Sven Elversson, hans mor, Thala, hans bror, Ung-Joel, och dennes hustru
stodo jämte många andra på den lilla begravningsplatsen utanför Applums
kyrka.
Det var den dagen, då de döda krigare, som hade bärgats in till Applum
efter det stora Nordsjöslaget, skulle sänkas i jorden. En vid grav var
uppkastad för inte mindre än sjutton kistor. Så stor likfärd hade aldrig
förr varit skådad i den socknen, och man torde väl våga säga, att en så
stor människomassa, som den, som nu fyllde kyrkogården, inte heller förr
hade varit sedd där.
Inte på åtta års tid hade Sven Elversson kommit så nära en kyrka som nu
i dag. Det var inte utan, att han hade tvekat att övervara begravningen,
men hans mor, som hade rest ner till Applum för att se till Ung-Joel,
hade förmått honom att följa med.
»Å, seså!» sade hon. »Jag vill lika lite som du gå in i Applums kyrka,
men i dag är det ju vardag, så att det kan alls inte bli tal om något
sådant. Och efter allt, som du har strävat, för att de där stackarna
skulle få vila i vigd jord, ska du väl inte överge dem vid sista
vägskälet.»
Det var verkligen sant det hon sade. Under den sista veckan, alltsedan
fisketuren med Najaden, hade Sven Elversson och hans bror Joel farit
omkring mellan kobbar och skär i en liten lätt segelbåt och spanat efter
ilandflutna drunknade. Några hade också kommit in från andra håll, men
de två bröderna hade fört inte mindre än åtta döda fram till Applums
stenbrygga.
»Dessutom,» sade mor Thala, »måtte du väl märka, att folk betraktar dig
på helt annat sätt än förr i världen.»
Detta var nog det skälet, som tog mest. Kriget, dess vederstygglighet,
alla de många olyckor, som drabbade fiskarbefolkningen, hade kommit
människorna att se mildare på Sven Elversson och hans förbrytelse. Man
lade nu mer än förr märke till hans strävan för att hjälpa och upprätta.
»Det är i alla fall en god människa,» sade man. »Han försöker hjälpa
dem, som har det svårt. Det viktigaste av allt är ändå att ta vård om de
levande.»
När man nu hörde, att just Sven Elversson ansträngde sig, för att så
många som möjligt av de arma sjömännen skulle få vila i vigd jord,
tyckte man sig förstå vad som drev honom därtill, men de flesta ansågo
nog detta vara en överflödsgärning.
Men så var det visst inte för honom själv. Han gick varje dag till
detta arbete med ett slags hänförelse. Han fann därigenom för varje
timme ökad frid, ökad sinnesro. Han kände en lätthet i sinnet, en
glädje, som inte tog sig några uttryck, men vars återsken lyste på hans
panna.
Inte kärlekslycka, inte den ädlaste handling, intet erkännande ord hade
kunnat skänka honom den inre trygghet, som han hade erfarit, alltsedan
han på Najaden tog den engelske matrosen i sitt skydd.
Det var inte möjligt för honom att förstå hur detta kom sig, för det
hade ju inte varit något stort hjältedåd han hade utövat. Faran, att
Olaus kunde kasta honom över bord samtidigt med den döde, hade inte
varit stor. Men han kände, att den stora förändringen hade inträffat med
honom, att han efter detta vågade känna sig lycklig. Först nu började
han tänka på att framtiden skulle bjuda honom dagar och år av sällhet.
Det fanns nu en styrka hos honom, som han inte hade anat. Han behövde
nästan aldrig sova. Hans hjärta arbetade så lätt, så obehindrat, att det
kändes som en lycka att vara till.
»Ack, förr i världen var jag en bra stor stackare,» tänkte han. »Varje
andetag var mig en ansträngning. Jag har inte vetat vad det var att
leva.»
Att människor voro vänligare mot honom än förr, ökade naturligtvis på
hans lycka, men han trodde på samma gång, att deras hatfullhet inte
numera skulle ha kommit honom att känna sig olycklig. Han var frigjord,
försonad.
Dagen efter begravningen skulle han resa till Hånger. -- »Jag kommer hem
till Sigrun som en ny människa,» tänkte han. Just för hennes skull hade
hans frigörelse så stort värde för honom. Vilken fullkomlig lycka var
det inte, som väntade dem!
Där han stod på kyrkogården och följde med begravningsakten, tänkte han
med stor rörelse på dessa män, som hade gett sina liv för sitt land, men
hans glädje lämnade honom inte fördenskull. Han såg, att den förre
kyrkoherden i Applum, Edvard Rhånge, också hade infunnit sig till denna
de dödas fest. Han erfor ett ögonblicks fruktan och obehag, men bara ett
enda. Hjärtat fortfor att klappa med samma förunderliga lätthet.
»Den där mannen är min vän,» tänkte han. »Vem har gett mig en större
gåva än han?»
Sedan jordfästningen hade försiggått och den sista psalmversen hade
förklingat, steg Rhånge fram till graven för att tala.
Då Sven Elversson nu såg honom upphöjd över mängden, kände han för denne
man, vars väsende fordom hade verkat frånstötande på honom, en
obeskrivlig sympati. Det präktiga huvudet var ju egentligen sig likt,
men dragen voro tunnare, mer förandligade. -- »Vilken härlig människa!»
tänkte Sven Elversson. »Han bär den försakande kärlekens stämpel i sitt
ansikte.»
Medan kyrkoherde Rhånge med några inledande ord hälsade sina gamla
församlingsbor, var det någon, som ryckte Sven Elversson i rockärmen för
att få hälsa.
Han vände sig om och blev varse Lotta Hedman, som stod där blek, med
brinnande ögon och håret så uppstudsigt, att det tycktes vilja lyfta
hatten av huvudet.
»Nej, jag har inte kommit i sällskap med kyrkoherden,» viskade Lotta
till svar på hans fråga. »Han har redan varit här några dagar. Jag har
kommit ensam. Jag har blivit 'kallad'.»
Idetsamma sade talaren ett par ord, som drogo till sig all Sven
Elverssons uppmärksamhet.
»Här, vid randen av denna vida grav,» sade han, »ville jag tala med er,
mina gamla församlingsbor, om dödens helighet och om livets.
Och jag vågar väl då säga, att det inte finns någon här ibland oss, som
inte alltsedan sina unga år är genomträngd av dödens helighet. Om någon
syndade mot dödens oantastlighet och helighet, skulle han bli plågad av
det strängaste straff.
Det fanns en gång här i Applum en man, som hette Sven Elversson. Hans
förbrytelse var den, att han hade brutit mot dödens helighet. Och vi
tyckte, att vi inte hade en föraktligare varelse ibland oss. Det finns
kanske fler än en av er nu här närvarande, som var med i kyrkan den
dagen, då hans förbrytelse blev bekantgjord från predikstolen, och som
minns hur han såg ut, då han smög sig bort, förödmjukad och eländig.
Fler än en har kanske varit med om att kasta till honom ett glåpord. Han
var en man, som nästan inbjöd till sådant. När man såg hur han smålog
lika tålmodigt åt vad man än gjorde honom och märkte hur han gick ur
vägen och gjorde sig liten, tyckte man just, att det var en plikt att
lite grand öka på hans förnedring.
På det där sättet fick vi honom också att flytta bort ifrån Applum. Och
jag får väl tro, att det inte har varit stor saknad efter honom. För se,
till allt annat fanns det något inställsamt hos karlen. När det var
något svårt, som måste göras, och som vi andra drog oss för, då var det
han, som höll sig framme. Han ville locka oss att ge honom heder och
anseende tillbaka. Men för oss var det omöjligt. Vi tyckte, att han var
under Guds dom.
Och så, som om han skulle vara under Guds dom, har nu den mannen vandrat
sitt liv fram. Alltid lika ödmjuk och alltid rädd att gå någon i vägen.
Och han har hållit sig till sådana, som inte har varit så nogräknade som
vi, till landsvägsfolket, som drar land och rike omkring, och till barn,
som inte har förstånd på vad som är orätt och rätt. Och vi tyckte inte,
att det där var så särdeles märkvärdigt, för någon skulle han väl ha att
umgås med. Och då vi hörde talas om att det ena efter det andra av
gatans barn hade kommit i goda hem genom hans hjälp, eller att
landsvägens luffare hade börjat arbeta, så tänkte vi inte heller så
mycket på det, för vi visste, att den där karlen hade sin särskilda
mening med allt sådant. Han höll alltid på med detsamma, att återvinna
heder och anseende. Det var ständigt nya försök, och jag tror nästan,
att han tröttade oss.
För vad kunde vi göra för honom? Han hade inte brutit mot någon av oss.
Han hade inte syndat så, att han kunde försona sitt brott med straff.
Han hade brutit mot det, som var en helig sed, och vi hade inte förmåga
att förlåta honom. Vi hade till och med trott oss märka, att Gud dömde
honom, såsom vi gjorde.
Och medan han strävade med att hjälpa människor fram i livet, så tänker
jag mig, att Döden stod bakom hans stol och hångrinade åt honom, för han
visste, att han hade honom i sin makt, han var hans fånge och kunde inte
undslippa. Vem fanns det, som kunde ha makt att befria honom?»
Sven Elversson märkte, att mor Thala stod och grät. Han genomlevde själv
under Rhånges ord alla sina försök att återvinna heder och anseende, men
han grät inte. Han stod med klara ögon och frimodig hållning och såg in
i talarens ansikte.
»Men nu, i dessa yttersta tider,» sade kyrkoherden, »har det timat, att
Döden har fått än större makt än någonsin förut. Han härskar över oss
och förtrycker oss. Han bärgar in sina skördar före tiden. Han tar våld
och grymhet i sin tjänst. Han släpper lös brottet och oseden. Det finns
inte den ogärning, som han inte låter ske på jorden, och det syns inte
något slut på hans herravälde.
Och nu, då vi lider under Dödens hårda tyranni, nu börjar vi fråga oss:
finns det verkligen inte på jorden något, som är mäktigt nog att ta upp
kampen med Döden?
Och på jorden, det vet vi, finns det endast en enda, som vill stå Döden
emot, och som är hans ständiga och trogna fiende, och hans namn är
Livet.
Och mittunder detta krig, medan det sker sådant, som att tiotusental av
människor vräkes i havet, såsom om det ingenting vore, och andra
tiotusental föres bort i fångenskap, såsom vore det bara något att yvas
över, och andra tiotusental slaktas framför kanonmynningar, såsom vore
det en lovvärd handling, och andra tiotusental drives bort från sina
hem, såsom vore det bara sed och bruk, under detta tror jag dock, att
det hos oss växer upp en större kärlek för livet, än vi förut har kunnat
hysa.
Ty livet, det har ju varit den tarvliga tjänarinnan, som har gjort alla
till lags, och som ingenting har begärt för egen räkning. Livet, det har
varit vardagskosten, som man knappast tänkte på att man förtärde. Livet
är ingenting högtidligt, som målas av på tavlor och går och spökar i
skymningen. Livet har inte en gång en egen gestalt, varpå man kan känna
igen det.
Nu tänker ni för er själva, att jag talar i fåvitsko,» sade talaren och
vände blickarna ner mot sina åhörare, »därför, att livet är ju ändå det,
som vi alla älskar högst av allt. Men, vänner, det är inte nog med
kärlek. Livet, vill jag säga, är såsom det illa uppfostrade barnet. Det
kan vara uppfostrat mer med kärlek än med förstånd, och det blir till en
plåga och en skam, och man vet till sist inte hur man ska uthärda att
äga det.
Eller ock, vänner, är livet som en ung hustru, som du för in i ditt hus
och skänker all din kärlek, men detta är dock inte nog för henne. Du
måste också omge henne med helighet och frid och ge henne sin rätt och
visa henne godhet, annars kommer den unga hustrun att övergiva dig och
lämna dig åt ensamhet och förtvivlan, därför att de vägar, på vilka du
ledde henne, inte var de rätta.
Men,» avbröt sig talaren, »om detta skulle jag kunna tala med er, till
dess dagen blir natt och natten blir dag igen, utan att komma till ett
slut, och jag får inte fördenskull glömma det, som jag har fått i
uppdrag att i dag kungöra för er.
Nu ska jag utgå därifrån, att under dessa år har livet börjat bli heligt
och dyrbart, såsom det aldrig förr har varit. Och för varje eländets
dag, som går, tilltar dess helighet.
Och fördenskull börjar vi också att med större kärlek vända oss mot dem,
som är livets sanna tjänare, som vill bevara det högt och gott, och ge
sitt beskydd åt de levande.
Då jag nu här i Applum har hört många människor säga, att de ångrar det
förakt, som de var med om att pålägga Sven Elversson, då tror jag, att
det beror därpå, att de har börjat förstå livets höghet och helighet. De
förstår, att det är ett gott verk att rädda gatans barn och landsvägens
luffare. De förstår, att livet är större än döden.
Och nu, du livets trogne tjänare, Sven Elversson, kan jag säga dig, att
vi, dina forna församlingsbor, vi ser inte mer skamfläcken, som var fäst
vid dig. Vi ångrar, att vi någonsin såg den. Vi ångrar det lidande, som
vi har vållat dig.»
Kyrkoherden slog ut med handen och vände sig mot den stora skaran av
åhörare.
»Är det inte sant, att jag talar i hela denna församlings namn?» sade
han.
Det var ingen, som motsade honom. Många hade tårar i ögonen.
Sven Elversson stod lugn med samma inre glädje brinnande i sinnet som
förut. »Det är gott, att detta kommer,» sade han för sig själv. »Men det
var dock inte det viktigaste. Det förnämsta var, att jag blev befriad
från skuld i min själ, i mitt hjärta.»
»Jag är glad, att jag har kunnat säga detta å era vägnar,» fortsatte
kyrkoherden. »Jag är glad, att ni har frikänt Sven Elversson i era
hjärtan, innan han har blivit på annat rätt frikänd.»
Och nu började kyrkoherden berätta, att man hos flera av de ilanddrivna
matroserna hade funnit plånböcker med ännu läsbara brev och
anteckningar. Dessa hade man naturligtvis tillvaratagit för att så vitt
möjligt överlämna dem till de dödas anhöriga. Men hos en engelsman, den
förste döde, som hade bärgats på motorjakten Najaden, hade man träffat
på ett brev, som bara var några få rader långt, utan adress och
oavslutat, men som dock hade förefallit så märkligt, att man kallat ner
honom, kyrkoherden, från Algeröd, för att han skulle säga sin mening om
detsamma. Detta brev ville han nu läsa upp för sina åhörare i svensk
översättning.
Det lydde sålunda:
»Det sägs, att vi i morgon skola få ett slag. Och jag ber dig, kära
Mary, att du går till Springfields på Handley Park och säger dem ett ord
om deras fosterson. För han var inte med om det onda, som vi andra
begingo. Han låg i feber. Vi trodde, att han redan var död, och ingen
tänkte på honom. När han sedan levde upp igen, så inbillade vi honom,
att han hade varit med, för att han inte skulle vittna emot oss. Detta
skriver jag för att få fred, när jag nu -- -- --»
»När vi nu vet,» sade kyrkoherden mycket allvarligt och stilla, »att
Springfield är namnet på Sven Elverssons fosterföräldrar, samt att han
själv aldrig har haft något klart minne av det, som skedde, utan bara
litat på de andras ord, så måste man säga, att han genom detta budskap
från en död har fått sin oskuld bevisad.»
Talarens röst skälvde till ett ögonblick, men återtog snart sin fulla
styrka. Han vände sig nu rätt emot Sven Elversson.
»Vi har inte velat låta dig veta detta, Sven Elversson, förrän vid detta
tillfälle, då det samtidigt kunde bekantgöras för allt folket. Men nu
står jag här, din gamle kyrkoherde, som en gång lade på dig förakt och
bann och äcklets plåga, och förkunnar din oskuld utanför samma kyrkas
port, därur mina ord en gång fördrev dig. Och ingenting räknar jag som
en större Guds nåd, än att det är jag, som får säga dessa ord till dig.
Du är nu upprättad och kan bära ditt huvud högt, och den vanheder,
varunder du så länge har lidit, ska inte mer låda vid ditt namn.»
Det gick böljande rörelser genom mängden. Man frågade varandra om
innebörden av det man hört. Man råkade i gråt av glädje över att mannens
oskuld hade kommit i dagen efter så många lidandets år.
»Du ska inte mer behöva sticka dig undan och göra dig liten,» sade
kyrkoherden. »Du ska inte behöva mottaga onda ord med ett tåligt
småleende. Du ska inte behöva tro, att du väcker avsmak även hos dem,
som älskar dig mest. Du ska vara hälsad som en av de bästa ibland oss,
och de, som tillhör dig, ska vara på samma sätt hälsade.»
»Han tänker på Sigrun,» sade Sven Elversson för sig själv. »Han tänker
på hennes glädje. Det är också rätt. Detta ska göra henne mycket
lycklig.»
När talaren hade uttalat de sista orden, vände han sig från den sida,
där Sven Elversson stod, och tilltalade mängden på andra, motsatta
hållet.
»Allt, vad den mannen har lidit, har varit oförskyllt lidande,» sade
han.
Vid dessa ord började Sven Elverssons hjärta påskynda sina slag. De
blevo alltmer häftiga och våldsamma. »Mitt stackars hjärta tål bättre
vid sorg än vid glädje,» tänkte han.
»Men då så är,» sade kyrkoherden, »så vet jag, att ni alla i detta
ögonblick frågar er: 'Varför har Gud handlat så hårt med honom, och
varför har han så misslett oss?' Och på samma sätt har jag frågat mig
själv. Och jag tror, att jag har fått svar.
Om mannen själv vill jag blott säga, att jag vet, att Gud just genom
hans olycka har gett honom sådan lycka, att han inte nu skulle ha velat
vara den förutan.»
Vid dessa ord tänkte Sven Elversson åter på Sigrun och på all lycka, som
väntade honom. Han kände, att hjärtat gjorde ett högt språng i bröstet
av glädje, men i detsamma gick det också på något sätt sönder. Han
kunde inte mer hålla sig upprätt, utan sjönk på knä.
»Och för vår del vill jag tro, att Sven Elversson har blivit oss given
till ett tecken. Ty Gud talar inte i dessa tider till oss genom ord,
utan genom människors handlingar, och ur varje människas liv har vi att
läsa ut en Guds tanke.»
Talaren drog ett djupt andetag och blickade ut över folkmassan. Han såg,
att alla ängsligt väntade att av honom få höra ord av upplysning och
frälsning ur den stora nöd, som tyngde dem.
»När jag tänker på att denne man har kommit till oss nu i denna tid, så
menar jag, att Gud genom honom vill visa oss hur vi ska komma ut ur det
elände, som tynger oss, om inte genast, så dock under en tidrymd, som
människotanke förmår omspänna.»
Sven Elversson sjönk med detsamma ner på gräsmattan. Han hade inte
uppgett en klagan eller ett rop. Hans mor, som stod bredvid honom,
trodde, att han hade satt sig ner för att undgå de många stirrande
blickarna. Han kunde ju också ha skäl att vilja vila efter en sådan
sinnesrörelse.
»Ty det är mig sagt om den mannen,» sade kyrkoherden, »att han hade
gjort sig ett redskap och ett vapen av det, som mest hade plågat honom.
Han hade ofta märkt, då han försökte att föra någon bort från hans onda
vägar, att goda ord föga hjälpte och inte heller ädelt föredöme och inte
heller lust efter bifall och inte heller utsikten att få leva ett aktat
och ordnat liv. Utan det, som först måste till, det var att ingjuta en
sådan fasa och avsmak för lasten och förfallet, att avskyn trängde in i
kropp och sinne och blev omöjlig att uthärda.
Och nu, då jag har sagt detta, så bjuder jag er alla, som har samlats
kring denna sjömansgrav, att ni i tankarna följer mig ut på havet, ett
stycke utanför de yttersta skären, dock inte så särdeles långt, ty de,
som jag vill att ni ska fara till mötes, är nu helt nära oss.
Jag själv begav mig i går dit ut för att se dem, dessa, som har gjort
färden från Horns rev ända upp till vår kust, dessa, som hålles uppe av
sina korkvästar och inte kan sjunka, dessa tusental, som är vräkta i
havet såsom avfall, som man vill göra sig av med.
Jag ber er, att ni alla, i tanken åtminstone, följer mig dit ut och
försöker att se synen. Ni ska se de svarta ögonhålorna, som gapar i de
gråbleka ansiktena. Ni ska se de nerfallna käkarna, ni ska se händer,
som på något besynnerligt sätt hålles upplyfta och viftar och vinkar i
takt med vågsvallet, ni ska se dem, som flyter omkring, liggande med
uppsvälld buk, ni ska se dem, som ligger med fötterna upp och rullar
runt ibland och sticker upp huvudet, såsom vore de konstberidare, som
slår volter. Ni ska se dem, som har kommit i vattnet sönderskjutna och
styckade.
Ni ska se huvuden, som vändes åt höger och åt vänster och tycks ha något
att säga er. Ni ska se de skrikande, rovgiriga fågelskarorna och
fiskarna, som gör höga glädjesprång i vattnet. Ni ska se allt detta och
fästa synen i era ögon så fast, att den aldrig må försvinna.
Men nu säger ni till mig: 'Varför önskar du, att vi ska se detta?
'Vi är stilla och rättskaffens folk, som för ett fredligt liv, och vi
har ingen skuld i att detta krig har uppkommit, och vi förmår inte
hindra det, som sker mellan de stridande.'
Men jag säger er, att dessa fasans budbärare, dem bör ni se och aldrig
glömma. Det har väl inte varit utan mening, som de har drivits ända fram
till vår kust. Alla de sorgens och medlidandets tankar, som synen kan
väcka hos er, dem ska ni inte skjuta ifrån er och inte heller kroppens
avsmak och äckel inför förgängelsen.
Och i varje del av er kropp ska den sätta sig fast och hos er föda en
motvilja för kriget, som inte kan låta sig övervinnas.
Ty betänken nu, att vi alla, även om vi inte har skuld eller del i detta
krig, så har vi dock varje dag läst om det i våra tidningar. Vi har
kanske varit intresserade av att så stora händelser timade i vår tid. Vi
har stått häpna och kanske beundrande inför bragderna. Vi har haft våra
tycken och sympatier på endera sidan, och det har glatt oss, då den
sidan har haft framgång.
Men nu har dessa döda kommit till oss, för att vi ska se hur vämjeligt
kriget är.
Och några av er har haft vinst på kriget, och några av er har trott,
att stora och lyckliga förändringar ska inträda genom detsamma, och
några tror, att folken blir stärkta och upplyftade genom krig. Och ingen
av er kan hålla era egna eller era barns tankar borta från kriget.
Men nu har dessa döda kommit för att visa oss, vad vi förut inte så hade
kunnat känna innerst i vår varelse, att kriget är avskyvärt och
vämjeligt.
Detta, som flyter omkring i vårt hav, det är ju ingen spöksyn eller
någon ihopdiktad saga, utan det är verklighet och sanning. Och det kan
komma tillbaka om någon tid och åter bli verklighet och sanning.
Och därför ska ni åtminstone i tankarna följa mig dit ut till Kattegatt
och lära att känna fasans folk och laga, att synen blir så fast insatt i
era ögon, att ni aldrig kan glömma den.
Och ni ska sprida kunskapen därom till andra, så att de aldrig kan
övervinna kroppens fasa, när de hör ordet krig, ni ska tala därom, så
att ordet krig inte mer kan höras, utan bli ett ord, så vederstyggligt i
människors öron, att man inte kan nämna det.
Och det finns andra, som kanske har sett än värre ting än dessa, och de
ska också tala och skriva om kriget, så att det ska uppstå en kroppens
spökrädsla och rysning omkring det, som aldrig kan övervinnas.
För vad vet vi?
Om några år så kan minnet av detta krigets sorg och skövling och smärta
vara glömda, och när nya människor kommer, så kan de åter med kampglada
sinnen gå ut till strid. Men på oss kommer det nu an att få vämjelsen
för kriget inmängd i människosinnet och fastsatt där, så att intet tal
om ära och bragd kan mera förtränga den.
Ty sköna ord har talats emot kriget, och härliga föredömen har givits av
fredens män, och de klokaste uträkningar har bevisat dess dårskap, men
kriget är lika levande.
Dock av själva dess fasa och dess förskräckelse ska vi göra oss en
rustning och ett vapen och ett motgift, och vi ska lämna dessa i arv
till våra efterkommande, och detta ska besegra mänsklighetens största
fiende.
Och nu till sist ville jag väl säga er några ord om Livets helighet i de
tider, då kriget ska vara borta från jorden,» fortsatte talaren.
Men han fick inte tala vidare. Det var någon, som ryckte honom i ärmen.
»Sven Elversson är sjuk. Han håller på att dö. Det var för mycken
lycka.»
Kyrkoherden steg ner från sin plats och banade sig väg fram till Sven
Elversson. Han låg utsträckt på marken med huvudet i sin mors knä, men
han var inte död, endast mycket sjuk. Bröstet skälvde under hjärtats
våldsamma slag.
Då den sjuke såg kyrkoherden närma sig, hälsade han honom med ett
obeskrivligt leende, fullt av kärlek, fritt från fruktan, såsom han
skulle ha hälsat sin allra käraste. Han försökte sträcka ut handen emot
honom, och han sade något, som var antingen ett tack eller ett förlåt.
Kyrkoherden knäböjde bredvid honom, gripen också han av den största
ömhet och ängslig för att han skulle förlora en sådan vän, som Sven
Elversson nu hade blivit honom.
»Sven Elversson, broder,» sade han, »lev! Du måste leva för hennes
skull.»
Man bar in den dödssjuke i prästgården. En närvarande läkare skyndade
till. Han undersökte Sven Elversson och förklarade, att han möjligen
kunde få leva någon tid ännu, en dag, en vecka, ett år, det var det
högsta.
Under tiden stod mängden runtom graven och väntade. Man kände, att
Rhånge hade velat ytterligare förklara sin mening, och att han nu hade
velat säga något, som skulle ha låtit dem skiljas med känslor av ljus
och frid. De tyckte sig inte kunna avvara avslutningen.
Man sände in frågande bud till prästgården och fick det besked, att
kyrkoherden måste stanna hos Sven Elversson. Han satt och höll sin arm
omkring honom, och detta var det enda, som gav den sjuke kraft att leva
och hindrade livsgnistan från att utslockna.