Det var Sigruns mor, den gamla prostinnan från Stenbroträsk. Hon gjorde
i början av maj månad 1916 ett besök hos släktingarna i Bohuslän, och då
hon nu var i närheten, så tyckte hon, att hon borde hälsa på svärsonen
uppe i Algeröd och se hur han hade det.
När hon kom resande till den lilla fattiga prästgården, fann hon, att
kyrkoherden hade tagit till sig sin mor för att sköta hushållet åt
honom. Och modern var en enkel och rättfram människa, en fattig
lotsänka, som hade strävat och försakat, för att sonen skulle kunna bli
präst. Prostinnan såg, att hon var stolt och lycklig över att få bo hos
honom och förestå hans hus, och det kunde hon så väl förstå. Det kände
hon ingen harm över.
Men eftersom inkomsterna i det fattiga pastoratet voro så ohjälpligt
små, hade den gamla frun hittat på, hon också, att försöka med
inackorderingar. Hon hade tagit emot två unga flickor, som hade svagt
bröst, och som skulle hjälpa upp hälsan i den friska bergluften i
Algeröd.
Och dessa två hade till en början varit en smula ängsliga för den mörka
och dystra värden i huset, som gick och bar sorg efter sin hustru, men
när gamla prostinnan kom till Algeröd, var all deras ängslan övervunnen.
Det blev en stor överraskning för henne. I stället för att komma till
ett hus, som var fullt av bedrövelse och saknad, kom hon till ett, som
var fullt av skratt och skämt och lustighet.
Och det blev en lång eftermiddag för henne. Hon trodde, att hon skulle
mista tålamodet, innan den tog slut. Hon hade den bortgångna dottern för
sina ögon, vart hon gick, och hon kunde inte nog förundra sig över
mågen, att han stod ut med de två uppsluppna flickungarna, som gjorde
sig till för honom på ett så tydligt sätt, att det på det högsta skulle
ha förargat och upprört honom, om han hade varit som förr.
Men han var inte som förr, det märktes på allting. Han hade blivit en
helt annan man.
Han hade fått något högt och gällt i tal och i skratt och en så
besynnerlig lust att skryta inför svärmodern med sin egen
förträfflighet.
Förr fanns alltid mycken värdighet och mycket allvar i hans uppträdande.
Man kunde inte vara två minuter i sällskap med honom utan att märka, att
han var präst, men nu var den goda hållningen borta. Förr tycktes han
vänta, att folk av sig själva borde förstå, att han var en framstående
och begåvad man. Nu ansåg han sig tvungen att tala om det själv.
Han berättade om hur märkvärdig han hade varit i skolan, hur fort det
hade gått för honom att ta sin examen, hur mycket underbart han hade
utfört och verkat i sina församlingar, berättade och berättade och kunde
aldrig komma till punkt.
Och de två flickorna slogo ihop händerna och visade tydligt hur de
beundrade honom.
Det var, som tyckte han om, att svärmodern såg, att de lågo för hans
fötter, och att han kunde behandla dem hur han behagade. Han var som en,
som har gått igenom ett svårt misslyckande, och som på allt sätt måste
söka efter upprättelse.
Han var inte på något vis artig eller förekommande emot de båda unga,
och det ljöd förakt ur varje ord, som han riktade till dem. Men han
ville inte vara ifrån dem. Han talade om att han hade arbete, som låg
och väntade på honom, men han skilde sig inte frän sällskapet.
Prostinnan hade till en början varit bedrövad, därför att hon hade trott
sig se, att svärsonen redan hade glömt Sigrun. Men under aftonens lopp
greps hon av en helt annan farhåga. Hon började tro, att han sörjde
hustrun så, att han höll på att gå under.
När det äntligen var så långt lidet, att hon kunde säga godnatt och gå
och lägga sig, för hon skulle stanna över natten, så kunde hon inte låta
bli att säga ett par ord till kyrkoherden om att hon förstod, att han
snart torde komma att gifta om sig, men hon förmanade honom, att han
skulle se sig väl före och inte nöja sig med den första bästa.
Då bad han henne, men ingen av de andra, att hon skulle följa med honom
in i hans rum.
Och nu visade han henne hur han där inne hade samlat alla Sigruns
tillhörigheter, både sådant, som hon hade haft med sig hemifrån, och
sådant, som hade tillkommit efter giftermålet.
Hennes porträtt fanns i alla storlekar runtom i rummet, och hennes
böcker stodo främst på bokhyllan.
Det var en bok, som prostinnan väl kände igen, en liten andaktsbok, som
dottern hade fått, då hon gick och läste. Den låg på bordet bredvid
sängen.
»Den här läser jag i varje kväll,» sade kyrkoherden, »i den och i ingen
annan.»
Han öppnade mittskåpet i en stor klaffbyrå. Där hade han ställt in ett
par små askar av elfenben, som Sigrun hade fått, när hon var en liten
tös. Och då han hade tagit fram dem, lade han dem smekande upp mot sitt
ansikte.
»De här tyckte hon om,» sade han. »Och det är ingen annan hand än min,
som får röra dem. De där andra får aldrig se något av allt detta.»
Han visade prostinnan den lilla tavlan över Stenbroträsk prostgård, som
Sigrun hade hämtat så stor tröst av att betrakta. Den låg insvept i
flera varv av silkespapper och var inrullad i en duk och låg gömd
innerst i en låda, såsom skulle den vara en dyrbar skatt.
»Svärmor tror väl inte, att några andra ögon än mina får se den här?»
sade han.
Han visade henne en liten duk, som hustrun hade broderat åt honom.
»Den får ligga på det där bordet,» sade han, »därför att Sigrun själv
har lagt den där. Men jag har en annan duk, som jag lägger över den, när
det är solsken. Svärmor ser väl, att den inte är urblekt?»
Sigrun hade sytt en gungstolsdyna åt honom, och på den satt nederst en
frans, som hade lossnat på ett par ställen. Han hade försökt att laga
det själv och hade sytt med grov tråd och stora styng. Han visade
prostinnan, att det var fult, men han hade ju inte kunnat betro någon
annan med arbetet.
Nu erbjöd sig svärmodern, att hon skulle ta gungstolsdynan med sig upp
på rummet och laga det lilla felet ordentligt. Och detta fick hon ju lov
till, men han vred och rände på dynan flera gånger, innan han lämnade
den ifrån sig.
Det, som var honom dyrbarast av allt, Sigruns två släta ringar och en
annan ring och ett par små guldsmycken, hade han lagt i en liten gul
skinnpåse.
»Den här bär jag om dagen i västfickan,» sade han, »och om natten ligger
den under min huvudkudde. Jag skils inte ifrån den varken dag eller
natt.»
Och prostinnan blev rörd till stort medlidande. Hon såg, att sorgen slet
i honom och höll på att riva honom i stycken. Och hon förstod, att han
stred emot, när han var bland människor, och ville vara som förr, men
att han inte kunde, och att det var därför, som det kom så falska toner
ur instrumentet.
Hon satte sig ner i en soffa och vinkade honom till sig.
»Kom hit och sätt dig bredvid mig,» sade hon med moderlig och mild röst,
»och låt mig höra hur det är med dig!»
Då bröt han ut i våldsam gråt.
»Å, jag vet inte,» sade han, »jag vet inte vad det ska bli av mig. Jag
kan inte finna mig till rätta i livet, sedan Sigrun har lämnat mig.
»Hon försvann ifrån mig,» sade han, »men jag har ingen känsla av att hon
är död. För mig är det så, som om hon skulle ha gått ifrån mig, därför
att hon var rädd för mig.
»Jag har inte kunnat göra henne lycklig, men det var bara det felet, att
jag älskade henne så över allt mått och all gräns. Jag ville ha henne
ensamt för mig. Och jag gjorde det för trångt omkring henne och stängde
in henne. Och nu plågar det mig över all gräns, att jag lät henne lida.
Om jag hade vetat, att hon skulle gå ifrån mig så snart, då skulle jag
väl ha lagt band på mig själv. För vad hade det gjort mig, om jag själv
hade förgåtts, bara hon hade fått vara lycklig under denna korta
jordevandringen?
»Jag hör, att de säger, att hon dog av smittkoppor. Men jag törs inte
tro, att det gick till på det sättet. Och jag törs inte fråga hur det
var, när hon gick hädan. Jag är rädd, att jag ska få höra, att hon dog,
därför att jag hade gjort henne så olycklig, att hon inte kunde stanna
kvar hos mig.»
Och prostinnan satt tyst och lät honom klaga. Intet av det han sade
förvånade henne, ty hon visste, hon, som var gammal, att aldrig har
någon människa stått vid en älskad varelses grav utan att sönderslitas
av ånger och samvetskval.