Några dagar senare, då Ung-Joel hade fått sova ut och var nästan
återställd, kom Sven Elversson en eftermiddag ner till Knapefjords hamn,
och där såg han motorjakten Najaden ligga på sin vanliga plats. Olaus
från Fårön och Corfitzson och de andra, som han kände från fordom, voro
ombord och de, likasom hela Knapefjords fiskeflotta, skulle just bege
sig på drivgarnsfiske långt ut i Kattegatt. Och det kom en lust över
Sven Elversson att följa med dem och tillbringa en natt på havet.
Olaus såg ut, som om han skulle ha haft lust att säga nej, men svarade
ja, därför att han inte hade något att skylla på. Och så snart som man
hade hunnit skaffa en omgång oljekläder till Sven Elversson, lade man ut
och hade bättre väder, än det för det mesta hade varit denna sommar, och
kunde hoppas på god fångst. Men Sven Elversson märkte snart, att alla
ombord voro i misshumör. De talade ovänligt till varandra och till
honom. När han frågade dem hur makrillfisket hade utfallit förut på
sommaren, svuro de och sade, att sämre yrke än att vara fiskare det gavs
inte.
De kommo ut till fiskeplatsen, och de fingo den väldiga noten utlagd i
havet, utan att ett vänligt ord hade hörts, och på samma sätt blev det
sedan under skaffningen i kabyssen. Under natten satt Sven Elversson
uppe på däck, och vakterna avlöste varandra, men ingen av dem begagnade
sig av tillfället att få en pratstund med honom, utan de gingo
förbittrade och sura och tysta fram och tillbaka på däck.
Sven Elversson kände sig förstämd och nedtryckt av all denna ovänlighet,
men han hoppades, att humöret ombord skulle bättra sig, när morgonen kom
och det blev tid att bärga in garnen. Något bättre blev det ju också,
när motorn hade kommit i gång och man hade fångat in notens båda ändar
och började hala in.
Olaus och Corfitzson stodo i vattenporten och halade, de andra skulle ta
emot noten och lossa fisken ur maskorna. Och alltsom noten nu kom in, så
fylld av grann makrill, att den blänkte som en regnbåge, lyste det upp i
ansiktena.
»Ni ska få se, att de inte har haft någe hos oss att göra i natt,» sade
Corfitzson.
»Vill du bara tiga!» röt Olaus och svor åt honom. »Ska du påminna dem?
De passar nog på ändå. Känn på den här!»
Han lyfte noten ett stycke ovan vattnet, och nu sågo allihop mittibland
den blänkande makrillen något stort och mörkt. Det blev dödstyst
ombord, och i nästa sekund följde liket av en människa med garnen upp på
däck.
En ung karl, som hade kommit ombord efter Hjelmfelt, försökte lösgöra
den döde, men då hördes kort och kallt från skepparen:
»Låt vara! Här kommer en till!»
Och strax därpå nytt kommando:
»Låt dem vara! Här kommer fler!»
I detsamma lyfte Olaus och Corfitzson ombord en förfärlig massa: två
sammanslingrade lik.
Och när notens sista maskor voro inbärgade, då låg i skeppsrummet en
väldig hög av lik, av bruna garnmaskor och av makrill. Fisken, som ännu
inte var död, ryckte och sprattlade, så att den ohyggliga högen såg ut
att ha liv.
När liken lyftes ombord, kom Sven Elversson i sådan upprördhet, att han
började gråta. Han strök undan tårarna med baksidan av handen, men de
kommo igen. Han stampade med foten, men de kommo igen. Han måste lämna
arbetet vid noten och gå och ställa sig längst borta i aktern.
Där stod han, ända tills noten var inhalad, och motorn sattes igång för
hemfärden. Den tysta besättningen, alltjämt lika ovillig, lika vresig,
lika missbelåten, hade åter börjat genomgå garnen för att plocka bort
fiskar och musslor och lösgöra det främmande.
»Allt, som är i noten, ska över bord!» befallde Olaus.
Då Sven Elversson hörde befallningen, gick han fram till de andra.
Tårarna strömmade, men det brydde han sig inte om. Han ställde sig
bredvid besättningen och tog del i det förfärliga arbetet.
Man kom till en av de döda. Sven Elversson lyfte upp honom, medan de
andra lösgjorde några garnmaskor, som hade slingrat sig om hans
uniformsknappar. Det var en äldre man med sjömansskägg under hakan. Det
var någon, som uttalade en förmodan, att han var en engelsman. Då han
var fri, började Sven Elversson släpa upp honom på däck.
»Allt, som är i noten, ska över bord!» sade skepparen och böjde sig fram
efter den döde.
Men Sven Elversson höll emot.
»Vill du inte låta den här få vila i vigd jord, Olaus?» sade han.
Olaus svarade inte direkt på frågan.
»Det är bäst, att vi får eländet bort från skutan,» sade han.
Sven Elversson bet ihop tänderna i kamp med gråten och sade med tämligen
fast röst:
»Om du kastar den här i sjön, får du kasta mig med.»
Han var själv förvånad över att han talade så, men han kunde inte
annorlunda. Han kände, att han skulle stå för sina ord.
Och de andra sågo också, att han menade vad han sade och aldrig med
livet skulle släppa den döde ifrån sig.
Skepparen svor till och vände sig bort, men han sade inte direkt nej,
och då förstod man, att han gav med sig.
Sven Elversson ville lyfta den döde upp ur rummet, men bördan var för
tung för honom. Då kom den unga karlen, som var ny på båten, och gav
honom en handräckning. De sträckte ut den döde invid relingen.
När nästa lik blev klargjort ur noten, var det inte tal om annat, än att
det skulle läggas till det andra. Två karlar buro upp det till Sven
Elversson. »Nu är det en tysk vi kommer med,» sade de.
Och till sin stora förvåning märkte Sven Elversson, att männen ombord
med ens hade fått ett annat ansiktsuttryck, ett annat humör.
De hade hört upp att svära, de talade stilla och lugnt. De kände inte
längre något hat till dessa skaror av döda, som kommo och togo ifrån dem
deras bärgning.
De voro vana att visa de döda aktning och vördnad, det tillfredsställde
något inom dem, att dessa drunknade krigare skulle få en ordentlig
begravning.
Men också över Sven Elversson sänkte sig en besynnerlig ro. Hans själ
kom till en vila, sådan som den inte hade njutit sedan hans olyckas
första dag.
Han tyckte, att han hörde röster omkring sig, som tackade honom, därför
att han hade hyst barmhärtighet med de kroppar, som en gång hade varit
odödliga själars älskade boningar.
»Och nu har du avlyftat den börda, som vilade på dig,» sade rösterna.
»På detta sätt var det, som det skulle ske. Nu är din skuld tagen ifrån
dig. När du vågade livet för att rädda en död, då blev allt försonat.»
Hans hjärta klappade raskt och lätt, och han tänkte: »Om människor efter
detta fördömer mig, betyder det ingenting, för i mitt inre känner jag,
att jag har fullgjort och övervunnit.»