Ack, man behöver visst inte tro, att det var något övernaturligt
inflytande, som gjorde sig gällande. Men för den, som någon gång har
hört invid sitt öra älskade dödas låga viskningar eller har märkt under
en oro så tung, att hjärtat vill brista, hur ett sakta svall av blida
tankar har böljat fram genom själen eller, sänkt i trötthetens töcken,
har känt de lenaste av händer föra den sjunkande pennan fram mot sitt
mål, den finner det svårt att förneka, att inte denna dag skaror av
osynliga omgåvo den olycklige, som åkte fram över den breda, ödsliga
bergvidden.
Ty så förrådd och sårad, så bedragen och förödmjukad han än kände sig,
så gärna än hans tankar kretsade kring straff och hämnd, så fördes de
dock gång på gång till ett annat område, som tycktes locka dem med än
större makt.
Och vad som så fängslade dem, det var Hånger, den aldrig sedda
fädernegården, som låg med sina röda huslängor högt uppe i gränsskogen
med utsikt över ett landskap, där man såg tio långa åsar, tio höga
bergtoppar, tio glittrande insjöar, tio kyrksocknar, men knappast tio
gårdar.
För honom hade ännu aldrig den gamla Hångergården visat sig med
grindstolpe och apelgård och källarkammare, såsom han visste, att den
brukade visa sig för andra av hans släkt. Men trollmakt hade den utövat
också över honom. Och i tankarna fördes han nu tillbaka till
barndomsåren, då han hade gått och drömt om att han skulle bli den, som
upphävde Hångerfolkets förbannelse. Han mindes, att han hade räknat ut,
att eftersom den hade åsamkats dem genom mordet på en präst, så skulle
den lyftas från deras huvuden, om en av Hångerfolket bleve präst och en
helig Guds man.
Sedan som yngling och som man hade han visserligen tappat bort dessa
tankar, men det var dock de, som hade bestämt riktningen för hans liv.
Då han hade börjat studera och allt hade gått honom väl i händer, hade
han upphört att tro, att det låg något särskilt olycksöde och väntade
männen av hans släkt. Det hela kom sig av ett svårt, ostyrbart lynne och
en tungsint ängslan att inte kunna behålla vad som var deras. För den,
som var klok och förstod att lägga band på sig, skulle självmordstankarna
vika till sidan. -- »Det skall bli jag, som visar dem, att en Rhånge
från Hånger kan få dö på samma sätt som andra människor,» hade han
stundom tänkt. »Och på det sättet kanske det i alla fall blir jag, som
gör slut på den gamla vidskepelsen.»
Han hade också lyckats att motstå alla ungdomsfrestelser och att föra
sitt liv behärskat och tadelfritt utom i förhållandet till hustrun.
Han ryckte till som en plötsligt uppvaknad, där han satt i kärran. För
ett par ögonblick hade han varit borta från sin olycka, men nu, när han
tänkte på hustrun, kom den tillbaka i hela sin gräslighet. Just därför,
att han var präst och ville leva otadligt, kände han den kommande
skammen, allt prat och allt åtlöje som slag av järnskodda pisksnärtar.
-- »Det hade varit bättre, att hon aldrig hade kommit tillbaka,» tänkte
han i sin harm. »Hon har gjort mig omöjlig här hemma. Jag antar, att vi
får lov att utvandra.»
Men, egendomligt nog, hans tankar lämnade rätt snart hustrun och började
syssla med den gamla märkvärdiga gården.
Det var hans far, som hade berättat honom om Hånger, och han hade haft
mycket annat än mord och straffdomar att tala om.
Han hade sagt sonen, att ingen visste varifrån Hångerfolket härstammade.
I socknen, där gården låg, hade plötsligen visat sig fem bröder, alla
stora, starka, vackra, men av okänd släkt, från okänt land, talande
okänt språk. Man hade trott, att de voro avkomlingar av en jätte och en
bergtagen kvinna, och sannerligen, deras vildhet och stridslystnad,
deras mod och slughet, deras besynnerligheter och oböjliga lynnen samt
framför allt den lycka, som följde dem i att förvärva gods och
egendomar, gjorde inte saken så värst otrolig.
Dessa män, som hade kommit till trakten som fattiga legodrängar, hade
inom få år gjort sig till herrar först på Hånger, där den äldste brodern
hade slagit sig ner, sedan på fyra andra gårdar.
Det gjorde honom gott att tänka på förfäderna. De hade aldrig varit som
andra bönder. De hade klätt sig präktigt, haft en stolt hållning. De
skulle ha kunnat bli herremän, men det hade de aldrig eftersträvat.
Denna eftermiddag behövde han något, som styrkte hans självkänsla, och
han fann en smula upprättelse i att veta sig tillhöra en rikt begåvad
och ryktbar ätt.
När allt kom omkring, var han kanske inte så alldeles olik dem. Lotta
Hedman hade jämfört honom med en jätte och påmint honom om att han var
av en vildmanssläkt.
Om han inte hade varit präst, om inte kraftmänniskan inom honom ständigt
hade hållit sig själv i tukt!
Han påminde sig den där kvällen, då han hade jagat den flyende
häradshövdingen. Det var väl det gamla jätteblodet, som hade varit i
rörelse.
Åter hade tankarna förts tillbaka till hemmet och hustrun. En kvalfull
smärta trängde på nytt genom själen. Han tänkte på hur han hela våren
hade gått och låtit sig sönderslitas av sorg och samvetskval. Men hur
svårt detta lidande hade varit i sig självt, det var dock än bittrare
att veta, att Sigrun hade dömt honom till det kallblodigt, utan
tvingande skäl. Nej, det bittraste och det värsta var, att hon hade
förnedrat sig till att bedraga, att hon hade gjort sig fri på ett så
hemskt sätt, att hon hade anförtrott sig åt en eländig landstrykare, att
hon till sist hade fallit i händerna på en sådan man som Sven Elversson,
en man, som han själv hade bannlyst ur sin kyrka. Det var att göra
skammen fullkomlig.
»Det var just den rätte hon kom till,» tänkte han. »Hon en död och han
en bannlyst, som inte törs visa sig bland människor.»
Men bort från denna rasande smärta fördes han än en gång av tanken på
fädernegården.
På de skoglösa vidderna, där han for fram, ven västan, den starka
havsvinden, vass och bitande. -- »Det är bra kallt här uppe,» tänkte
han, »det är säkert bättre på andra sidan bergen. På Hånger, som ligger
i lä på östra bergsluttningen, är det nog varmt och vårlikt en sådan här
kväll.»
Nu voro tankarna tillbaka hos förfäderna.
Alla hade de haft något visst drag, som hade skilt dem från omgivningen.
En av dem hade haft en häst, som han hade älskat över allt annat, och
man såg honom sällan annat än ridande. Han skötte sitt arbete och sina
nöjen till häst, och till sist hade han en söndag begett sig ridande in
i kyrkan och fordrat att få ta emot nattvarden på hästryggen.
Ett svagt leende for över kyrkoherdens ansikte vid tanken på den bisarra
scenen. Det hade roat honom fordomdags att tänka sig in i den. Han hade
dock aldrig trott, att sådant kunde vara sant, utan hållit det för
påhitt och dikt.
Den där hästkarlen hade en gång haft en tvist med sin hustru. -- »Man
ska väl ibland använda sitt vett och inte bara lita på sin styrka,» hade
hustrun sagt. Men mannen hade blivit vred, han hade fattat om henne och
satt upp henne att rida grensle på takbjälken. -- »Nu har min styrka
satt upp dig där,» sade mannen. »Försök nu om ditt vett kan hjälpa dig
ner igen!»
Det hade kanske inte alltid varit så lätt att vara gift med en av de
gamla Hångerjättarna. De hade varit våldsamma, svartsjuka och envisa.
Övermåttan dugliga och kraftfulla, gästfria och storslagna hade de
varit, men dessutom utrustade med en grov skämtsamhet, som nog kunde bli
mer prövande än mycket annat.
Det var en av dem, som hade haft den idén, att han skulle äga allting i
par. Det gick inte an att ha en klocka stående i ett rum, det skulle
nödvändigt vara två. Ett fönster fick inte förekomma på en stuga, det
måste vara två eller fyra eller sex. Två skorstenar, två dörrar, två
logar, två lador. Aldrig en dräng eller en piga, utan två eller fyra.
Det kunde tyckas vara en oskyldig vurm, men han hade hållit på att
förstöra hela Hånger med ombyggnader och förändringar.
I lagården skulle han ha lika många tjurar som kor, och av sin hustru
hade han fordrat, att hon skulle föda honom en gosse, en flicka, en
gosse, en flicka och så vidare i rätt ordning. Och om hon inte gjorde
honom till lags, så var han inte att leka med.
Återigen smålog kyrkoherden. Nej, det var nog inte alltid så roligt att
vara matmor på Hånger.
Det var en av dem, som ständigt sjöng. Han kom sjungande till kyrkan,
for sjungande därifrån, sjöng fram sina svar, då någon tilltalade honom,
sjöng, både då han lade sig och då han steg upp.
Men trots sitt sjungande hade han varit en orättrådig och hård man, och
med honom var det olyckan hände. Han hade försökt narra sin brors änka i
en arvsfråga, men hans egen hustru hade upptäckt bedrägeriet och bett
deras präst, att han skulle komma till Hånger, för att få tala om saken
för honom. Men husbonden på Hånger hade trott, att det var fråga om
annat, hade flammat upp i svartsjuka, fallit över prästen på hemvägen
och slagit ihjäl honom.
Det var sant, det, som han nyss hade sagt. Det hade inte alltid varit så
roligt att vara gift med en av de gamla Hångerkarlarna.
Men ändå hade ingen av deras kvinnor gett sig ut för död för att bli
befriad från sin olycka.
Han skrattade till kort och hårt. Det kunde tyckas, som om han skulle
vara den värste av dem alla. Hans hustru hade väl annars inte behövt
gripa till ett så förtvivlat medel.
Och vad hade hon att förebrå honom? Endast ett övermått av kärlek. Han
hade ingenting annat begärt av henne, än att hon skulle tillhöra honom,
endast och uteslutande honom.
Men om nu detta hade varit en alltför tung fordran? Om den hade varit
svårare att uppfylla än någonsin något av de gamles vansinniga krav? Kan
en människa begära detta, att få äga en annan fullt och helt? Inte bara
hennes kärlek, utan allt annat hos henne.
Kyrkoherden kom att tänka på att Sigrun ofta hade förefallit honom såsom
ett väsende av annan art än andra människor, att hon hade synts honom
äga en sin egen natur, som hon dock aldrig hade kunnat få ge uttryck.
Och det, som hade varit Sigruns natur, det visste han, det var
barmhärtighet. Att få göra gott, uppoffra sig för andra, vårda sjuka,
det hade varit hennes naturs krav, men han hade satt sig däremot. Han
hade inte kunnat tåla det. Han ville äga henne helt, hade inte kunnat
dela.
Och det, som hade skett, detta, som nyss hade förefallit honom så
vederstyggligt, var det inte något annat kanske än det, som nödvändigt
hade måst ske? Det var den sammantryckta stålfjädern, som hade rullat ut
sig i samma ögonblick, som trycket hade lättat.
»Sigrun är barmhärtigheten,» tänkte han. »Det är hennes uppgift. Det är
detta jag borde ha förstått.»
Detta plötsliga inseende av sitt eget fel gjorde honom gott. Sigrun
föreföll honom inte mer så djupt sjunken, så ofattbart hård och
kärlekslös.
Han välvde tanken fram och tillbaka. -- »Ja visst,» tänkte han, »det är
därför vi aldrig voro lyckliga. Jag hindrade henne från att bli det, som
låg i hennes natur.»
Men så med ens var hela pinan där igen. -- »Denne Sven Elversson, han
passar henne bättre än jag. Han ägnar sig också åt barmhärtighetsverk.
Det är därför, som hon stannar hos honom.»
Han hade inte tänkt med svartsjuka på Sven Elversson förut. -- »Sigrun
känner till vad han har gjort,» hade han sagt till sig själv. »Hon kan
inte älska honom.»
Nu föreföll honom alltsammans mer än misstänkt. Varför hade Sven
Elversson inte genast underrättat honom om att Sigrun hade kommit till
Hånger? Älskade han henne, och hade han tänkt sig att få behålla henne?
Men mitt i vreden kom en av dessa tankar, som tycktes ligga svävande i
luften över den öde vidden, och som vederkvickte den olyckliges själ
såsom svalt sommarregn.
»Har du egentligen rätt att vänta tjänst och hjälp av Sven Elversson?»
sade tanken.
Och kyrkoherden mindes hur han hade förbrutit sig mot Sven Elversson och
förstört hans liv och dömt honom till namnlöst elände.
Men den egna skuldkänslan kom på ett besynnerligt sätt lindrande och
svalkande mitt i vreden över det, som andra hade förbrutit mot honom.
Den var som en stillande dryck under en svår feber.
Den födde i hans sinne ödmjukhet och självbesinning.
Han kände sig inte mer som den straffande hämnaren med all rättfärdighet
på sin sida.
Han var beredd, inte att förlåta, men att noga undersöka och pröva,
innan han avgav en fällande dom.