I.

Solen sjunker blodröd ned bakom bergen, en susande vind far öfver

sjön; när den hinner stranden, böja sig björkarne och alarne för

dess framfart och strö omkring sig rika massor af gulnade löf. Men i

den fordna klosterträdgården finnas numera inga löf att rycka från

träden. De planterade sydländska träd, som der stodo förr, de hafva

förgåtts i vanvård; den fordom ört- och blomsterrika trädgården, är

nu ett snår af törne och tistel, och endast några få, små sängar i

ett hörn, synas ännu vara vårdade. På dem vexa rosmarin, timjan,

kyrfvel och andra, till kryddor och läkedom, goda örter.

Hvad lider tiden? Intet ur finnes. Kanske fanns det fordom i det till

hälften nedrasade tornet. Se der synes en solvisare, den är sned och

till hälften nedfallen i grus.

Nådendal, du stolta, du den heliga Brigittas mäktiga och rika dotter,

är detta din härlighet!

Allt dunklare faller dagern inom klostrets väggar genom de smala och

höga fönstren och genom remnorna i murarne, men i skymningen sitta

derinne tvenne gestalter, är det vålnader af nunnor, som besöka sin

förstörda boning?

Den ena synes klädd i nunnedrägt, hennes hufvud darrar, hennes kind

är fårad och färglös, som på en död. Hon sitter i en hög, med sirater

prydd, länstol, säkert fordom sjelfva fru Priorinnans. Den andra

är ung, kanske femton år, och i hennes blick bor lif. Hon sitter

på en låg pall vid nunnans fötter. Det är Elin Knutsdotter, sedan

många år den enda återstående nunnan i Nådendals kloster, och hennes

systerdotter Sigrid Eriksdotter Liljeholm.

"Siri, mitt barn, jag vill ännu en gång tända lampan för Guds moders,

sancta Annas och den heliga Brigittas bilder. Hjelp mig, jag orkar

det knappt mera; men så länge en af den välsignades renlifves döttrar

lefver i hennes helgedom, skall, om än det skall betalas med den

sista skärf, hvarmed jag eger att uppehålla mitt bräckliga lif,

de heliga icke sakna sitt ljus vid tiden för aftonmessan. Och nu,

min Siri, lemna mig messeboken, att jag, herrans ovärdiga, ringa

tjänarinna, må uppläsa bönerna, då ingen pater mera finnes, eller ens

skulle få hålla den heliga messan. Knäböj min dotter."

Siri tvekade ett ögonblick, men böjde derpå knä inför pallen, på

hvilken hon sutit, och Elin uppläste, med djup andakt, de latinska

bönerna, af hvilka hennes unga åhörarinna ingenting förstod. Sigrid

bad i sin själ, att henne ej måtte tillräknas som synd, det hon ej

ville neka sin nästan döende anförvandt att deltaga i hennes andakt.

Sedan messan sålunda blifvit firad, sade Elin: "Siri, din moder

har lofvat att du skulle få dröja hos mig, för att tillsluta mina

ögon. Mig synes att jag snart går bort. När jag för sex dagar sedan

knäböjde och ifrigt bad till den heliga jungfrun, om att hon ville

förkorta denna min långa pröfvotid, se då log hon vänligt, och med

detsamma nedföll denna blomma af metall, som förut haft sin plats i

hennes heliga hand. Jag anser detta som ett tecken, att hon beviljat

min bön. Jag har suttit här ensam i många år. Ack, nästan ifrån den

tid jag blef invigd, började det nya kätteriets framgång! O Siri, o

mitt kära barn, att jag skall se äfven dig, min halfsysters dotter,

vara... Dock, det måste ju så ske. Jag har ju lofvat din moder att

icke söka att rubba din tro, och det skall jag hålla. Jag skulle

ju ock, om jag lyckades föra dig till den heliga katholska tron,

endast offra ditt unga lif åt ännu flera vedermödor, än dem lifvet

alltid eger. Och dock borde väl icke verldsliga beräkningar få ega

något inflytande i andliga ting. Ack, den ensamma blir svag äfven i

tron, då hon ingen ledare eger. Sancta Brigitta, ora pro nobis. O

sanctissima virgo Maria, ora pro nobis."

Den åldrigas händer knäppte sig tillsammans omkring radbandet, och

hon började att bedja öfver det, men hennes händer nedföllo maktlösa,

och hennes hufvud sjönk mot hennes bröst.

Sigrid knäböjde för att stödja henne, och den gamla lutade sitt

hvita hufvud mot den ungas blomstrande kind; när hon så hvilat ett

ögonblick, sade hon med svag röst: "tack mitt barn, det blir lättare

nu åter."

"Jag är ju dock en så dålig hjelperska", sade den unga flickan, sedan

nunnan åter lutat sig tillbaka i länstolen, "vill då icke min mors

syster låta föra sig till vårt hem? Vi skulle dock der kunna lemna

bättre vård."

"Tack, min Sigrid, men icke kan det så ske. Här har jag lefvat,

sedan jag vid din ålder egnade mig åt den välsignade Guds moders och

den heliga Brigittas tjenst, här vill jag dö som den sista trogna

tjenarinnan i deras helgedom. Ack, jag har sett huru helgedomen

blifvit öde, huru dess renlifves jungfrur gått ut i synd och verld;

huru dess murar vittrats och den heliga tron försmädats. Jag har sett

huru hvar man ryckte och rappade till sig af den heligas egodelar,

och sjelfva allmogen nekade att betala skatten till klostret, och

huru öfver hundrade hemman, som tillhörde sancta Anna och sancta

Brigitta, borttogos, så att vår fromma moder, Abedissan, måste sälja

klostrets dyrbarheter, än en präktig kredentz, än sjelfva kalkarne,

för att betala de dryga, klostret pålagda skatterna."

"Så gingo systrarna bort, många tog vår heliga moder opp till sig,

men andra gingo ut och bröto sina heliga löften. Endast en till

mig fanns qvar, då konung Johan, högtsalig i herranom, åter ville

upprätta klostret. Han vredgades öfver sådant oskick, ty han var icke

lik sin broder, hertig Magnus, som öfver sig kallade Guds straff,

då han ville ur Wadstena utdrifva de fromma systrarna, hvarföre

ock den heliga slog honom med vansinne. Snart var dock denna skymt

af en dagning för den heliga tron åter borta. Mig arma, ensamma,

har man dock tillåtit att få sitta qvar här och vårda, så vidt jag

kunnat, de heliga qvarlefvorna; fastän man med våld utdrifvit de

helige fäderne Franciskanerne från Raumo, redan för öfver fyrtio år

sedan. Och dock hade som ett järtecken, två år förut, staden brunnit

opp, och året derpå den kätterske prestens boning. Så utdrefvos ock

ur sanct Olofs kloster i Åbo de vördige fäderne Dominicanerne. Men

järtecken och straff trotsas af detta syndiga slägte! Liksom för att

håna det heliga, nedrefvos klostren i Wiborg, för att -- o styggelse!

-- för att dermed upphjelpa fästningsverken! Se, mitt barn, här i

detta hus har jag lefvat öfver sextio år, här hoppas jag vår fru och

helgonen låta mina gamla ögon slutas, och mina gamla öron domna. De

hafva så många år nödgats se och höra omtalas all den styggelse,

som bedrifvits. Sedan har jag visserligen fröjdats åt att åter en

rättrogen konung, vår Konung och herre Sigismundus, intagit sina

fäders thron. Måtte helgonen bevara honom för allt det svek och argan

list, som ställer sig emot honom, och gifva honom makt att skydda den

sanna tron och återföra de vilsefarande."

"Dock, det är tid att gå till hvila, min skröpliga lekamen behöfver

ro, äfven den unga behöfver sömn. Imorgon, om helgonen ännu bevarat

mig vid lif och krafter, vill jag efter morgonbönen meddela dig

åtskilligt, som du bör veta. Dock torde vara bäst, att först låta gå

förbi den stund, då de omkringboende äro vana att komma hit, för att

begära bot för sina åkommor. Om morgnarna bruka mina krafter vara

något mera stärkta, så att jag hoppas kunna då förmå meddela dig hvad

jag önskar säga."

Efter ännu en aftonsignelse lade sig den gamla nunnan till hvila, och

Siri skyndade att krypa ned i sin bädd, som hon redt i samma cell,

emedan de många tomma cellerna föreföllo henne så ödsliga och hemska.

Hon läste nu i stillhet sin aftonbön och bad ännu en gång, att henne

icke måtte tillräknas, att hon deltagit i syster Elins påfviska

gudstjenst. Länge hade hon svårt för att kunna somna. Den cell, der

syster Elin tagit sin boning, var belägen nära den stora, ödsliga

klosterkyrkan. Siri kunde ej låta bli att lyssna, hon tyckte sig

höra ständig rörelse derute. När vinden hven genom hvalfven, tyckte

hon att derute messades eller sjöngs psalmer, och bäfvande drog hon

sig tillsammans vid tanken på den tid hon skulle tillbringa i denna

öde boning, ett hem endast för obekanta makter. Men hastigt satte

hon sig opp, kastade en klar blick omkring sig i månskenet, såg hur

den åldriga slumrade på sin bädd, och sade vid sig sjelf: "fy Siri,

skall du vara barnslig och pjåkig! Skulle jag väl vilja lemna den

gamla att dö här, ensam och öfvergifven. Nej visst icke! Ah, det är

detta myckna underliga prat om helgon och allahanda döda menniskor,

som gör mig yr i hufvudet; aldrig hade jag kunnat tro, att jag skulle

få så mycket att göra med detta påfviska kram. Månne det är synd att

höra derpå? Till Gud måtte väl ändå äfven hennes väg föra, så from

och troende hon är! Och hvad angår mig att bedömma henne? Vårda och

sköta den gamla, bör jag, om hon än vore en hedning. God natt nu,

underliga, gamla klosterbyggnad! Nu lägger jag mig ned, och läser än

en gång mitt Fader vår, och så somnar jag visst. Och så gjorde ock

den femtonåriga."

Följande morgon infunno sig sjuka, från den kringliggande trakten,

för att begära bot, och den gamla nunnan utdelade råd och läkemedel

åt alla. Stundom en signelse, stundom en dryck, en bön, som skulle

läsas öfver den sjuke, eller dylikt. Sigrid hjelpte troget den gamla,

att, efter hennes anvisning, tillreda åtskilliga blandningar.

Sedan hvar och en fått sin del och gått sin väg, stannade man dock

utanför klostret och pratade en stund och öfverlade, hvem den unga

flickan kunde vara. Mången menade att hon väl vore en ny nunna, och

att nu, under den katholske kungens välde, klostret åter skulle

komma i flor; men slutligen sade en gubbe, åt hvilken hon räckt en

helsodryck: "Nej se om det annat är, än att de gamla heliga ännu ha

tänkt på Elin Knutsdotter, och det är minsan ej för mycket, för all

den tjenst, hon gjort dem, och alla de oljor, hon för dem bränt; och

så ha de skickat ned en engel att hjelpa henne nu på ålderdomen. Såg

ni inte huru vacker och from hon såg ut, med sina milda ögon, och så

ljus och fin och stilla. Jo tro man på att så är det."

"Åh, ditt tok, kommer du igen med ditt påfviska prat, skall det

aldrig gå ur dig. När ser du englar gå på jorden synliga?"

"Ja icke sen detta kätterska reformationsväsendet, som de kalla det,

kom i landet; men se här i Nådendals kyrka rå de heliga helgonen

ändå, och det vet jag, att vill heliga Guds moder, nog har hon makt

att skicka englar dem till tjenst, som tillbedja och offra åt henne."

"Åh prat du, jag börjar nästan ångra mig, att jag lät narra mig hit,

att ta emot af hennes papistiska meklamenter. Visst är den skälfvan

stygg, när den rätt sätter an, men jag hade hellre bordt bruka den

kuren jag lärde emot den förr, och den är god; ty det var sjelfvaste

befallningsmannen på Åbohus, herr Lars Hordeel, som för flere år sen

lärt den kuren, och det är ändå bara papistiskt otyg med det här

klostret, bara signeri och styggelse."

"Nå huru var den boten som herr Lars lärde."

"Jo, man tar tre oblater och låter någon skrifkunnig person skrifva

på den första: J namn faders (kors) sons och den helige andes, och

på den andra oblaten skrifver man: och sonen (kors) sjelfver gud och

på den tredje oblaten: och den helige ande (kors) som för dig lidit

hafver, och så äter man dem tre dagar å rad. Och si det är intet

papisteri och signeri under, så att om det hjelper, så är allt godt."

"Ja ja", utbrast nu en gumma, som såg litet förnämlig ut med sin

veckade duk på hufvudet, "nog kan det väl vara bra, men nog vet jag

mot skälfvasot ett medel som är bättre, ty det skref sjelfvaste

drottning Margretha, konung Göstas husfru, och lärde det åt sin

syster, fru Martha. Och det har jag hört af min mor, som tjente

sampiga på Åbohus, med en som hade hört det af en tjenstepiga på

Hörningsholm. Och det är godt mot alla åkommor, och det är att skafva

hjerpfjädrar af pennorna och torka och gnida fint, och dricka det med

varmt öl, äfvensom att bränna fjädrarne och sedan lukta på dem."

"Ja ja, mor, det der kan vara godt för förnämt folk, men hvem vet

ändå om det passar för de ringa. Nej, nog går jag till nunnan i

morgon efter den dryck, hon lofvade mig; hon har hjelpt mig förr,

och kan väl göra så nu med. Ser J mor", sade gumman och såg klok ut,

"här bär jag på mig en jernbit under tröjan, och så kan icke något

trolltyg bita på mig."

Snart skingrades alla de hjelpsökande, och nu sade den gamla nunnan:

"Siri, du enda dotter af min halfsyster som alltid varit mig huld,

och som sjelf nu vårdar den gamla, jag ville lemna dig ett minne af

mig. Nyss har man sagt mig, att mig skall i arf hafva tillfallit ett

litet stycke jord, ett par mil härifrån uppåt kusten. Min tid går ut,

jag kan deraf intet begagna. S:ta Brigitta är plundrad på alla sina

egodelar, en gåfva till detta hennes heliga hus, skulle blott bli

ett nytt rof, om det ens finge gifvas. Jag har önskat gifva dig ett

minne af mig, och tillkallade för ett par dagar sedan tvenne ärliga

bondemän, åt hvilka jag förklarade min yttersta vilja vara, att du må

ärfva detta lilla gods, om det är sanning att min gamle frände dött

och att det öfvergår på mig. Jag har uppsatt min vilja skriftligen,

och bönderna hafva derunder satt sitt bomärke. Detta jordstycke är

helt litet och af ringa värde, du kunde derföre köpa dig ett gyllene

halssmycke med rubiner eller saphirer, men gör dock icke det. Behåll

det. En åldrigs välsignelse hvilar deröfver. Kanske skall det en gång

göra dig större tjenst, än ett gyllene smycke skulle göra."

"Ännu en sak vill jag meddela dig, mitt barn." Stödd mot Sigrids

arm, gick den gamla ut i kyrkan och till en med sirater prydd vägg.

"Jag vill nu meddela dig något, som väl föga kan komma dig till

någon nytta; men ho kan dock förutsäga, hvad som enhvar förestår?

Hufvudsakligaste skälet till att jag meddelar dig denna hemlighet, är

den, att jag icke vill att den skall dö med mig. Må äfven du, innan

du lemnar verlden, meddela den åt någon annan. Se här, mitt barn, så

skall du vrida på denna sirat, då öppnar sig, som du ser, en dörr.

Detta var fordom en gång, som sträckte sig långt, man har sagt ända

till Åbo. Hvart den än gick, den var åtminstone en utväg ur klostret,

som endast några få kände. Nu är den igenrasad längre fram, men som

du ser, är här dock ett stycke ännu öppet. Detta ställe känner numera

ingen annan än jag. Upptäckas kan det svårligen, före den dag, då

kyrkans murar ramla. I tider af fara, kan det tjena att rädda någon

undan förföljelse, Omtala det derföre icke för någon. Det har förut

räddat menniskolif och lycka, och kan ännu göra det."

Siri log i sitt sinne åt den vigt, den gamla fäste vid detta

meddelande, men tyckte ändå att det var allt helt roligt att känna

något, som ingen annan i hela verlden visste, icke ens mor, som dock

hade reda på så mycket.

Snart derefter hvilade Finlands sista nunna i sin graf, och det

stolta klostret Nådendal har småningom fallit i grus. Endast

kyrkan reparerades och begagnades sedermera. Men går du en morgon

på den lilla staden Nådendals tysta gator, och ser huru flinkt

strumpstickorna röras i händerna på hvarje mötande liten flick- eller

pojkbyting, då ser du ett ännu lefvande minne af den heliga Brigittas

systrar.