Den åkande drog in tömmarna och stannade hästen. Hångers gård låg i
aftonglansen under honom.
Han tvivlade först ett ögonblick, att han var på rätt ställe. Han hade
alltid hört Hånger beskrivas som en stor gård med långa huslängor. Här
var visserligen själva manbyggnaden rätt ansenlig, men allt annat var av
små mått.
Men apelgården fanns där. På sluttningen mellan de små husen växte
skyhöga, hundraåriga äppleträd, som just nu stodo i härlig blomning och
täckte gårdsplanen med ett fritt svävande tak i vitt och skärt.
Och den gamla eken var där, ännu inte fullövad, men på god väg att få
sina rynkiga och knotiga grenar återigen klädda med mjuk bladgrönska.
Och utsikten var där. Utsikten över ett utomordentligt fint och lätt och
vekt tecknat landskap, där de tio bergåsarna och de tio sjöarna nu i
solnedgångens stund prydde sig med alla tänkbara färger, där en höjd
låg ljust vit och en hotande mörk, där en sjö låg som en blank
stålskiva, medan grannen bakom nästa höjd täckte sig med guldglans.
Det var omöjligt att tänka sig, att människor, som under ett helt liv
hade haft en sådan tavla framför sig, skulle förbli hårda och råa
vildar, att de endast skulle ha sina tankar riktade på att vinna makt
och gods. Här i den omgivande skönheten trodde han sig finna
förklaringen till det glada, praktälskande, storslagna, som tycktes ha
utmärkt förfäderna.
Han satt en rundlig tid och såg på allt detta, men till sist hoppade han
dock ur åkdonet och körde det in i den omgivande skogen. Här band han
hästen vid en trädstam, lade för den foder och begav sig sedan rätt
sakta och betänksamt ner mot gården.
När han hade hunnit så långt, att han kunde se in mellan byggnaderna,
märkte han, att en man och en kvinna sutto i den ljumma, ljusa
vårkvällen under den gamla eken på ömse sidor om ett trädgårdsbord.
Mannen läste högt, och kvinnan sysslade med ett handarbete. De hade ännu
inte märkt honom.
Han stannade, gjorde en omväg bakom ett av de små husen och närmade sig
dem från annat håll. Strax nedanför platsen, där mannen och kvinnan
sutto, växte en tät och hög granhäck. Han gick fram under denna, osedd
och med smygande steg. Då han hade hunnit så långt, att han fullkomligt
tydligt hörde den läsandes röst, lade han sig sakta ner på marken och
böjde varligen undan några grenar i häcken, så att han kunde se så
mycket, som han önskade.
Han gjorde sig inte ett ögonblicks samvetskval över att han ville
lyssna. »Sigruns och min hela framtid står på spel,» tänkte han. »Det är
nödvändigt, att jag får veta sanningen, det må ske på vad sätt som
helst.»
Till en början hade han dock ingenting annat att lyssna till än en liten
dikt av Snoilsky. Det var poemet om krigsfången, som, äntligen frigiven
ur fångenskapen, efter mödosam irrfärd en mörk kväll befinner sig
utanför den fattiga stugan, där han för många år sedan lämnade sin
hustru. Men då han ser in genom fönstret, finner han, att hon nu har en
annan man vid sin sida. Han förstår, att hon har trott honom vara död,
och han går bort i natten, försvinner hellre än att åsamka henne
lidande. Och innan han går, fäster han på dörrlåset en liten skinnpung,
där han har stoppat ner alla de slantar han äger som en gåva till det
fattiga hemmet.
Sven Elversson läste denna dikt om den försakande kärleken mycket
vackert, men kyrkoherden hörde orden utan att egentligen fatta
innehållet. Hela hans själ var upptagen av hustrun.
Sigrun satt så, att han inte kunde se hennes ansikte. Men det var i alla
fall henne själv, som han såg. Han kände igen håret, den vackra
böjningen på nacken; varje rörelse av handen och armen under arbetet var
honom välbekant.
»Hon lever!» sade han för sig själv och knäppte sina händer. »Det är
verkligen sant, att hon lever.»
Hans hjärta smälte av rörelse. Det var inte så att återse Sigrun, som
han hade väntat. Han kände ingen vrede, han ville inte ställa henne till
rätta för allt, vad hon hade låtit honom lida, han ville inte tala med
henne om den skam, som hon hade hopat över sig själv, han ville bara med
tårar tacka Gud för att hon fanns kvar i livet och önskade komma
tillbaka till honom.
Han lade handen över ögonen och tänkte på vad det skulle ha blivit av
honom, om hon verkligen hade varit död. En hatfull gammal enstöring, som
hade släpat sig fram genom livet utan hopp, utan annat intresse än att
gå och vaka över sina minnen, en man, som skulle ha sökt andra kvinnors
sällskap bara för att håna dem, därför att de inte voro som hon, den
enda. Han såg inte botten på det djup, dit han kunde ha sjunkit.
På hitvägen hade han önskat i sin förtvivlan, att Sigrun inte hade gett
sig till känna. En grym och dåraktig önskan! Huru hade han kunnat hysa
den?
Allt detta for igenom hans själ som en stormvind. I dess dån förtogs
ljudet av den läsandes röst.
I den första hänförelsen var det nära, att han hade rest sig och
skyndat fram till Sigrun. Men han lade hand på sig. »Nej,» tänkte han.
»Det får inte finnas kvar tvivel eller misstanke mellan oss. För vår
lyckas skull måste jag förbli, där jag är.»
»Vi ska inte läsa mer i kväll,» sade Sigrun, då Sven Elversson hade
slutat dikten. »Jag har något att tala om för er.»
Och hennes röst nådde till lyssnaren bakom granrishäcken, full av livets
klang. Ljuv som fordom, låg och rörande med den lilla svaga läspningen.
Sven Elversson lyfte huvudet från boken och vände sig emot henne.
Kyrkoherden såg genast, att han var i högsta grad förändrad. Han har
huvudet högt som en annan och hade den bildade mannens lediga,
obesvärade hållning. Det tycke av lekmannapredikant, den överdrivna
ödmjukheten, som hade varit hans särmärke, hade lämnat honom.
»Ja, egentligen är det synd, att en sådan här kväll sitta nerböjd över
en bok,» sade Sven Elversson. »Det är bättre att språka.»
Sigrun dröjde litet med att börja samtalet. Hon lade samman arbetet, och
först då detta var undanstökat, sade hon med fast och bestämd röst:
»Det är gjort nu, herr Elversson.»
»Vad?» frågade han helt bekymmerslöst. »Är ert arbete redan färdigt?»
»Nej, men det, som ni har bett mig om varenda dag under den tid, som jag
har vistats under ert tak, det är nu gjort.»
»Har ni -- -- --»
Han hade rest sig helt upprörd och fullföljde inte meningen.
Men Sigruns röst svarade honom fast och klar utan en darrning:
»Jag har skrivit till Lotta Hedman och bett henne tala om allting för
Edvard. I denna stund vet han redan, att jag lever. I morgon kommer han
hit och hämtar mig.»
»Kommer han hit?» sade Sven Elversson. Hans röst var inte fast och klar.
Den var svag och bortdöende.
»Ja,» sade hon, »jag har bett honom komma hit till Hånger. Jag skall
säga er varför sedan. Nu vill jag för det första höra, om ni är glad.»
Kyrkoherden tyckte, att mannen bytte gestalt och utseende mittunder hans
ögon. Han sjönk ihop, och det tålmodiga leendet framträdde med full
tydlighet omkring munnen. De nyss så muntert blickande ögonen vändes mot
jorden. Armarna sjönko slappt ner utmed kroppssidorna och när han nu
besvarade Sigruns fråga, skedde det med den gamla, pinsamma ödmjukheten.
»Visst är jag glad, fru Rhånge,» sade han. »Men det är alltför vänligt
av er att tala om detta, som om det vore mitt verk. Jag vet ju eller,
rättare sagt, jag tror mig ha förstått, att sedan den första
upphetsningen hade lagt sig, har inte en dag gått, utan att ni har
ångrat er och längtat hem. Men ni tänker kanske på er ängslan för er
mans vrede och för världens hårda dom, och att jag har försökt inge er
mod att trotsa allt sådant. Det är det enda, som jag har att berömma mig
av.»
Mannen, som lyssnade, uppfångade orden inte bara med öronen, utan med
hela sin själ. -- »Vad är sant, och vad är falskt härvidlag?» undrade
han. »Gud hjälpe mig, så att jag får veta sanningen!»
Sigruns ansikte kunde han inte se, men han tyckte, att hon en liten
smula höjde på axlarna.
»Nej, naturligtvis. Något annat har ni inte behövt hjälpa mig med.»
»Det är så gott att minnas, att det förhåller sig så,» hördes Sven
Elverssons milda stämma. »Ni insåg nästan genast den stora orätt, som ni
hade begått mot er man. Det var otänkbart, att ni kunde vilja döma den,
som älskade er, till ett helt liv av ensamhet och saknad. Jag är så
övertygad, så fullt och fast övertygad, att ni skulle ha tagit detta
steg redan för månader sedan, om ni inte hade blivit sjuk. Ni har inte
förrän nu ägt tillräckliga krafter för att möta uppseendet och de onda
tungorna. Och jag är den siste att klandra er för att ni har dröjt. Jag
vet vad det vill säga att vara en av sina likar förkastad och utstött.»
Det var något i Sigruns hållning, som antydde otålighet. Det fanns en
smula gäckeri i tonen, då hon svarade:
»Ja, det var det jag visste, herr Elversson, att ni skulle bli glad. Men
eftersom detta är sista gången vi talar ensamma vid varandra, så vill
jag säga er, att det är inte ni allena, som har förmått mig till att
vända tillbaka hem. Jag har också haft mycken hjälp av er hustru, kanske
ännu mer hjälp av henne än av er. Jag tror, att hon måtte ha älskat över
all gräns,» fortfor Sigrun med en mild klang i rösten. »Av henne har jag
sökt lära mig hur man skall älska.»
Det drog sig en skugga över Sven Elverssons ansikte.
»Hon var en god kvinna,» sade han enkelt, utan sin vanliga mångordighet.
»Vi höll mycke av henne, medan hon levde här ibland oss.»
»Mor Thala har berättat mig en del om henne,» sade Sigrun. »Hon lär ha
kommit ut till er på Grimön dagen efter det att skolhuset brände. Hon
ville säga er, att både hon och skollärarn hade gjort sitt bästa för att
förmå barnen att trivas där. Och hon förmanade er att inte ta denna
olycka alltför hårt. Ni hade ändå förvärvat er vänner genom det där
arbetet. Folk hade börjat inse vad ni var för en man.»
Sven Elversson gjorde en tålmodig gest, som antydde, att han önskade
slippa höra något vidare om detta. Men Sigrun fortsatte.
»Jag har sett er hustru i Applum, och jag minns, att hon var mycke ful.
Kanske var det detta, kanske var det något annat, som retade er, för
mor Thala säger, att ni snäste av henne, såsom ni ännu aldrig har snäst
av någon annan. -- 'Om jag komme och frågade er om ni ville bli min
hustru,' sa ni till henne rätt hånfullt, 'så finge jag nog se hur högt
ni satte mig.' Och hon varken rodnade eller bleknade, hon blev askgrå i
ansiktet och reste sig genast. -- 'Ni säger det där till mig på skämt
och utan mening,' sa hon. 'Om ni en gång frågade mig på allvar, skulle
det vara den lyckligaste dagen i mitt liv.' -- Då hon hade sagt detta,
så lär ni ha blivit ganska rörd, och ett par år efteråt gifte ni er
verkligen med henne, därför att det där svaret hade visat er, att hon
var en god och högsinnad kvinna.»
»Ja, det är sant, att hon var både god och högsinnad,» sade Sven
Elversson. »Jag gör henne all rättvisa. Det var underbart, att hon ville
gifta sig med en sådan som jag.»
»Mor Thala har sagt mig,» fortsatte Sigrun, »att det var hon, som rådde
er att flytta hit till Hånger. Hon kände till gården och visste, att den
låg öde och övergiven, så att ni kunde få köpa den för en spottstyver.
Hon skapade fred omkring er, hon skötte om era affärer, sålde skog, tror
jag, så att ni fick tillräckligt att leva av, hon inrättade ert hem, så
att det något så när motsvarade de vanor och behov, som ni hade fått
genom er uppfostran, och hon tog emot alla nödställda, som ni upptäckte,
och skötte om dem, tills det lyckades er att finna någon anställning
för dem på annat håll. Tror ni inte, att den kvinnan älskade er?»
»Nej,» sade Sven Elversson, »jag tror, att hon försökte älska mig. Hon
stred emot det, som var svårt hos mig, men till sist blev det henne
övermäktigt, och då följde hon med Gustavsson.»
»Det var inte så, inte alls så,» sade Sigrun hastigt. »Hon följde inte
med honom fördenskull. Men hon visste, att ni tyckte om en annan. Ni
hade förrått er på ett eller annat sätt. Det finns en poesisamling, som
alltid ligger på ert bord. Mor Thala säger, att ni ofta läser i den, men
aldrig mer än en enda dikt, en kärlekssång av islänningen Bjarni
Thorarensen.»
Sven Elversson sprang upp. Han tog sig för hjärtat. -- »Vart vill ni
komma?» sade han, och det låg nästan något hotande i tonen.
Sigrun lyfte handen. -- »Jag vill tala med er om er hustru,» sade hon.
»I morgon ska jag vara borta,» tillade hon blidkande.
Han satte sig ner, tålig och undergiven, än en gång. Men hans ögon hade
förlorat sin vänliga glans. De blickade på Sigrun allvarliga och
stränga.
Mannen, som lyssnade, böjde sig framåt i högsta spänning. Han kände ju
igen Sigruns röst, men det var mycket i hennes väsen, som föreföll honom
främmande. Det fanns nu hos henne något av lugn självmedvetenhet, av
fullmogen kvinna, som hon inte hade ägt förut. -- »Det är mycket hon
har gått igenom, sedan jag sist såg henne,» tänkte han. »Hon har aldrig
förr haft sådan makt att behärska den hon talar med. Nu kan ingen stå
emot henne.»
»Låt oss säga,» fortfor Sigrun, »att er hustru förra hösten märkte
tydligare än någonsin förut, att ni inte älskade henne! Kanske läste ni
den där dikten oftare. Vad vet jag? Och hon gick, men så, att ni inte
skulle behöva tro, att hon gick av kärlek, för att göra livet lättare
för er. Det var därför hon följde med skärsliparn. Jag har talat med er
mor om detta, och hon är alldeles av min mening. Och sliparn sa mig
detsamma. -- 'Hon kom till mig, därför att Sven Elversson inte tyckte om
henne,' sa han.»
Sven Elversson höjde händerna avvärjande.
»Varför ska jag höra detta?» sade han. »Hur kan ni tro, att jag ska
erfara någon lycka av att få veta detta?»
»Jo,» sade hon, »det är alltid gott att veta, att man har varit högt
älskad av en god människa. Det är gott att inte behöva misstänka henne
för förställning eller ombytlighet. Ni förstår: hon var skapad av samma
ämne som den hemvändande krigarn, som vi nyss läste om. Det är hon, ser
ni,» fortsatte Sigrun, »som har lärt mig hur man kan älska. Hur kärleken
kan övergå allt förstånd, hur den kan fylla ens själ till den grad, att
den låter sin egen kropp förintas.»
Hon steg upp och ställde sig bakom Sven Elverssons stol. Härvid kom hon
att vända sig så, att hennes man såg hennes ansikte, och han nästan vek
tillbaka för den överjordiska skönhet, som i denna stund stämplade de
härliga dragen.
Hon talade nu mycket fort, utvecklade sina tankar utan att vänta på
svar.
»Den dikten i ert poesialbum, som ni ständigt brukar läsa, herr
Elversson, heter 'Sången till Sigrun'. Och om det var för namnets skull
eller av något annat skäl: ett är visst, att er hustru trodde sig veta
vem ni älskade.»
Sven Elversson ville tala, göra några bedyranden och försäkringar, men
Sigrun hejdade honom.
»Jag måste få tala ut, för att ni ska förstå hur er hustru kunde älska i
livet som i döden. Försök att tänka er henne som en själ, som bara är
kärlek, som ända ned i de mest omedvetna djup bara är kärlek, och att
denna själ beslutar att offra sig för den hon älskar! Att den ser medel
och vägar, som ingen annan hade kunnat tänka sig, att den bemäktigar sig
en annan människas vilja, att den styr, leder, genomför, viskar tankar,
dikterar tal, tvingar allt att gå efter sin önskan.»
Sven Elversson skakade på huvudet. Han sade med sin mildaste röst, men
fullkomligt avvisande:
»Det där är att tala Som Lotta Hedman.»
»Ja,» sade Sigrun, »jag vet, att jag talar som Lotta Hedman. Och jag
nekar ju inte, att det är Lotta Hedman, som har lärt mig att tro på de
dödas makt. Men hur vet ni, att hon inte har rätt? -- Vad var det för
en ledstjärna, som förde den döende just till mig? Och varifrån kom den
tanken, som tog makten över mig? Ni vet hur rädd och ömtålig jag är. Det
är sant, att jag låg och tänkte på att rymma, men varför skulle jag göra
det på sådant sätt? Det fanns andra utvägar för mig. Men från det
ögonblick, då er hustru låg död i min säng, såg jag ingen annan
möjlighet, kunde inte tänka mig någon annan. Varför kunde inte heller
Lotta Hedman göra motstånd? Varför kom sliparn, först då jag hade
vandrat min väg? Varför var han så stilla och medgörlig den där dagen?
Varför blev vi inte infångade? Varför blev mina pengar stulna? Varför
blev ingenting upptäckt? Jag hade sannerligen inte lagt några djupa
planer. Varför allt detta, herr Elversson, om inte därför, att den
kvinna, som älskade er, i sin oändliga, mäktiga kärlek, hade beslutat
att föra till er den kvinna, som ni älskade?»
Hon hade talat ivrigt, besjälat, helt upptagen av det under, som hon
trodde sig ha trängt in i. Men i hennes röst fanns inte ett stänk av
lidelse. Lyssnaren bakom häcken lade väl märke till det. Sigrun talade
till mannen, som älskade henne, i full förvissning om att han förstod,
att hon inte älskade honom.
Sven Elversson kände detsamma. Hans röst ljöd beslöjad av rörelse, men
den slog inte över i lidelsens tonfall.
»Låt så vara! Låt oss tala som Lotta Hedman, eftersom ni önskar det så!
Men om den dödas själ har sänt er hit, kunde det inte lika så gärna
vara till plåga och straff? Hon visste ju, att min kärlek skulle växa,
likasåväl som hon visste, att ni aldrig kunde komma att älska mig.»
»Ja,» sade Sigrun med samma besynnerliga tonfall av hög inspiration,
nästan som skulle hon ha talat med en innevånare från en annan värld,
»naturligtvis visste hon detta. Och hon visste också, att om det inte
hade funnits något hos er, som skyddade er för all kärlek utom hennes,
så skulle ni inte ha tillåtit, att jag hade stannat här på Hånger. Men
hon trodde kanske, att någon ljuvhet kunde vinnas för ert liv genom att
ni fick lära mig hur ett liv skall levas. Inte sant, detta kunde också
vara hennes mål? Efteråt, när ni blir gammal, när allt det brännande och
brinnande är utkolnat, då kommer ni att tänka på denna vinter här på
Hånger som på en lyckans tid.»
Han skakade nekande på huvudet.
»Inte nu,» sade hon, »men sedan, ända till er sista stund. Ser ni, jag
tror, som jag sa nyss, att meningen var, att ni skulle få lära mig hur
ett liv bör levas. Vad var jag för några månader sedan, innan jag kom
hit? Jag var inte elak, jag ville alla väl, men jag var rädd, jag sökte
nog att handla rätt, men det gick mest så där på slump. Det fanns ingen
plan för mitt liv. Jag visste inte, att det var möjligt att under alla
omständigheter förbli god, sann, trofast och barmhärtig. Detta är det,
som jag har fått lära här hos er: avsky för allt, som besmittar själen.
Det är detta jag vill ta med mig till mitt hem och min man. Han ska se,
att jag är en annan, och han ska ha större tillit till mig nu än förr.
Vi ska bli lyckliga nu, och det blir er, som vi har att tacka för
lyckan. Och ni ska tänka på oss och glädja er.»
Han drog till sig en av hennes händer, lutade sitt ansikte över den och
grät.
»I morgon, när Edvard kommer hit till Hånger,» sade hon, »ska jag tala
om allt detta för honom, och han ska förstå och tacka er.»
Nu rätade han upp sig helt förfärad.
»Ska också han...»
»Ja,» sade hon, »jag ska säga honom, att ni älskar mig, och han ska få
veta hur den döda älskade er. Jag vill tala om för honom alltsammans. Ni
förstår väl, att det inte mer får finnas mörker och hemligheter mellan
oss. Han ska få veta hur jag har lärt mig kärlekens hemlighet. Jag ska
säga honom, att den inte frågar efter löften och påbud, den känner bara
sin egen lag. Den vet bara av en hänsyn, som är hänsynen till den man
älskar. Den går, när det är bäst för honom, när den ser, att han har det
för tungt. Och jag vill tala om detta med Edvard här på Hånger, på hans
fädernegård, i denna natur, som är storslagen och vek på samma gång.
Edvard kan också vara sådan, vek och storslagen.»
Mannen, som lyssnade, gjorde en rörelse. Han blygdes över att han
spionerade på dessa båda. Han ville gå fram och tala öppet och
uppriktigt med Sigrun och med mannen, som älskade henne, och som hon
försökte trösta och inge mod nu, då hon skulle lämna honom.
Men då han nu såg sig om efter den väg han borde gå för att komma till
dem, märkte han, att ur ett stenrös rätt framför honom, reste sig en
gammal grindstolpe.
Det fanns ingen grind och ingen make till den på andra sidan. Den stod
där ensam, murken och så fallfärdig, att det behövdes ett otal av
stöttor omkring den för att hålla den uppe.
Kyrkoherden hajade till. Han hade inte sett stolpen förut, men han hade
heller inte haft sin uppmärksamhet riktad åt det hållet. Först var han
övertygad om att det bara var en synvilla, och att ingen stolpe fanns,
sedan tänkte han, att den kunde ju ha blivit bibehållen som en
märkvärdighet.
Men under det att han hade betraktat grindstolpen, hade det gynnsamma
ögonblicket för att träda fram gått förbi.
Samtalet mellan de båda hade fortgått. Han märkte, att Sigrun hade
kastat sig in på ett nytt ämne.
»Är det möjligt,» sade hon, »att ni egentligen inte vet hur alltsammans
tillgick? Mor Thala har sagt mig, att ni låg i feber och hade yrsel, att
ni absolut inte kommer ihåg någonting.»
Sven Elversson satt tyst.
»Jag förstår, att ni inte vill tillåta mig att röra vid detta,» sade
Sigrun, »men jag ville så gärna tala med er om det. Kom ihåg, att i
morgon är jag borta!»
»Naturligtvis var jag med om det,» sade Sven Elversson, »men jag var så
sjuk, att jag ingenting mindes. Efteråt hörde jag de andra tala om det,
som hade hänt, och jag gjorde dem förebråelser. Då svarade man mig, att
jag inte hade något att säga. Jag hade också varit med. Och då kom jag
ju ihåg, att de hade tvungit mig att...»
Detta hade han sagt med oerhörd ansträngning. Orden liksom pinade sig
fram över läpparna. Slutet av meningen kunde han inte uttala.
»Ni inbillade er, att ni kom ihåg,» sade Sigrun. »Ni förstår väl, att
det ingen möjlighet finns, att ni har gjort det. Ni hade hellre dött.»
»Jag har gjort det,» sade han. »Tänk inte annat!»
»Jo,» sade Sigrun, »det gör jag, och jag vill, att ni ska veta det.
Under hela den tid, som jag har bott under ert tak, har jag varit
övertygad om att det inte är sant. Ingen, som känner er, kan tro det.»
Sven Elversson böjde sig fram och fattade hennes hand. Han sade med stor
enkelhet och med stort allvar: »Jag förstår, att ni har varit mycket god
emot mig ikväll. Jag kan aldrig tacka er nog för denna stund.»
Hon fattade hans mening och avstod från att vidare fullfölja det svåra
ämnet.
»Men ni ska väl åtminstone inte neka mig att säga er tack för dessa
månader här på Hånger? Jag ska alltid tänka på detta ställe som
barmhärtighetens rätta hem. Mitt eget hem skulle jag vilja inrätta efter
mönstret av ert.»
»Vänta med det där till i morgon!» bad han.
Hon reste sig upp.
»Gå inte än! Det är sista kvällen.»
»Läs då en bit till ur Snoilsky!»
Han öppnade boken, men lade ihop den igen.
»Det är för mörkt.»
»Så läs något utantill! Läs för mig 'Sången till Sigrun' av Bjarni
Thorarensen! Det har jag ofta velat be er om, men aldrig vågat.»
Sven Elversson gjorde en avvärjande rörelse.
»I morgon är jag borta,» påminde hon med något oemotståndligt i tonen.
Han började verkligen läsa upp den isländske skaldens passionerade bön
till den älskade att inte överge honom, även om hon doge och finge sin
boning i himlens ljussalar. »Tro inte, att jag inte ville kyssa död
brud!» läste han. »Tro inte, att jag inte ville lägga min hand om livet
på den svepta och likbleka!»
Han hade vänt sig bort från Sigrun, medan han läste, satt framåtböjd och
fäste sina blickar på någon punkt borta i ett avlägset fjärran.
Men allt det, som han hade förmått hålla bundet under det föregående
samtalet, allt det, som vårkvällens milda tjusning, den älskade kvinnans
närvaro inte hade haft makt att frigöra, det löstes nu av den vilda,
mäktiga kärleksglöd, som genomströmmade dikten. All sammanpressad
lidelse strömmade ut i hans röst.
»Kysser inte sommarsolen med samma värme snöbergets isfält och den
rödaste av rosor? Är inte den vita liljan det fagraste av blomster?»
läste Sven Elversson, och hans röst darrade av bruset från den
kärleksstorm, som rasade inom honom.
Sigrun lyssnade spänt ett par ögonblick. Därpå vände hon sig plötsligt
bort från den läsande, så att han inte skulle kunna se hennes ansikte.
I stället var det vänt åt lyssnaren bakom häcken, och han såg hur hon,
med dragen förstorade av lidelse, likaledes gav vika för framströmmande
känslor. Hennes ögon slöto sig i smärta, hennes händer vredo sig om
varandra, och hennes läppar rörde sig i tyst klagan. Hennes man hörde
inte vad hon sade, men av läpparnas rörelser tyckte han sig läsa fram
orden.
»O, att aldrig, aldrig få säga det till honom!»
»Kom till mig om hösten, när vinden vältrar kolsvarta böljor!» läste
Sven Elversson med lidelsefullt ropande röst. »Kom vid midnatt, när
månen höljer sig i stormmoln!»
Mannen, som dolde sig bakom häcken, genomisades av kall förfäran. Han
såg Sigrun lyfta armarna med en rörelse av oändlig längtan. Han såg hur
de viskande läpparna gång på gång uttalade sitt jämmerrop.
»Att aldrig, aldrig, aldrig få säga det till honom!»
»Sjunk med snökall barm till mitt hjärta,» läste Sven Elversson med
bristande röst, »dröj så länge, du gravjungfru, tills du har fått lossa
min själ ur kroppens bojor!»
Kyrkoherden vände ögonen från hustrun och riktade dem mot grindstolpen.
Det tycktes honom, att den hade blivit bibehållen till denna stund
endast och allenast för att vara till hands att påminna honom om att han
tillhörde en släkt, som inte tålde orätt och förstod att hämnas.
Intet blev sagt mellan de två vid bordet, sedan de sista diktorden voro
lästa. Sigrun reste sig hastigt och gick in i huset. Sven Elversson gick
åt motsatta hållet, genom granhäcken, förbi grindstolpen, ner till en
liten blank damm och blev stående och såg ner i vattnet. Han hade gått
förbi kyrkoherden på en tre stegs avstånd, men hade inte märkt honom.
Och kyrkoherden kände, att den mannen, som Sigrun älskade, måste dö.
Det skulle vara lätt gjort. Han behövde bara smyga sig över honom
bakifrån, och kasta honom i vattnet. Han hade en känsla av att den där
mannen inte ens skulle göra ett försök att försvara sig. Han skulle ta
emot döden som en välkommen gäst.
Ett par farliga ögonblick förflöto. Då kom till den upphetsade en tanke,
som räddade honom. Säkert hade den legat färdig i själens djup långt
förut, men först nu steg den upp till hans medvetande.
»_Du har en gång lyst den mannen i bann i din kyrka, därför att han hade
förgripit sig på en död, och du, som gjorde detta, du vill nu förgripa
dig på levande._»
Detta var det, som höll honom tillbaka i den svåra stunden. Var inte
livet tusen gånger mer oantastbart än döden? Hur kunde han, som inte
hade velat se en Sven Elversson i sin kyrka, ännu vara en sådan vildman,
att han kände frestelse att utsläcka en människas liv, att skilja en
själ från dess kropp, att begå detta, vars innebörd man inte förstod,
som kunde få följder i oändligheters oändlighet?
När han åter kastade en blick ner till dammen, där Sven Elversson hade
stått, var han borta.
Och vad som också var borta, det var grindstolpen. Han trodde sedan, att
han, mittunder det att han kämpade med sin frestelse, hade gått fram
till den, kastat den till jorden med alla dess stöttor, och att den hade
störtat omkull och varit så ohjälpligt murken och upprutten, att den
hade fallit utan ett ljud och utan att lämna annat än sönderfallande
stoft efter sig.
Men han visste inte heller rätt om det så förhöll sig. Han trodde också,
att grindstolpen hade stått i hans egen själ, att den var den våldsamma,
egenmäktiga vildmansnaturen med alla sina stöttor av nedärvd sed och
inplantad fördom och invanda rättigheter, som hade fallit.
Ty att den verkligen var fallen, det kände han med förundran och glad
rörelse. Han förstod det av det mäktiga tåg av milda tankar, som nu
svallade fram genom hans själ.
Han kände det av den kraft till försakande kärlek, som nu fyllde honom.
Han förstod det av den glädje han kände över att han var präst. Han
tänkte på sitt liv, att han var på en gång en odlare av markens frukt
och en vårdare av själar, en husfader och en församlingsherde, en herre
och husbonde och en allas hjälpande tjänare, och han tyckte sig först nu
rätt älska detta det ädlaste och största och mest lyckobringande av alla
ämbeten.
Han var lycklig denna ljusa vårnatt, då han åkte ensam över ödsliga,
magra, osköna bergvidder ner mot sitt fattiga hem.
Och med förvåning tänkte han på detta, som hade frälst honom, ty det var
inte hans kärlek och inte hans ämbete, utan det var tanken på livets
höghet och helighet. Den tanken, som hade vuxit upp med långsam växt ur
Sven Elverssons olycksöde och nu stod där fast och klar och fullmogen.
* * * * *
Nästa morgon såg Sigrun, då hon kom ut på gårdsplanen, att Snoilskys
dikter hade blivit kvarglömda på trädgårdsbordet, och hon gick för att
hämta in boken.
Men när hon tog upp den, fann hon, att det låg något mellan bladen, och
då hon såg efter vad det var, möttes hennes blickar av en liten gul
skinnpung.
Den låg instucken just vid dikten, som handlade om krigsfångens
hemkomst, och den innehöll hennes två släta ringar, en annan ring, som
hon också hade fått av sin man, och ett par små smycken.
Hon undrade och tänkte efter, och så småningom förstod hon. Och hon
började gråta, full av skälvande rörelse.
På detta sätt fann henne Sven Elversson.
Hon dröjde att svara på hans oroliga frågor. Äntligen snyftade hon fram:
»Edvard har varit här i natt, han har hört hela vårt samtal. Han har
förstått, att jag älskar dig, och han har lämnat mig detta.»
»Älskar mig?» utbröt Sven Elversson. »Älskar mig?»
»Ja,» sade Sigrun, »Edvard har sett det, men han vredgas inte på mig.
Älskade, han kommer inte hit och hämtar mig. Han vill, att jag ska
stanna här och bli din.»
* * * * *
Fram på eftermiddagen kom Lotta Hedman till Hånger för att för
kyrkoherdens räkning fråga Sigrun hur hon önskade att allt nu skulle
ordnas.
Och hon hade mycket att förtälja och bland annat detta, att föregående
natt hade hon för sista gången sett Hångergården resa sig i all sin
gammaldags härlighet. Hon hade sett den gamla matmodern i sitt fönster
och grindstolpen och allt det övriga.
Men plötsligen såg hon den gamla lyfta sina händer mot himmelen och
hennes ansikte skina upp i glädje.
Och en röst hördes, som förkunnade:
»Hångerjättarna äro lösta från sin förbannelse.»
Och i samma stund sjönk den gamla vakterskan samman och förintades, och
grindstolpen föll, och hus efter hus störtade, och Lotta Hedman hade
förstått, att nu hade den äntliga befrielsen kommit, och att gården
aldrig mer skulle visa sig för henne.