Den främmande mannen tackade Lotta Hedman mycket hjärtligt för denna
berättelse.
»Jag är mer än glad, att jag kom med på tåget just i dag,» sade han.
»Ack, det borde inte vara så sällan, som man finge höra himmelsk musik.
På det sättet skulle mycke i den här världen bli annorlunda.»
När han hade gjort denna betraktelse, drog han sig tillbaka i sitt hörn.
Han sköt hatten ner över ögonen, men Lotta Hedman hade den bestämda
övertygelsen, att han inte gjorde det för att få sova, utan bara för att
i lugn få tänka över det han hade hört.
När ännu några ögonblick hade förgått, erfor hon en stark lust att tala
mera med honom. -- »Du ska tala med den där mannen om Sigrun. Du ska
rådgöra med honom om din resa,» hörde hon en tydlig uppmaning inom sig.
-- »Men varför ska jag tala om Sigrun med en man, som är alldeles
främmande både för henne och för mig?» avvisade hon sig själv.
Ögonblicket därpå var dock lusten där på nytt. -- »Tala med honom om
Sigrun! Se på honom nu, då hatten har glidit åt sidan! Det är en god
man, som har erfarit mycket lidande. Han har ett ödmjukt hjärta. Vilken
människa han råkar, hon må vara hur förfallen och syndfull som helst, så
håller han henne ändå för mer än sig själv. Med den mannen kan man tala
om allting. Tala med honom om Sigrun!»
»Nej, Lotta Hedman, var försiktig! Nu är du inte hemma i Stenbroträsk,
där du känner alla människor. Hur vet du, att den här mannen är så
utmärkt? Kanske att han just nu sitter och gör narr av dig i sina
tankar.»
Tåget rullade och rullade. Från station, till station. Folk steg ur och
steg på. Vid en stor station, där flera järnvägslinjer möttes, lämnade
alla passagerarna tredjeklassvagnen, så när som på Lotta Hedman och
mannen, som satt mittemot henne.
Knappt voro de ensamma, förrän mannen satte sig rätt upp på bänken, lade
hatten upp i nätet och började språka.
Han var vänlig, klok, gladlynt och framför allt ödmjuk och mild. Det var
denna mildhet, som gjorde, att ingen människa kunde se honom längre än
fem minuter utan att längta efter att få anförtro honom alla sina
bekymmer.
»Den där ska förstå min svaghet,» tänkte alla, som råkade honom. »Det
skulle vara gott att få tala med honom. Han skulle förstå hur svårt jag
har det.»
Det dröjde inte heller lång stund, innan Lotta Hedman avbröt sig mitt i
ett samtal om lådfabriken och arbetsförhållandena i Stenbroträsk.
»Jag skulle be att få fråga er om råd i en sak,» sade hon. »Jag har
bekymmer, och ni vet, att jag lever ensam och har ingen att fråga.»
»Säg inte, att ni vill be mig om råd!» sade mannen. »Något råd har jag
säkert inte att ge. Men berätta mig i alla fall vad ni har på hjärtat!
Ni talar så väl, och resan är lång. Jag för min del ska följa med tåget
ända ner till Dalsland. Jag har ett par dagar på mig, innan jag kommer
hem.»
»Jo, det är så, att jag en gång blev god vän med den äldsta av
prostdöttrarna i Stenbroträsk,» sade Lotta Hedman. »Vi var läskamrater.»
Det stockade sig i rösten, och hon blev röd i ögonen.
»Jag har aldrig tyckt så mycke om någon människa som om henne,»
fortsatte hon efter en stunds kamp med rörelsen.
Mannen satt alldeles stilla, gjorde inte ett försök att påskynda eller
hjälpa. Han såg snarast handfallen ut.
»Jag får lov att tala om hur det var första gången, som hon talade med
mig, så att ni kan komma till att förstå hurudan hon var.»
»Gör det!» sade han. »Det är det bästa. Gör er ingen brådska! Vi har
hela dagen för oss.»
»Jo, på den tiden, då vi gick och läste, hände det sig en förmiddag,
under en rastestund, att vi stog, en elva, tolv stycken av läsbarnen, i
ett hörn av kyrkogården och talade om ett katekesstycke. Och jag kommer
ihåg, att en av pojkarna sa, att det kunde aldrig vara möjligt annat, än
att Gud tyckte om människorna. Han hade ju skapat oss, och då fick han
väl lov att vara nöjd med oss.
Det var så, att vi, som stog i det där hörnet och talade med varandra,
vi var de fattigaste och yngsta av läsbarnen. De andra, som var bättre
och förnämligare än vi, gick fram och tillbaka på kyrkvallen i små
flockar, och ibland samlade de sig kring den äldsta av prostdöttrarna,
som också gick och läste det året. Hon var vacker, och hon hade något
hos sig, som lockade och drog. Det var nästan omöjligt att få ögonen att
vända sig åt något annat håll än det, där hon fanns.
Men vi andra, förstår ni, som visste, att det var alldeles omöjligt, att
prostdottern kunde vilja välja sig vänner ibland oss, vi stod i ett hörn
och försökte trösta oss med att tala om ett katekesstycke.
'Om vi vore som hon där borta,' sa jag, 'så skulle Gud säkert vara nöjd
med oss.'
Det var prostdottern jag tänkte på, och med ett vände vi oss allihop,
och nu stod vi återigen och stirrade på henne.
Hon hade ett så vackert och mjukt brunt hår, som krusade sig vid
tinningarna i små lockar och föll i mjuka vågor över hjässan och neråt
nacken. Och hon hade ett långlagt ansikte med tunna kinder och långa
ögonhår och ögon, som var som en djup brunn till att se ner i. Och hon
var likasom gjord av en finare materia än vi andra. Hon var som ett
genomskinligt bär. Hon var bra lång, och hon gick med huvudet lutat åt
ena sidan, och vi tyckte, att det passade bäst så till hela utseendet
och till hela väsendet.»
Mannen, som satt och hörde på historien, lutade plötsligt ner huvudet i
handen. Han såg ett djupt älskat ansikte framför sig. Han såg det sådant
det hade visat sig för honom ute på havet, då den ena skönheten dök upp
för dem efter den andra. Så besynnerligt ungt och frågande.
»Hon hette Sigrun,» sade Lotta Hedman, »och det var ett ovanligt namn,
men det var inte det enda, som var ovanligt med henne.
Just den dagen, när jag såg henne stå i solskenet på kyrkvallen, kom jag
att förstå varför det var omöjligt att låta blickarna skilja sig ifrån
henne.
För visst var det sant, att hon hade människoskepnad som vi andra. Hon
hade ögon och näsa och mun, och hon var född borta i Stenbroträsk
prostgård, och hennes föräldrar var inte annorlunda än någon annans. Men
detta kunde inte bedraga den, som hade seende ögon. För Sigrun var av
ett annat slag än vanliga människor, hon var av en annan värld.»
Mannen, som ännu satt med handen för ögonen, nickade ofrivilligt. Det
var det rätta ordet. Från en annan värld, en vilsekommen flyttfågel, som
hade skilts från sina kamrater och kommit in i en skara fåglar, som inte
var av hans slag.
»För det ges andra världar,» sade Lotta Hedman, »det ges många utom den,
som vi nu ser omkring oss. Och från en av dessa var Sigrun. Men ni kan
väl inte förstå hur jag menar?»
»Jo,» sade mannen, »jag förstår. Jag har själv en gång sett en människa,
som var från en annan värld. Jag tror åtminstone, att jag förstår,» lade
han till, såsom hade han talat med för stor säkerhet.
»Och jag smög mig in i en vrå under klockstapeln,» fortsatte Lotta
Hedman sin berättelse och satte händerna för ögonen. »Jag fick lov att
tänka över vad detta ville säga, att Sigrun inte var en vanlig människa.
Skulle inte Sigrun, om hon var från en annan värld, kunna se på mig, att
jag var en utvald, och att jag en gång skulle föra Guds talan? Och
skulle hon aldrig bry sig om att säga ett ord till mig? Skulle inte den,
som var olik alla de andra, kunna urskilja mer än de och välja bättre än
de?
Men jag fick inte länge vara ostörd med mina tankar. De andra läsbarnen,
alla de tolv, som inte vågade sig fram till prostdottern, kom och
sällade sig till mig.
'Här sitter Lotta Hedman och gråter, därför att Sigrun inte vill se åt
henne,' sa en av dem.
'Du kan väl begripa, Lotta, att Sigrun inte kan bry sig om den, som ser
ut som du,' sa en annan och försökte tala reson med mig.
'Tänk på ett sådant hår du har! Det står ju omkring huvudet på dig som
en ullbuske.'
Jag satt stilla och hörde på dem. -- 'Om det inte vore något annat än
det, som skilde oss åt!' tänkte jag. 'Men det värsta är, att Sigrun är
från en annan värld.'
'Och du har en så konstig och förkrympt kropp,' sa läskamraterna. 'Du
får aldrig kläderna att sitta nätt och slätt på dig, som de gör på
andra. Och du har stickande ögon, och du skriker, när du talar.'
Det hade inte funnits några tårar i mina ögon förut, men nu kände jag,
att de ville tränga sig fram, därför att de andra var grymma och hårda,
när de försökte trösta.
Men då kändes det på en gång, som om ett varmt, milt ljus skulle sprida
sig i luften framför mig. Det kändes, som när solskenet faller in i
kammarn en kall vinterdag.
Det kom en sval, mjuk, hand och förde bort mina händer från ansiktet,
och när jag såg opp, så var det Sigrun, som stod framför mig, och hon
smålog mot mig och frågade om jag ville ro henne över till andra
stranden i min båt fram på eftermiddagen, sedan vi hade slutat
läsningen.
Och fastän jag begrep, att de andra hade talat om för Sigrun, att jag
var sjuklig och fattig, och fastän jag visste, att hon gjorde detta
förslag bara av barmhärtighet, så kände jag en outsäglig lycksalighet.
Ni kan inte förstå hur ljuvligt jag kände det, och hur jag älskade henne
alltfrån den stunden.»
»Och hur jag älskade henne alltfrån den stunden,» upprepade den
lyssnande för sig själv och kände ett par läppar snudda vid sin panna
och hörde ett litet klingande skratt. »Fastän jag visste, att det bara
var barmhärtighet,» viskade han för sig själv, »fastän jag till fullo
förstod, att det bara var barmhärtighet.»
»Sigrun,» mumlade han nästan hörbart, »varför kommer du tillbaka till
mig på detta sättet nu i dag? Jag trodde, att jag hade visat bort dig
för evigt. Varför kommer du tillbaka?»
»Men på eftermiddagen, när vi var ute och rodde,» fortsatte Lotta
Hedman, »då frågade Sigrun om det var jag, som hade hört den vackra
musiken i prostgården på farmoderns begravningsdag, och hon ville, att
jag skulle tala om för henne alltsammans. Och hon fick inte höra bara om
detta. Allt annat, som jag hade sett och hört, berättade jag för henne,
och jag fördolde inte, att jag trodde, att jag skulle bli en sierska och
en Guds profet. Och hon gjorde inte narr av mig. Hon sa bara helt
ödmjukt, att hon aldrig kunde se något sådant, men hennes önskan var att
få bli sjuksköterska. Men inte för vanliga sjuka, utan för de
pestsmittade eller de spetälska. Eller om detta inte kunde låta sig
göra, så ville hon ta hand om idioter eller lära blinda att läsa i bok
eller döva att tala. Det var hennes värsta sorg, sa hon, att hon inte
trodde, att föräldrarna skulle ge henne lov att ägna sig åt något sådant
ämbete.
Jag minns ännu i dag hur vacker hon var,» sade Lotta Hedman, »då hon
talade om detta.»
Mannen framför henne såg upp för ett ögonblick, och hans ögon strålade.
»Ni gör mig ett stort nöje genom er berättelse,» sade han. »Ni kan inte
tro vilket nöje ni gör mig.»
»Det är bra snällt av er, att ni säger så,» sade Lotta Hedman. »Jag
trodde, att ni skulle vara rent uttråkad vid det här laget.»
»Ni ska inte tänka så,» sade mannen. »Om ni hölle på och talade med mig
om den där prostdottern från Stenbroträsk, ända tills vi skiljs åt, så
skulle inte jag bli uttråkad. Ni blev väl god vän med henne efter den
där första roddturen, kan jag förstå?»
»Ja,» sade Lotta Hedman, »det är säkert, det, att vi blev goda vänner.
Vi var ute och rodde mest var afton, så länge som läsningen varade, för
Sigrun tyckte om att sitta i en båt och bara glida fram längs med
stränderna utan att ha ärende åt något håll. Hon tyckte inte om ångbåtar
och inte om järnbanor, och inte tyckte hon om att åka efter häst, men
hon tyckte om att driva omkring i en roddbåt. Och vad hon allra mest
längtade efter, det var att komma ut på ett stort hav.»
Mannen, som satt framför henne, hade åter böjt ner huvudet och lagt
handen över ögonen. »Ja visst,» tänkte han, »hon hade länge längtat
efter att få komma ut på havet, det sa hon till mig. Hon hade längtat
efter det alltsedan de dagarna, då hon bara var femton år. Men det blev
jag, som fick stilla denna hennes längtan. Jag har ändå fått göra något
gott i mitt liv.»
Lotta Hedman, som inte behövde mycken uppmuntran av sin åhörare,
fortsatte oförtrutet sin berättelse.
»Jag trodde, att så snart som läsningen var slut, så skulle vi aldrig
mer råkas, men hela sommaren efteråt kom Sigrun nästan var dag ner till
älvstranden, och då var jag henne till mötes med båten, och vi for
uppför och utför älven i timvis. Och så fortsatte det sommar efter
sommar, och det var den lyckligaste tid, som jag någonsin har fått
uppleva.»
Mannen mittemot drog en djup suck -- »Varför kommer du tillbaka till
mig, Sigrun?» viskade han. »Varför kommer du så ung, så god, så skön, så
oerfaren och oberörd? Jag har försökt tänka på dig såsom en åldrande
kvinna, en mor med barn, en älskande och hängiven hustru. Varför kommer
du i din ungdoms friskaste glans?»
»Ja, nu ska ni få höra hur det gick med vänskapen,» sade Lotta Hedman.
»Jo, när den hade varat i fyra år, så satt jag en söndagseftermiddag på
vårsidan där hemma i stugan och gav akt på en stor, rödmålad bondgård,
som reste sig utanför det östra fönstret. Den ena huslängan trädde fram
efter den andra, och jag undrade vad detta kunde vara för en slags
gård, och varför den byggde opp sig så präktigt just i kväll.
Det var rätt långt lidet på dagen, det började redan på att bli skumt.
Och far och mor hade varit i kyrkan på förmiddagen, och nu satt de på
var sin sida om spishållen och rökte och småpratade. Men jag satt framme
vid fönstret och såg på gården, som höll på att växa opp mot den grå
kvällshimlen.
Det var ett rött boningshus i två våningar, som stod högt på en kulle
med en mängd gamla aplar på sluttningen framför, och på ena sidan om
äppelgården såg jag en lagård med lador, och på den andra låg brygghus
och stall och en stor stenkällare med en ensam liten kammare oppbyggd på
källartaket.
Bredvid källaren stod ett träd, som jag inte kunde ge namn. Det var
knotigt och hade tjock stam och vitt utsträckta grenar, och det såg ut
att vara urgammalt, och det hade över sig något vresigt och hotande.
Och föräldrarna, som satt borta vid spisen, de sa just ingenting till
varandra. De bara tänkte tillsammans. De visste så väl var de hade
varandra.
'Å, det här blir allt bra synd om Lotta,' sa mor. Och far svarade strax
utan att fråga vad hon menade, att det gjorde det visst. För han hade
naturligtvis suttit och tänkt på detsamma som hon.
Men jag tänkte för mig själv, att de visste inte vad de sa, för hur
skulle det någonsin kunna bli synd om mig, så länge som jag hade så
många syner och röster att fröjda mig åt?
Och den stora gården stod alltjämt kvar lika tydlig. Jag tyckte, att jag
när som helst skulle kunna gå in genom grinden och hälsa på inne i
stugan. Jag kunde se redskap, som låg kvar på bakgården, och ämbaret
bredvid brunnen och hundkojan och duvslaget, och jag förstod, att det
var en betydande gård, där allting var stort tilltaget, men det var
också över den något gammaldags och urmodigt.
Den låg alldeles tyst och stilla och övergiven. Ingen människa och inte
heller något djur var i rörelse.
Så fick jag se något, som förvånade mig mer än allt annat. Det fanns en
stengärdesgård, som stängde gården från åkern, och mittpå den såg jag en
grind. Och den ena grindstolpen stod rak och riktig, men den andra var
grå och nästan upprutten och skulle ha fallit till jorden, om det inte
hade funnits en hel mängd stöttor omkring den.
Just som jag fick ögonen på den gamla grindstolpen, så for en rysning
genom mig, och jag kände, att jag var rädd, och att jag helst inte
skulle vilja se något mer.
Jag satte händerna för ögonen och vände mig inåt mot rummet, men gården
försvann inte fördenskull. Nästa gång, som jag såg ut, stod den där
alldeles som förut, och den var vacker och präktig att se på. Den lyste
mot de svarta höjderna, som reste sig bakom den. Och den, som såg en
sådan gård i verkligheten, måste tänka, att det var ett rikt och mäktigt
folk, som bodde där. Allting var väl bibehållet utom den där enda
grindstolpen.
Och jag försökte att inte se på den, eftersom den gjorde mig rädd, men
just som jag lyfte ögonen från den, fick jag se, att det ändå fanns en
människa på gården. Hon satt i fönstret på källarkammarn nästan alldeles
ovanför grindstolpen och såg ner på den.
Hon var gammal, och hon hade ett strängt, men vackert ansikte och vitt
hår, uppsatt under en mössa, som jag aldrig hade sett någon bruka maken
till i min tid. Hon satt stilla, med händerna i kors, och höll ögonen
stadigt riktade på stolpen. Hon satt som förstenad och betraktade den.
Jag blev rädd än mer för henne än för grindstolpen, och jag vände mig
från fönstret och gjorde ett försök att få bort henne genom att tänka på
Sigrun.
Jag tänkte på hur goda vänner vi hade varit och ännu var. Det fanns
ingenting, som kunde skilja oss åt. Förra vintern hade Sigrun varit
borta och hälsat på släktingar söderut i landet i flera månaders tid,
men när hon kom tillbaka, så var vi desamma goda vännerna som förut.
Jag brukade inte behöva göra mer än kalla fram Sigrun, för att allt
mörkt skulle försvinna ifrån mig. Men denna gången hjälpte det inte. Då
jag åter vände mig mot fönstret, stod den gamla gården kvar, som den
stått, och den gamla kvinnan satt som förut och stirrade mörkt och
envist ner på samma plats.
Och far och mor, som satt borta vid spisen, de höll också på som förut.
'Ja, det blir svårt för Lotta,' sa mor. 'Men hon har ungdomen för sig,
och då man är ung, så glömmer man.'
'Ja, det går an, så länge som man har ungdomen, som hjälper sig,' sa
far.
Och så suckade de och drog djupa bloss ur piporna.
Det kom allt så tunga tankar och la sig över mig. Jag började tro, att
föräldrarna hade rätt. Säkert skulle det komma att hända mig någonting
svårt.
Och så gjorde jag ett försök till. Jag tänkte på Sigrun, sådan hon hade
varit, då hon för ett par månader sedan kom och berättade mig, att hon
var förlovad med en präst, som hon hade råkat, medan hon var borta hos
släktingarna.
Hon hade varit så lycklig över att hennes fästman var präst. Det passade
så bra för henne, som var prästdotter. Och tänk, att han redan var
kyrkoherde med egen församling, fastän han bara var några och trettio
år! Den var ju rätt liten, men han skulle inte heller stanna där länge.
Han var en sådan förmåga, att han inte skulle komma att sluta, förrän
han blev biskop.
I alla fall så var det ju utmärkt, att han hade ett eget hem, så att de
kunde gifta sig framemot hösten.
Och först så hade jag blivit lite förvånad, för jag hade ju alltid hört,
att hon skulle bli sjuksyster, men hon förklarade, att det var alldeles
detsamma att bli prästfru. Ja, det var egentligen ett mycket större
kall, för nu skulle hon få en hel församling att hjälpa och bispringa.
Jag tänkte på detta, och i detsamma såg jag ut med god förtröstan. Men
då var det än värre, för nu hade den gamla kvinnan rest sig, och jag
mötte hennes blick. Och jag såg mörker och vrede och hårt hat i den, och
en knotig hand lyfte sig, och hon skakade den hotande mot mig, medan hon
med sin andra hand pekade på grindstolpen. Det var, som ville hon säga
som så, att om jag rörde vid grindstolpen, så skulle det gå mig illa.
Hon var förfärlig och skrämde mig, men på samma gång var hon så ömkligen
gammal och vanmäktig, att jag ville gråta av medömkan.
Men i och med det att hon lyfte sin hand, var alltsammans försvunnet.
Alltsammans, både gård och gumma och grindstolpe. Det var, som skulle de
aldrig ha funnits. Och jag kände sannerligen en stor lättnad.
Varför skulle jag behöva vara ängslig, därför att Sigrun hade fästmannen
hos sig på besök ett par dagar? Eller varför skulle far och mor behöva
sitta och vara ängsliga, därför att de hade sett honom i kyrkan i dag?
Och så äntligen dök det upp ett par huvuden ovanför älvbrinken. Jag
kände en sådan glädje, att jag genast ropade till föräldrarna:
'Nu tror jag allt, att Sigrun vill visa mig sin fästman. Kom hit och se
om det inte är hon och han, som kommer gående bortifrån älven?'
Då fick mor brått med att sticka undan pipan och flytta på alla stolar
och att torka opp ett par droppar vatten, som var utspillda på golvet.
Men far kom fram till mig borta vid fönstret, och vi stod och betraktade
de vandrande. Och nu såg jag fästmannen för första gången, där han kom
med fästmön under armen. Han var inte så värst lång, men starkt byggd
var han, välvuxen och axelbred. Och han hade ett vackert och välformat
huvud. Jag kunde inte se något fel på honom, om det inte skulle vara
det, att han var närsynt och gick med glasögon.
När de kom in, såg de stolta och lyckliga ut. Och jag var också så nöjd
med Sigruns fästman och så lycklig över att de hade kommit till mig. Han
såg ut, som om han skulle kunna ta vård om sin hustru i alla väder och
vindar. Så länge som hon hade ett sådant stöd bredvid sig, skulle hon
aldrig kunna bli olycklig eller misströstande.
Fästmannen hälsade så vänligt på far och på mor. Men när han kom fram
till mig, så plirade han lite med de närsynta ögonen och tog an en
skämtsam min. -- 'Jaså,' sa han, 'detta är den stora sierskan i
Stenbroträsk. Henne är jag rädd för. Hon kan ju se tvärsigenom
människor, och tänk om hon inte blev belåten med mig!'
Och han skrattade, och Sigrun gjorde detsamma, och far med drog på
munnen.
Och det var, som om jag skulle vara så lustig och bara till att göra
narr av.
Jag blev först alldeles röd av allt det blod, som strömmade upp i mitt
ansikte. Och sedan kände jag, att jag blev stel och hårdnade till. Och
jag kunde inte begripa, att någon människa kunde få tala så öppet om
detta, som var min allra heligaste hemlighet. Och hur kunde Sigrun ha
förrått för sin fästman sådant, som hade sagts henne i djupaste
förtroende?»
Lotta Hedmans röst höjde sig i skärande tonfall, såsom när hon hade
talat om sitt ensamma, hårda liv. Det var en skarp smärta, som
återuppstod inom henne.
Mannen framför henne såg upp med ett vemodigt leende.
»Det kunde ni väl veta, att Sigrun skulle vara just sådan,» sade han.
»Hon hade gett sig till honom med hela sin själ, med alla sina tankar
och med allt, som hon hade genomlevat.»
»Ja, det var nog så,» sade berätterskan, »men det var svårt för mig. Mor
försökte svara i mitt ställe,» fortfor hon, »för hon förstod nog, att
jag ingenting kunde säga.
'Hon har allt en så oförståndig mor, den här flickan,' sa mor. 'Men Gud
har hört mina böner. Han har gett mig en dotter, som ser och förstår
mer än andra.'
Jag tyckte, att mor var bra tapper. Jag skulle ha velat falla på knä och
tacka henne, men hon blev allt tyst, hon med, när hon nu fick en skarp
blick genom glasögonen och prästen började tala med tjock och tung och
viktig röst, liksom skulle han ha stått på en predikstol.
'Vi får allt lov att vara försiktiga, vi, som är kristna,' sa han, 'så
att vi inte sjunker tillbaka i hedendom. För den människa, som försöker
tränga in i det övernaturliga, hon vill likasom gå sin egen väg och inte
den, som är banad genom Jesus Kristus. Hon vill göra sig sina egna
gudar, och kanske att hon vill göra sig själv till Gud.'
På det sättet predikade han en lång stund. Och nu fanns det ingen mer i
stugan, som tordes säga emot honom. Och var var nu allt det, som jag
hade hört, och som jag hade sett? Det var som bortblåst i samma stund,
som den mannen kom in till oss. Och jag måste sitta tyst utan hjälp och
höra honom tala mig till rätta inför Sigrun och föräldrarna.
Jag såg bort till Sigrun, och hon satt och såg upp till fästmannen med
hela ansiktet strålande av ödmjuk beundran. Och jag såg hur lycklig hon
var över att fästmannen gjorde sig besvär att föra mig in på en rätt
väg. Och nu tyckte hon alldeles som han, att allt detta, som vi hade
haft att tala om med varann, det var skadligt och farligt. Det var till
mitt bästa, som han talade, och jag hade inte något annat att göra än
att vända om från mina onda vägar och försöka bli som alla andra.
Jag blev så förkrossad av sorg. Jag ville hellre vara död än sitta där
och uppleva, att Sigrun hade svikit mig.»
Hennes åhörare lyfte än en gång upp huvudet.
»Det var väl vackert, att hon inte hade någon egen tanke, utan bara
tänkte hans tankar,» sade han. »Det är just detta, som är det vackra hos
henne.»
Lotta Hedman fortsatte sin berättelse utan att svara på hans anmärkning.
»De förlovade stannade hos oss en lång stund, och de talade förstås inte
bara med mig, de talade också med far och med mor. Och allt, vad
fästmannen sa, lät förståndigt och vänligt, och han hade väl reda på
sig. När han kom ut ur predikotonen, ljöd hans röst frisk och glad. Det
var inte svårt att förstå, att Sigrun kunde hålla av honom.
Jag sa inte ett ord, så länge fästmannen var kvar, och Sigrun såg ibland
på mig med en förvånad min, och till sist frågade hon mig om jag var
sjuk. Men jag bara skakade på huvudet. Sigrun kunde väl inte förstå
annat, än att jag borde vara så innerligt lycklig.
Det var en stor lättnad för mig, då de äntligen var utom dörrn. Men så
hände det sig, att Sigrun hade glömt sina vantar, och hon kom tillbaka
in ensam för att hämta dem.»
Han, som satt och lyssnade, hade ett utpinat uttryck över ansiktet. --
»Vad har du för rättighet att sitta och lyssna till allt detta tal om
Sigrun?» sade han till sig själv. »Akta dig, akta dig! Längtan kommer
tillbaka, sorg kommer tillbaka, kärlek vaknar upp. Det blir som för sex
år sedan, då du satt på klipporna och drömde kärleksdrömmar. Dag efter
dag satt du och drömde om henne.»
»Och då passade hon på att fråga mig,» fortsatte Lotta Hedman, »om jag
inte tyckte, att fästmannen var märkvärdig och härlig, och om jag hade
trott, att något sådant fanns i världen. Och när jag alltjämt ingenting
sa, så brast henne tålamodet.
'Vad i all världen är det åt dig?' frågade hon. 'Varför är du så tyst
och sur? Jag trodde, att du skulle ha sådan nytta av att få tala med en
präst. Och min fästman var så ivrig att få tala med dig. Och jag har
berättat honom så mycket om dig och sagt, att du var så märkvärdig. Och
vad ska han nu tänka?'
Jag satt stilla, ända tills Sigrun var borta vid dörrn, men då rusade
jag efter henne.
'Å, gift dig inte med honom, Sigrun!' brast jag ut. 'Han gör dig
olycklig.' Och då nu Sigrun såg stort på mig, så la jag till i min
ångest: 'Han kommer att slå ihjäl din själ, såsom han har slagit ihjäl
min.'
Då rätade Sigrun upp sig.
'Nu är du elak,' sa hon. 'Ska du tala så styggt för att man vågar säga
något till dig, som du inte tycker om att höra?'
Och så gick hon äntligen på allvar.
Och jag var glad, att far och mor ingenting sa, varken för att trösta
eller förklara. Jag gick ut i det lilla iskalla köket och satte mig att
gråta. Jag grät den ena timmen efter den andra. Jag begrät den vackra
vänskapen, jag begrät min själ, som var tagen ifrån mig och aldrig
skulle vända åter, och jag bet i försmädelsens frukt. För första gången
i livet hade jag fått smaka dess bitterhet.»
Lotta Hedman hade sänkt rösten, såsom då hon slutade sitt stora tal om
kungabrevet och tusenårsriket. Hennes ansikte var präglat av ett stort
lidande. Hon kände än i dag förödmjukelsens plåga.