Under det att folket väntade på fortsättningen av talet, hördes en röst,
inte från graven, utan från utkanten av folkmassan. Det var en
kvinnostämma, som ljöd tunn och skrikig, men som i alla fall var
förunderligt hörbar och tydlig.
Man närmade sig den talande och såg då en ung kvinna, som låg på knä,
med armarna utsträckta, huvudet tillbakaböjt och ögonen slutna. Hon
tycktes inte veta till sig själv, utan talade i hänryckning.
»Jag ser de döda,» sade hon. »Jag ser dem, som vi nyss hava jordat. Jag
ser dem vandra mot dödens land och in i detsamma. Och nu, då de ha gått
ett stycke, ser jag dem komma fram till en byggnad, som är såsom ett
skolhus, och där begära de att få komma in.
'Vi äro själar, som hava genomgått jorderikets skola,' säga de till
dörrvaktaren, 'och vi äro komna hit för att visa vad vi hava inhämtat
för kunskaper.'
Jag ser dörrvaktaren skaka på huvudet. Han säger till dem, att de hava
för hastigt ändat sin skolgång. Men han öppnar ändå porten för dem och
låter dem slippa in.
Och jag ser dem inträda i en stor sal. Jag ser deras ängslan. De äro
rädda och bävande såsom alla, som skola tagas i förhör.
Då träder en man till deras möte. Han är klädd i sida kläder, och håret
ligger i jämna lockar kring hans huvud.
'I själar, som haven genomgått jorderikets skola,' säger mannen till
dem, 'kunnen I läsa upp för mig mina tio bud, sådana som de i dessa
dagar lyda på jorden?'
Jag ser, att de dödas själar glädjas, då de märka, att ingen svårare
fråga göres dem. De svara alla på en gång:
'Du skall icke dyrka avgudar!
Du skall icke missbruka din Guds namn!
Du skall helga vilodagen!