HÅNGER.

Ack, vad Lotta Hedman var lycklig att få berätta! Vad det var ljuvligt

att få tala om Sigrun! Vad hon ansträngde sig för att tala högsvenska!

Hur hon arbetade för att vara lika högtidlig som en andaktsbok! Så

tacksam hon var mot denne åhörare, som alltjämt satt stilla och

lyssnade, som hade ett så outtömligt tålamod!

»Nu är det bara en sak kvar, som jag behöver tala om, för att ni ska

kunna ge mig det råd, som jag behöver,» sade hon.

»Ni ska inte på något sätt oroa er,» sade han. »Tala ni, som det bäst

passar er! Vi har tid på oss.»

Lotta Hedman föll genast in i berättartonen.

»Ja, det var samma år på hösten,» började hon, »och det hade just börjat

regna så häftigt, att vi hade blivit tvungna att springa in i stugan,

både far och mor och jag, för att vi inte skulle bli genomblöta.

Och knappt hade vi hunnit in, förrän dörrn rycktes opp igen och ett par

stora, väldiga karlar kom inrusande. De bad hövligt, att de skulle få

stanna hos oss, så länge som skuren varade. Och far bjöd dem vara

välkomna, och mor och jag satte fram var sin stol åt dem nere vid dörrn.

Och den ene av dem var språksam och frågade far om han trodde, att de

kunde få arbete vid det nya sågverket, som höll på att byggas i

Stenbroträsk. Men den andre var tyst och satt bara och stirrade bortåt

det östra fönstret.

Och just mot det fönstret kastade sig regnskuren med all sin kraft. Det

strömmade så mycket vatten utför rutorna, att man knappt kunde se

någonting genom dem.

Jag undrade vad det kunde vara, som han stirrade på. För nog begrep jag,

att han såg efter något annat än regndroppar och småhagel.

Och jag gick fram och satte mig på min vanliga plats i stolen vid

fönstret och såg ut.

Men det var ingenting annat att skåda än de små grå uthusen och vatten,

som skvalade ner från alla tak. Och det var så mulet och mörkt, att man

nätt och jämnt kunde se så långt bort som till älvbrinken. Där bortom

stod det grå regnmolnet så tätt som ett förhänge.

Jag tänkte på att vid det där fönstret hade jag suttit i mörka kvällar,

men mörkret hade inte hindrat mig från att se, och jag hade suttit där i

tät snöstorm, men snöflingorna hade inte hindrat mig från att se, utan

där hade jag sett skepp segla och järnvägståg jaga förbi, och konungar

hade jag sett tåga in i sköna städer, och bröllopståg hade vandrat

fram, och änglar hade dansat och lekt inför mina ögon.

Men vad tjänade det nu till för mig, att jag satte mig vid det östra

fönstret? Mitt seende öga var utslaget ur mitt ansikte, och jag skådade

ingenting annat än uthus och gård och skvalande regn. Till mig kom inte

mer några budskap eller några varningar eller några uppenbarelser.

Och något, som jag tyckte likna röda hus och höga skogar, såg jag avmåla

sig mot den grå molnväggen, men det blev bara dunkelt och otydligt.

Och jag försökte att vara glad över att jag nu var som alla andra, men

mitt livs fattigdom kändes mycket tung, sedan jag intet såg eller hörde

av det, som var över det verkliga. Jag kände ingen glädje över att leva.

Jag var lik en, som i lång tid hade suttit vid ett fulldukat

bröllopsbord, men nu inte ägde så mycket som en smula bröd till att

stilla sin hunger.

Och ingen hade jag mer, som kunde trösta mig, för Sigrun skulle i

dagarna gifta sig och flytta med sin man ner till Applums socken i

Bohuslän. Och hon hade frågat mig om jag ville följa med henne till

hennes hem och hjälpa henne, för så hade det en gång för längesedan

avtalats mellan oss. Men jag hade svarat, att jag hellre ville stanna i

Stenbroträsk hos far och mor. För jag ville inte draga bort med Sigrun.

Hon hade aldrig varit sig lik, sen hon hörde mig tala illa om

fästmannen, och jag kunde inte heller mer se henne som en villfaren

fågel, utan jag tyckte, att hon var väl hemmastadd i det mänskliga.

Och mittunder det att mina tankar var som mörkast, så fick jag höra

steg, och den tyste av de båda vandringsmännen stod bredvid mig och

lutade sig fram mot de nerregnade rutorna.

'Det här är allt ett märkvärdigt fönster,' sa han och rörde vid min arm,

för att jag skulle se ut. 'Jag undrar om ni ser detsamma som jag?'

'Jag kan ingenting se,' svarade jag. 'Men varför säger ni, att det här

fönstret är märkvärdigt?'

'Det måtte väl vara märkvärdigt,' svarade han, 'att jag ser Hångers gård

i Dalsland genom fönstret på en stuga i Stenbroträsk.'

'Är det en gård, som ligger högt på en backe med aplar på sluttningen

framför?' frågade jag. 'Finns det en källare med en stuga på taket,

finns det en grind med en gammal och rutten grindstolpe, och sitter det

en gumma i källarkammarfönstret?'

'Ja,' sa han och böjde sig fram för att se bättre, 'så är det. Det

sitter en gumma i kammarfönstret, det är riktigt alltsammans.'

'Och sitter hon inte och stirrar på grindstolpen? Är det inte så, som om

hon inte skulle kunna ta sina ögon ifrån den?'

'Jo visst,' sa han och drog tungt efter andan. 'Jo visst sitter hon och

ser efter, att grindstolpen inte får falla. Det måste hon hålla på med

till världens slut.'

Och jag såg hur det, som han såg, plågade honom. Han hade, stora

svettdroppar i pannan, och han var dödsblek och hade svårt att få fram

orden.

Men nu tog han ögonen från fönstret och vände sig hastigt mot mig. --

'Men ni säger ju, att ni ingenting ser!'

'I dag ser jag ingenting,' svarade jag. 'Men en gång i våras såg jag den

där gården.'

Och nu märkte jag, att både far och mor och den andre främmande mannen

hade kommit fram till oss och stod och lyssnade på oss.

'Det är många i vår släkt, som har det på det där sättet,' sa nu den

andre vandringsmannen med låg röst till far, 'men jag har inte hört, att

min bror har sett något förrän i dag.'

Men han, som hade talat med mig, vände omigen ögonen mot fönstret, och

strax därpå vek han förskräckt tillbaka.

'Nu har hon sett på mig!' ropade han. 'Och nu är det visst slut med

mig.'

Och det tog sig konstigt ut, att han blev så rädd, han, som var så

ofantligt stor och stark. Men inte en gång mor, som annars var

skrattlysten av sig, kom sig för med att dra på munnen.

'Vi ska ta och sjunga en psalm,' viskade jag till mor. Och vi stämde opp

den första psalmvers, som kom oss i tankarna.

Och medan vi sjöng, upphörde regnskuren. Det grå molnet stod inte längre

som en mur borta över älvbrinken, och en solstråle silade in i kammarn.

Han, som såg synen, hade satt sig ner på en stol och höll händerna för

ansiktet. Han vågade varken se opp eller röra sig.

Men nu, då det åter var klart och ljust, började brodern tala förstånd

med honom.

'Kom med nu, Jon!' sa han. 'Nu är det vackert väder, så att vi kan gå

vår väg. Titta upp nu, så ska du få se, att det är borta alltsammans.'

Men Jon satt sammanböjd med ansiktet i händerna och höjde på armbågen

för att visa brodern ifrån sig.

'Nej, Anders, nej,' sa han. 'Låt mig vara! Jag törs inte.'

Då såg Anders bort till oss och skakade på huvudet.

'Det är inte så underligt, att han är rädd,' förklarade han. 'För det

där, som han såg, är något, som har funnits till i fordomtid, och den

gården, som han nämnde, är vår farfars far kommen ifrån.'

'Han sa visst, att den hette Hånger, den där gården,' prövade jag på att

säga, då ingen av de andra svarade honom.

'Ja,' sa han, 'den heter Hånger, och den ligger på Dalsland, och vi, som

är därifrån, vi kallas för Hångerjättarna. Vi är större till växten än

andra människor, och folk säger om oss, att vi är svåra att råka ut för,

men jag för min del vet inte, att det är något annat märkvärdigt med

oss, än att vi alla som en slutar med att ta livet av oss. Det gjorde

min far och min farfar och far hans före honom.'

När han sa detta, blev det återigen alldeles tyst i stugan. Det gick en

rysning genom oss, och vi kunde ingenting fråga eller säga. Men den

främmande tyckte visst, att när han hade sagt så mycke, så fick han lov

att fortsätta.

'Ja, se det ska bero på någonting gammalt,' sa han. 'Det var styva och

rika karlar, som bodde där på Hånger förr i världen, och de krusade inte

för någon, och nästan jämt kom de i delo med prästerna. Och en av dem

lär visst ha slagit ihjäl en präst av svartsjuka. Men det blev aldrig

upptäckt vem som var skyldig till mordet. Det blev aldrig försonat, och

därför måste alltifrån den dagen alla Hångerkarlar dö en våldsam död för

egen hand eller för andras.'

'Men,' sa mor, 'inte är det möjligt, att det är på det sättet. Inte ska

oskyldiga lida för skyldiga.'

'Å, det tycker jag nog att man ser lite varstans,' sa karlen. 'Det är

inte så gott att veta hur det är ordnat med den saken. Men nu fanns det

en hustru där på Hånger, som var mor till den, som hade mördat prästen.

Om henne säger man, att hon hade reda på alltsammans, och att hon hade

hjälpt sonen att gräva ner liket under den ena grindstolpen, och långt

efter det att han var död, så satt hon och vaktade den stolpen, att den

inte fick fällas och inte brytas ner och inte bytas om. Hon flyttade ner

på en kammare, som låg tätt intill grinden, och satt där och höll vakt

natt och dag, och det är de, som säger, att hon vaktar den än. Och nu är

Hånger borta ur släkten, och jättarna de är förskingrade åt alla håll,

men alla de, som hör till hennes släkt, de lär kunna se henne. Hon

följer med oss, säger folk, och ser till, att det inte finns någon, som

undandrar sig att försona det stora brottet.'

Men mor var alldeles upprorisk.

'Det kan inte vara meningen, att detta ska få fortfara,' sa hon. 'Ni

måtte väl göra något för att få slut på det?'

'Det är så sant, det,' sa karlen. 'Det är allt också de, som har

försökt. Det är två, som har funderat ut, att det skulle vara bra, om de

gav sig till att bli präster. Men jag vet inte om det var till lags åt

gammalmoran. Den ene av dem har gått åt i unga år, men den andre lever

ju.'

Och jag blev mer och mer förskräckt, och när jag la ihop allt, som hade

hänt, så visste jag redan vad jag skulle få för svar på det, som jag

frågade om.

'Är det han, som heter Rhånge?' frågade jag.

'Men, barn, vad menar du?' skrek mor.

Karlen svarade mig genast.

'Jo, det är riktigt. Det är han, som kallar sig Rhånge. Det är bara en

omkastning av Hånger. Han är präst i Applum i Bohuslän, och han ska

visst nu i dagarna gifta sig med en prostdotter från Stenbroträsk.'»

Mannen, som satt på hörnplatsen, gjorde en häftig rörelse.

»Ja, se, jag vill inte säga, att man ska rätta sig för mycke efter

sådant där gammalt,» sade Lotta Hedman. »Men kanske att det var något i

det i alla fall, och kanske att det var illa gjort av mig, att jag inte

följde med Sigrun ner till Bohuslän, när jag hade fått höra detta. Och

kanske det är fördenskull, som allt misslyckas för mig. För nog har jag

fått tillbaka kraften att se och höra, men att ingen vill lyssna till

mig, det beror kanske på att jag har svikit min plikt mot Sigrun. Och

gör jag rätt nu, om -- -- --»

Hon avbröt sig hastigt. Hela det nyss så rörliga ansiktet blev stelt och

styvt.

»Jag ser något,» sade hon. »Jag ser vida snöslätter. Det är mycket

ljust. Och det finns ett tält, ett svart tält, och en lång släde...»

Tåget rullade just i detsamma in på en station. Lotta Hedmans reskamrat

steg hastigt upp från sin plats och lyfte armen till hyllan för att

plocka ner sitt bagage.

Lotta Hedman märkte det inte. Hon var upptagen av det, som uppenbarade

sig för henne.

Då mannen hade hoppat av tåget och gick bort mot stationshuset, hörde

han hur Lottas röst ropade honom tillbaka, men han gick vidare utan att

vända sig om.

Lotta drog med all kraft i läderremmen för att få ner fönstret, men då

hon äntligen lyckades, var mannen försvunnen.