Det vet nog en och var hur märkvärdigt det kan vara med tankar. Det är,
som om de av en osynlig hand såddes ut över jorden. Och där kan man gå
och tycka, att man har funnit något sällsynt och skönt, och är stolt och
glad, tills man märker, att detsamma har vuxit upp samtidigt i
hundratals andra hjärnor.
Så var det med kyrkoherde Rhånges tanke om livets helighet. Han var
ingalunda den ende, som hade funnit den. -- -- --
Det var juni månad, den årets tid, då man i Bohuslän eller kanske,
rättare sagt, i kusttrakterna och skärgården i Bohuslän väntade
främmande.
Stor brådska hade rått överallt för att bli i ordning för deras
mottagande. Man hade målat sina hus och sina båtar, fejat i sina rum,
pyntat i sina planteringar, eldat upp sina badhus och rensat sina
bassänger, men nu började också järnvägstågen anlända, fullpackade av
gäster från landets alla hörn. Nu kommo krymplingar och utarbetade,
lasstals med barn och lasstals med åldringar, de, som ville ha ro, och
de, som ville ha förströelse. Nu var det, som om hela Sverige skulle
vara på väg till de kala skären och det vresiga västerhavet.
Men alla de gäster, som man hade berett sig att få mottaga, väntade man
österifrån, från landsidan. Västerifrån, från havet, väntades inga
främmande. För deras mottagande hade man inte gjort några
tillrustningar. Från det hållet hade det inte kommit några förebud eller
några beställningar.
Och när det nu i alla fall kom gäster västerifrån, då kunde inte deras
mottagande bli detsamma, som skänktes dem, som kommo från land. Genom
dem uppstod jämmer och förvirring och dysterhet, men ingen glädje.
Då en vecka var gången av juni månad år 1916, måste Sven Elversson för
de där gästernas skull göra en resa ner till Applum. Hans bror,
Ung-Joel, som de senaste åren hade varit sjöman och gått i fraktfart på
Holland, hade kommit hem till Knapefjord, sjuk och besynnerlig efter att
ha stött på en del av dem ute på havet, medan de ännu befunno sig på
resa, och han hade sagt till sin unga hustru, att hon måste laga så, att
han fick tala med sin bror.
Då Sven Elversson kom till Ung-Joel, fann han honom gående fram och
tillbaka i den lilla kammaren innanför köket, där det unga paret hade
ställt in alla sina fina möbler, och som ju annars aldrig begagnades.
Han var blek och trött, men inte precis sjuk. Ögonen voro rödkantade och
sågo ut att kunna falla igen av sömnlust, men han gav sig inte ro varken
att sitta eller ligga.
»Hur står det till med dig, Ung-Joel?» frågade Sven Elversson.
Ung-Joel varken svarade på frågan eller låtsade om på annat sätt, att
han hade märkt brodern. Han fortsatte oförtrutet sin vandring och slog
emellanåt ut i luften med båda armarna.
»Se, det är det värsta med måsarna,» sade han.
»Om det bara funnes någon möjlighet att förmå honom att sova,» viskade
hustrun, »men han törs inte lägga sig, han törs inte sluta ögonen. Han
bara går och går.»
»Se, det är det värsta med måsarna,» sade Ung-Joel och slog än en gång
ut med armarna.
»Ung-Joel,» sade Sven Elversson och försökte tala med honom om något
gammalt för att rycka honom bort från det, som nu plågade honom, »kommer
du ihåg när du och Najadfolket kom ut till Grimön för att tvinga mig att
äta orm?»
Och verkligen stannade inte Ung-Joel mitt i sin vandring.
»Är du där, Sven?» sade han, och tårarna började rinna ur de trötta
ögonen. »Det var väl, att du kom, så att jag fick be dig om förlåtelse,
innan jag blir tokig.»
»Inte ska du tala på det sättet,» sade Sven Elversson.
Men nu började Ung-Joel berätta, hurusom han en av dagarna efter det
stora Nordsjöslaget hade passerat Skagen och då hade sett de dödas
härskaror flyta omkring på havsytan.
De hade inte legat utsträckta i vattnet, utan de hade hållits i upprätt
ställning av sina korkvästar. Deras huvuden hade varit upplyfta ovan
vattnet, så att man hade kunnat urskilja anletsdrag och uttryck.
Och Ung-Joel berättade, att ångaren hade gått fram i timtal genom
tusenden och åter tusenden av döda. Hela havet hade varit betäckt av
dem.
Han skildrade för brodern många fasans syner, som han hade sett, men
det, som tycktes värst ha gripit honom, var, att alla de döda hade fått
sina ögon uthackade av de otaliga skaror av måsar, som kretsade över
dem.
»Vet du hur det gick med andre styrman?» sade Joel. »När han hade stått
och sett på eländet en stund, så slöt han sina ögon och sprang över bord
och blev borta för oss för alltid. Han visste, att han kunde inte stå ut
med livet, sedan han hade sett detta. Och jag önskar, att jag hade gjort
som han.»
»Nej, tänk inte så, Joel!» sade Sven Elversson.
»Jag har fått allt det förskräckliga så fast in i ögonen,» sade Joel,
»att jag ser alltsamman; för mig, bara jag för en sekund sluter
ögonlocken. Jag törs inte lägga mig, utan jag måste hålla mig uppe natt
och dag, för att ögonen inte ska falla igen på mig.»
»Du får lov att försöka tänka på annat,» sade Sven Elversson, »du har ju
hustru och barn.»
»Jag ska säga dig vad vi gjorde,» sade Ung-Joel. »Vi tog fram ett par
gevär, som fanns ombord, och vi började skjuta på måsarna. På det sättet
fick vi någon att utgjuta vår vrede över, och jag tror, att det var det,
som räddade oss.
»Men annars var det tokigt gjort av oss. För vad hade måsarna för skuld?
Och vad betyder det, som göres mot de döda, mot det, som göres mot de
levande? Det var detta, som jag ville säga till dig, Sven. När jag
tänker på att människor far så fram mot varandra, att tiotusenden av
unga karlar ligger utsträckta i havet, då vill jag bara gråta och
skämmas.
»Och förut, Sven, vet jag, att jag många gånger har förhävt mig över dig
och satt mig själv högre än dig. Men nu ber jag dig om förlåtelse för
detta. Jag, som tyckte, att du och dina kamrater hade handlat så illa
mot en död, jag har aldrig gjort något för att hjälpa en levande
människa.»
»Jo visst har du det gjort, Joel,» sade brodern.
»Nej,» sade Joel gråtande och kom med detsamma och lade sig på knä
bredvid en stoppad länstol, prydd med masstals av dukar, där Sven
Elversson hade tagit plats. »Jag har aldrig hjälpt någon, inte
föräldrarna och inte någon annan. Det är därför det ser så illa ut i
världen.»
»Ja, men det kan bli bättre, Ung-Joel,» sade Sven Elversson och strök
brodern milt över håret. »Du kan hjälpa till att göra det bättre.»
»Nej, nu är alltsammans förstört,» sade Ung-Joel. »Nu har jag fått den
där synen in i ögonen. Nu måste jag bli tokig.»
Sven Elversson lade sin hand smekande över hans ögon.
»Försök nu, Joel!» sade han. »Inte ser du något svårt, när jag håller
handen över dina ögon?»
»Nej,» sade Ung-Joel, »det ligger välsignelse över din hand, Sven, för
du har hjälpt många människor.»
»Slut nu, ögonen, Joel!» sade Sven Elversson. »Och tänk på att
hädanefter ska vi hjälpas åt i arbetet!»
Ung-Joel slöt ögonen, och nästan i samma ögonblick böjde han ner huvudet
mot broderns knä och sov.
Det var för visso en märkvärdig dag, som Sven Elversson upplevde i
Knapefjord. Det måtte ha förefallit honom, som om alla människor hade
kommit ungefär på samma tankar som Ung-Joel.
Då brodern väl hade blivit bragt i säng och låg och sov sin sunda sömn,
gjorde Sven Elversson en tur genom fiskeläget. Och när han hade vandrat
ett stycke framåt på den sneda och hala stenmarken, mötte han hustrun
till Hjelmfelt, som hade varit med bland besättningen på Najaden.
Så snart hon kände igen Sven Elversson, kom hon fram till honom, skakade
hand och bad honom gå in till mannen och språka med honom. Strax i
världskrigets början hade Hjelmfelt varit med om att bärga en mina, och
det hade avlupit så, att han nu hade bara en arm och två halva ben i
behåll.
»Och jag har sagt till mig själv,» sade hustrun, »att om jag någonsin
råkade er, så skulle jag be er förlåta vad vi gjorde emot er. Jag har
tänkt på dem, som sitter och lagar till sådana här minor. Om en av dem
finge höra talas om er, så skulle han nog tycka, att han vore en fin
karl, han, jämförd med er.»
»Ja, det kan nog hända,» sade Sven Elversson.
»Men jag säger nej!» utropade Hjelmfelts hustru med högröstad iver.
»Tycker han, att det är orätt att handla illa med döda, så får han tänka
på att det är tusen gånger värre att sätta ihop sådana djävulens
redskap, som fördärvar de levande och gör en karl oförmögen att röra sig
och dömer honom till livslångt elände. Sådant där har aldrig ni gjort.
Ni ville bara hjälpa oss, ni.»
Sven Elversson följde med henne in till Hjelmfelt, satt en rundlig tid
inne hos honom och hörde all hans jämmer, sedan fortsatte han sin
vandring.
Den nästa gamla bekanta, som han råkade, var Julia Lamprecht. Hon också
kom fram och började språka.
»Ni erbjöd er en gång att ta mig till hustru,» sade hon, »och jag
svarade er, att jag inte ville gifta mig med en sådan som ni. Det har
jag tänkt på många gånger, sedan det blev krig, och nu vill jag, att ni
ska veta, att jag har ångrat vad jag sa. För vad angick det mig, vad ni
hade gjort mot en, som var död? Men de, som är skuld till att alla
stenarbetare i Bohuslän har blivit utan arbete och håller på att svälta
ihjäl med hustru och barn, de syndar mot de levande, och det är värre.»
När Sven Elversson gick vidare uppåt gränden, kom en ung man, som han
tyckte sig aldrig förr ha sett, fram emot honom.
»Ni känner nog inte igen mig,» sade karlen, »för jag var knappt vuxen,
då ni flyttade från Grimön. Men jag var med om att springa efter er och
ropa 'människoätare' förr i världen. Och det ville jag be om ursäkt för
nu, då jag kom att råka er, för jag har börjat begripa, att det är värre
att synda mot levande än mot döda. Jag har tjänstgjort som lots under
kriget, och tre gånger har fartyg torpederats under mig, och alla tre
gångerna har människoliv gått till spillo. Och jag har tänkt på er och
undrat varför vi alla, som var så onda på er, är så tålmodiga nu. Det
är, som om det skulle vara rätt nu, att människor far fram som vilddjur
mot människor. Men så kan det väl inte vara.»
Då Sven Elversson hade skilts från lotsen, steg han upp till en
bergkulle bakom fiskeläget och blickade länge utåt havet.
»Om det kunde ske genom min olycka,» sade han, »att människor komme att
tänka på att en levande är oantastbar och inte får berövas sitt liv
eller sättas ur stånd att bruka det, då hade ändå något gott vuxit upp
ur mina plågors bittra sådd.»