Ett par dagar senare kom Lotta Hedman in till kyrkoherden i hans
arbetsrum mittpå en förmiddag.
Hon hade ett brev i sin hand, och hennes ögon blickade rätt framför sig,
och hennes hår låg så slätt, som det var möjligt för det håret, och över
hennes panna spred sig en klarhet, som om himmelen skulle ha rämnat ovan
henne och gjutit över Lotta Hedman något av sin strålglans.
Och kyrkoherden såg inte utan förvåning, att hon kom in lugn och sansad
för att tala med honom, för Lotta Hedman hade varit underlig och
förvirrad alltsedan den natten, då Sigrun hade gått bort. Hon hade ingen
ro och talade ofta högt för sig själv. Man trodde, att hon såg syner,
och den, som uppfattade något av hennes tal, hörde nog, att det inte
rörde sig om annat än den stora naturförödelsen och ryttaren på röda
hästen och om årsveckor och vilddjur och hela jordens jämmerliga
förstöring.
Hon undvek att vara med människor, mer än som var alldeles nödvändigt,
och för ingen var hon så skygg som för honom, husbonden. Han hade sett
många gånger hur hon gjorde långa omvägar för att slippa att möta honom.
Hennes hår hade stått i himmelens sky, hennes ögon hade farit runt i
huvudet på henne, hennes kläder hade varit ovårdade, och med sysslorna
hade det gått, som det kunnat.
När de båda unga flickorna hade kommit i hennes väg, hade hon tillropat
dem stränga ord ur skriften, som hade ljudit nästan som hotelser.
De hade velat förmå kyrkoherden att sända Lotta tillbaka till hennes
eget land, men han förstod, att det var sorg över Sigrun, som plågade
henne, och hade hållit sin hand över henne och låtit henne stanna i sin
tjänst.
Denna dag tänkte han för sig själv, då han såg hennes förändring: »Nu
ser jag, att hennes sorg är slut. Nu finns det ingen mer än jag, som
kommer ihåg Sigrun i detta hem.»
Men Lotta bad, att han skulle höra henne med tålamod, för hon hade
mycket att säga honom.
Och till hans stora förvåning, för han var till allra yttersta grad
högtidlig och allvarsam, började hon sin framställning med att berätta
honom en saga.
»Det fanns en gång en gård,» sade hon, »där det bodde ett hederligt
bondfolk, men tätt bredvid låg ett berg, där det fanns jättar. Och
bondhustrun hade en gång varit inne i deras stenstuga för att hjälpa
jättehustrun, när hon skulle få barn. När hon då badade barnet, hade det
stänkt en droppe av badvattnet i ögat på henne, och av den droppen hade
hon blivit seende på det ögat, så att hon sedermera kunde följa med
allt, som de underjordiska företog sig på hennes gård. Hon kom på dem
många gånger, både när de stal, och när de satte ut fällor för människor
och boskap, så att de skulle komma till skada.
»Men så hände det sig, att bondhustrun for till höstmarknan, och när hon
gick mellan stånden, så mötte hon jätten därhemmaifrån. Och hon kom inte
ihåg sig, utan hon hälsade på honom. 'God dag, grannfar!' sa hon och
skakade hand med honom. 'Det var ett präktigt stycke vadmal, som ni har
köpt.' -- 'Ja,' sa jätten, 'och billigt är det med. Det var två bönder,
som hade kommit i slagsmål om det här stycket, och medan de slogs, så
gick jag min väg med tygpacken.'
»Sedan stod de en stund och pratade med varandra i god ro, men då sa
jätten plötsligt: 'Men hur kommer det sig, grannmor, att ni kan se mig?'
-- 'Jo' svarade hon, 'jag fick en vattendroppe i ögat sist, då jag var
inne hos er, och sen dess kan jag se er, vilket ni vill eller inte.' --
'Ånej då! I vilket av ögona?' -- 'I det vänstra,' sa bondhustrun, och
med detsamma höjde jätten handen och strök bort det vänstra ögat ur
hennes ansikte. Han tog ut hela ögat. Det fanns inte ett spår av det.
Och hon kunde aldrig mer i sitt liv se något märkvärdigt.
»Och så var det kyrkoherden gjorde med mig, första gången vi råkades,»
sade Lotta med hög och skärande röst. »Kyrkoherden slog ut mitt seende
öga ur ansiktet på mig. Och alltsedan har mitt liv varit förvirring. Jag
ser, men jag ser dunkelt, jag hör, men jag hör otydligt, och jag har
ingen framgång och finner ingen, som vill lyssna till mig. Jag är hemlös
och arm, och jag blir aldrig något annat än en fattig, arbeterska.»
Kyrkoherden satt lugn och stilla och hörde på, och när Lotta höll upp
ett ögonblick för att hämta andan, sade han utan att visa spår av vrede:
»Fortsätt, Lotta! Lotta har säkert inte kommit hit till mig i dag bara
för att tala om detta gamla.»
»Nej,» sade Lotta, »men jag ville påminna kyrkoherden om detta, därför
att jag har begått en stor synd mot kyrkoherden i min tur. Det kan vara
bra ibland att veta, att man har gammal skuld att begära avdrag för. Det
blir ändå stort behov för mig av barmhärtighet och förlåtelse.»
Mannen framför henne skakade på huvudet.
»Jag förstår inte vart Lotta vill komma.»
Men Lotta svarade utan minsta förvirring:
»Jag vet själv vad jag har att tala om, och det är ingen lätt
bekännelse, som jag har framför mig, men innan jag kommer så långt, är
det en sak till, som jag måste säga till kyrkoherden.»
»Jag är inte den, som har sprungit med något skvaller,» sade hon, »och
till Sigrun har jag inte sagt ett ord om något sådant, men jag vet, att
det finns en gård, som heter Hånger. Och jag har hört hela historien om
prästen, som blev mördad, och om grindstolpen och om den gamla i
källarkammarn och om förbannelsen, som vilar över Hångerkarlarna. Och
jag tänker mig, att den, som vet med sig, att han är kommen av en stark
och vild släkt, som alltid har varit svår att tas med, och som dessutom
vet vad det är för en död, som väntar honom, jag tänker mig, att den
mannen har undrat ibland om han gjorde rätt, när han tog sig en hustru,
som var vek och oskyldig som ett nyutslaget blad och ingenting förstod
av det mörka, som fanns inom honom.»
»Lotta Hedman!»
Kyrkoherdens röst ljöd ännu rätt lugn. Han bara tillropade Lotta en
varning att inte gå för långt.
»Låt mig hålla på, kyrkoherden!» bad Lotta. »För jag säger inte detta
som någon förebråelse, utan bara för att påminna om att det finns skuld
på båda sidor, fast skulden på vår sida, på Sigruns och min, är så mycke
större, att det måste läggas mycken barmhärtighet och förlåtelse på er
vågskål, för att det skall väga jämnt.
»Och nu har jag inte annat att göra än att tala om hur det var, när
Sigrun gick ifrån oss. Och det är på hennes egen begäran, som jag gör
det. Jag har fått brev från henne i dag, att jag får göra det, och det
har löst mig ur min förnedring och lyft mig upp ur lögnen, så att jag
åter kan se människor i ansiktet.»
Eftersom det var Lotta Hedman, som sade dessa ord, så föreföllo de inte
kyrkoherden så underliga, som de hade bort göra. Han trodde, att han
skulle få höra, att Sigrun inte hade dött i kopporna, utan hade berövat
sig själv livet, och att Lotta trodde sig ha fått något slags tillåtelse
att meddela honom underrättelsen.
Och så började Lotta berätta.
Men alltmedan hon talade, blev hon mycket modfälld, för hon såg hur
mannen, som hon talade med, mörknade, såsom en himmel mörknar före ett
stort oväder. Moln drogo upp från alla håll. En fruktansvärd köld och
ett fruktansvärt mörker utbredde sig. Till sist kunde hon nästan inte få
fram orden.
Utan all omständlighet fick hon dock omtalat, att hon hade haft flera
underrättelser från Sigrun, och att denna efter sin ankomst till Hånger
hade legat sjuk i smittkoppor. Det hade inte alls varit farligt, men
ganska långvarigt.
Och under sjukdomen och alltsedan hade hon varit kvar hos det goda
folket på Hånger. Ute i världen på egen hand hade hon varit en enda dag,
och vad hon då hade upplevat, det hade skrämt henne så, att ingenting
hade kunnat förmå henne att åter gå bort från vänner och skyddat liv ut
i det främmande.
Men de vältaliga ord, som Lotta hade velat säga om sin egen förkrosselse
och skam och om glädjen över att Sigrun hade ändrat sinnelag och ville
vända om hem, de blevo i det närmaste osagda.
Hon lade endast fram för kyrkoherden det brev, som hon denna dag hade
erhållit, och som var dagtecknat Hånger den 15 maj 1916, och där det
stod skrivet dessa få rader:
»Lotta, du skall gå till Edvard och tala om allt för honom. Och bed
honom, att han kommer hit till Hånger och hämtar mig, om han anser mig
värd att än en gång bli hans hustru!»
Inne i brevet låg ett litet kuvert, som var adresserat till kyrkoherden.
Han slet upp det och möttes av det enda ordet:
»Förlåtelse!»
Då kyrkoherden hade läst ordet, bröt han ut i ett bittert,
sönderslitande skratt. Det lät, som när den första vindilen bryter sig
fram genom skyarna och vräker dem åt sidan för att börja stormens vilda
dans.
»Lotta ska telefonera till Sigrun, att jag kommer till Hånger och hämtar
henne i morgon,» sade kyrkoherden. »I dag måste jag fara på en
skolexamen.»
Lotta gjorde, som hon hade blivit ombedd. Och strax efter tolv reste
kyrkoherden bort ensam. Han skulle göra en lång färd till ett avlägset
skolhus. Men då han hade hunnit till en korsväg, vek han inte av på
vägen, som ledde till skolhuset. Han for österut, upp mot
Dalslandsgränsen, i riktning mot Hånger.