hon god till sinnes.