Det långa tåget från norden rullade oupphörligt vidare ifrån station
till station. De, som sutto i samma kupé som Lotta Hedman, stego av så
småningom: först bonden och bondhustrun, så den vänliga frun, som hade
lockat henne att tala om vad hon var för en. Då den vänliga frun hade
försvunnit, kom en man, som mest av allt liknade något slags
lekmannapredikant, och satte sig på den goda hörnplatsen. Han hade varit
med på tåget förut, men hade haft en obekväm plats mittpå en bänk.
Mannen gav sig genast i språk med Lotta Hedman. Han frågade henne om hon
hade haft uppenbarelser redan före världskriget, eller om det var först
efter dettas början, som hon hade blivit seende. Han talade med en mild,
låg och mycket sympatisk röst och med det varmaste intresse utan att
precis förråda varken tvivel eller tro. För andra människor föreföll
hans sätt att uttrycka sig retsamt ödmjukt, men Lotta Hedman fann det
behagligt att bli tilltalad på ett nära nog vördnadsfullt sätt, när hon
för första gången ute bland främmande människor hade avslöjat sin
värdighet.
»Det skulle göra mig mycke glad, om ni ville berätta mig något om era
syner,» sade mannen. »Jag vet inte om jag kan begära det, eftersom jag
är främmande för er, men var viss, att jag skulle betrakta det som en
stor heder!»
Detta kunde den unga kvinnan inte motstå, utan hon började berätta om
den första gången, som hon hade fått vara med om något besynnerligt. Nu
talade hon dock med ett helt annat lugn än förut. Visserligen höjde hon
rösten, och visserligen kom hon även nu att få flera åhörare än den, som
hon talade med, men mannen framför henne utövade ett lugnande inflytande
på henne och dämpade ovillkorligen hennes iver.
»Jag var inte mer än fjorton år gammal på den tiden,» sade hon, »och jag
var nyss tillfrisknad från ett svårt sjukdomsfall, som min förföljare
döden hade skickat över mig, så att jag var ganska svag och hela min
kropp kändes, som om den skulle hålla på att vissna och sjunka samman.
Men jag levde inte ensam, som jag gör nu, utan jag bodde hemma hos
föräldrarna. Och de var bara ett fattigt bondfolk, men de hade försyn
för min svaghet, så att de lät mig stanna hemma och släppte inte ut mig
till att tjäna hos främmande. Och mor begärde ingenting annat av mig, än
att jag skulle hjälpa henne med småsysslor och springa ärenden åt henne
och läsa högt ett kapitel ur bibeln för var dag.
På den tiden fanns det ännu inte någon såg i Stenbroträsk och inte någon
lådfabrik och inte några arbetarbostäder och inte någon början till ett
municipalsamhälle. På hela vår sida av älven fanns det ingenting annat
än några små bondgårdar. För kyrkan och prästgården och de större
bondgårdarna låg på motsatta stranden, såsom de gör än i dag.
Och det var en söndagskväll, som mor sa till mig, att jag skulle ro över
med mjölk till prostgården, för då på sommarn hade alla andra sina kor
borta på bete vid fäbodarna, så att det var ont om mjölk nere i bygden,
och prostens kunde inte få på närmre håll än hos oss.
Och när jag hade satt mig i båten och började att ro över till
prostgårdslandet, så gick det så ledigt och lätt till att ro. Det var,
som om den tunga ekstocken hade blivit förbytt till en liten smal
älvsnipa, det var, som om vattnet hade blivit förbytt till glatt och fin
och fet olja, det var, som om årorna hade blivit förbytta till lätta och
lekande fågelvingar. Och det var alldeles stilla och tyst omkring mig.
Det hördes inte något gnissel vid årtullarna och inte något plaskande i
vattnet och inte något buller från stränderna. Det hördes inte så mycket
som en kobjällra. Inga pojkar och flickor satt och språkade på
älvbrinken, och alla de svalor, som hade bo i strandniporna utmed älven,
och som jämt flög och flaxade utanför sina hålor, de var borta och
försvunna, och man visste ingenting om deras tillvaro.
Och när jag hade rott över älven och tagit mjölkflaskan och gett mig i
väg uppåt prostgården, så var det inte alls svårt att gå, fastän backen
var brant, och fastän jag hade solskenet rätt i ansiktet. Det var ingen
brand i solskenet, och det var ingen tyngd i mjölkflaskan.
Och jag tänkte för mig själv, att jag måtte visst vara ivrigt väntad,
och att det skulle komma att gå mig väl på något sätt, för så lätt hade
det aldrig gått förut att komma fram till prostgården.
Och när jag var inkommen i köket, så var det stilla där med, och ingen
människa såg jag till, som kunde ta emot mjölken, utan jag blev stående
och väntade nere vid dörren.
Nästan med detsamma, som jag kom in, så började det att spela i
övervåningen, och det hördes så väl, att jag nästan ville tro, att det
spelade i samma rum, där jag stod. Och det lät så vackert, att jag var
glad, att både jungfrurna och hushållerskan hade gått sin väg, så att
jag fick stå stilla och höra på. Jag var inte otålig att få gå min väg.
Jag skulle ha kunnat stå där hela natten och ändå inte blivit utledsen.
Jag hade aldrig hört något annat än handklaver och den gamla kyrkorgeln
i Stenbroträsk, så jag undrade mycket vad det var för ett fint
instrument, som det spelades på. Och det var inte några sådana melodier,
som jag kände till. Det var långdragna toner liksom starka vindfläktar,
och de var så rika på ljud och så tydliga, att jag tyckte, att de
smekte mina kinder, då de for förbi mig.
Och jag fick så vackra och härliga tankar, medan jag stod och lyssnade.
Jag tyckte, att jag var lössläppt från jorden. Jag tyckte, att jag var
halvvägs uppe i Guds himmel.
Men så kom det folk in i köket, och med detsamma blev det slut på det
vackra spelet.
När hushållerskan hade tömt mjölken ur flaskan, satte hon fram mat och
bad mig, att jag skulle gå till bordet och äta. Hon sa, att de hade haft
begravning i prostgården den dagen. Det var gamla frun, som var död,
hon, som var mor till prosten, och de hade haft främmande där, som hade
ätit middag. Och nu ville hon låta mig smaka på gästabudsmaten.
Och när hon var så blid och vänlig emot mig, så tog jag dristighet till
mig och frågade vem det kunde vara, som hade spelat så vackert i
övervåningen.
Men hushållerskan, hon blev så förvånad, så hon kunde knappt svara.
'Vad är det du säger, barn? Inte kan du ha hört någon spela i
övervåningen. Pianot står i andra ändan av huset, det hörs inte en gång
hit till köket. Och du förstår väl, att ingen kan tänka på att spela
samma dag, som den gamla frun har blivit utburen till kyrkogården.'
Det blev alldeles tyst i köket, sen hon hade sagt detta. Jag visste ju,
att jag hade hört vad jag hört, men jag ville inte vara påståelig.
Hushållerskan hon liksom tänkte sig om bara, och så började hon på nytt
att tala mig till rätta.
'Det är gamla fruns rum, som ligger här ovanför köket,' sa hon, 'och det
är det sista ställe i världen, där någon skulle vilja sätta sig att
spela den här dagen.'
Jag fick tårarna i ögonen, därför att jag förstod, att hon trodde, att
jag hade sagt en osanning. Och jag skulle helst ha velat springa min
väg, men det gick ju inte an att ge sig av, förrän jag hade ätit opp
maten, som var framsatt åt mig.
Men tänk, att bäst jag satt där och önskade, att jag vore hundra mil
därifrån, så gick dörren opp, och prosten stack in huvudet och frågade
om de inte hade hört, att det hade ringt till aftonbön.
Då blev de förlägna i köket och började att ursäkta sig.
'Det är denna Lotta Hedman, som sitter här. Hon har gjort oss så häpna,
att vi har glömt allt annat. Hon påstår, att när hon kom in i det tomma
köket för en stund sen, så hörde hon hur det spelade i övervåningen, men
vi förstår inte vad hon menar, för vi vet ju, att ingen i det här huset
har spelat en ton på själva begravningsdagen.'
Och jag, min stackare, som blev på detta sättet utpekad, jag visste inte
vad jag skulle ta mig till. Jag la ifrån mig både kniv och gaffel och
sköt undan tallriken och gjorde mig i ordning att rusa på dörrn.
'Å, är det så,' sa prosten, 'då ska vi alla tacka Gud. Detta är en stor
nåd. Jag visste väl, att min kära mor skulle ge mig en hälsning, för så
vitt som det stod i hennes makt. Hon skulle inte gå ifrån mig för evigt
utan att ge mig ett tecken, som kunde vara till en vägledning för mig,
som lever kvar i det mörka och ovissa.'
Och han gick fram till mig och la handen på huvudet på mig.
'Jaså, du är en av dem, som är utvalda,' sa han. 'Du är en av dem, som
ska bära fram hälsningar från de döda till de levande. Ja, kanske att
Gud själv en gång kan komma till att tala genom din mun.'
Mer sa han inte. Han bara vände mitt ansikte oppåt och såg mig djupt in
i ögonen, och så suckade han och gick sin väg.
Men när jag rodde hem över älven, så satt jag och tänkte på allt det,
som hade hänt mig. Och jag tyckte, att jag hade blivit på något
underligt sätt förvandlad, och att jag aldrig mer kunde bli densamma,
som jag hade varit.
Och detta var första gången, som jag hade fått vara med om något
besynnerligt, det var första gången, som jag hade fått besked om att jag
var utvald till att höra och se sådant, som är fördolt för de visa och
mångkunniga.
Och jag trodde allt i den stunden, att jag skulle bli en av Herrans
profeter, som jag hade läst om i den heliga skrift. Jag trodde, att jag
skulle komma till att uttala ord, som skulle bestå lika länge som himmel
och jord. Jag trodde, att jag skulle bli upphöjd bland människor och
aldrig föll det mig in, att jag inte skulle bli något annat än en fattig
arbeterska i en lådfabrik.»