På tåget, som en dag i slutet av september år 1915 rullade från Norrland
ner mot de sydligare delarna av landet, satt i en tredjeklasskupé en ung
kvinna, mycket ärbart och enkelt klädd i en svart klänning och en nära
nog osmyckad svart hatt, och talade med de medresande. Hon höjde gärna
rösten, och som denna av naturen var litet skrikig, hördes hon genom
hela kupén. Man fick mycket snart klart för sig, att detta var hennes
första järnvägsresa. Och detta underbara att komma ut i världen och råka
främmande, vänliga människor tycktes ha försatt henne i en sorts extas.
Allt detta, som under år av instängdhet hade legat bundet, bröt sig
fram. Hon talade oupphörligen och hela tiden om sig själv. Hon ville
inte försumma tillfället att låta folk veta vem hon var, och vilket
märkligt budskap hon hade att framföra.
»Och jag är en, som ingenting har studerat utom allenast bibeln,» sade
hon. »Mitt huvud är inte tungt av vetande. Det är inte förvirrat av
irrläror. Jag är som det oskrivna papperet. Jag är som det vita bladet,
där Gud själv skriver ner sina tankar. Och jag är född långt uppe i
Lappland, och jag bor i ett municipalsamhälle, och jag går var dag och
arbetar på en lådfabrik, och jag är ensam och fattig och har varken man
eller barn. Och ingen bland människor frågar efter om jag lever eller
dör, och ingen kommer och ser om mig, när jag är sjuk, och ingen finns
det där hemma, som jag kan tala med om det, som är viktigt för mig. Och
jag förstår, att folk gör narr av mig på min rygg, och jag börjar på att
bli skygg för att visa mig ibland människor.»
En vänlig fru mittemot henne, som först av alla hade givit sig i
samspråk med henne och lockat henne att tala, lade lugnande sin hand på
hennes knä, men hon fortsatte, liksom driven av ett oemotståndligt inre
tvång.
»Och i alla mina dagar har döden varit efter mig som en rasande ulv.
Hans anslag mot mig har varit mångfaldiga. Han ville åt mig, innan jag
hade lämnat moderlivet. Han sände ut en vansinnig, som skrämde min mor,
så att jag kom till världen för tidigt och övermåttan eländig. Och en
gång ville han dränka mig under badning, och en gång lät han ett träd i
skogen störta ner över mig, och en gång lät han en orm stinga mig i
foten, medan jag sökte efter bär, och en gång kastade han ner mig från
en byggnadsställning. Och med sjukdom har han plågat mig alldeles utan
gräns.»
Det var nu inte bara den vänliga frun, som hörde på henne. En bondhustru
och hennes man, som sutto bredvid dem i samma avdelning, följde med stor
uppmärksamhet varje ord. Tonfallet och ordavalet påminde dem om föredrag
från något missionshus, och de antogo ett nästan andäktigt utseende.
»Och i min ungdoms år sträckte jag upp mina armar till Gud,» fortsatte
den talande, som i själva verket inte kunde vara mer än en tjugusex
eller på sin höjd tjugusju är gammal. »Och jag frågade honom varför han
gav döden rätt att förfölja mig med sår och slag och sjukdom, men nu i
det sista har jag hållit upp att fråga. Jag förstår, att den lede
härjaren traktade efter att slå mig, därför att genom mig ville Gud
tala, genom min mun ville Gud tala och sätta en gräns för hans vildhet.»
Hon drog andan ett ögonblick och såg sig omkring, men då hon inte märkte
annat än vänlig uppmärksamhet och andakt hos de kringsittande, fortsatte
hon:
»Och jag har undrat varför jag ska bo så högt uppåt norr, och varför jag
alltid ska gå och trampa på samma bygata och aldrig få se något av denna
världens härlighet. Varför har jag fått så lite förstånd till att ställa
för mig, och varför kan jag inte finna något nöje i det, som alla andra
förnöjes av? Varför kan förman i fabriken aldrig säga ett vänligt ord
till mig, hur jag än bjuder till med mitt arbete? Varför ska jag ha så
svårt att få mjölk, och varför ska jag bo i ett rum, som ingen annan
vill hålla till godo med?
Men nu undrar jag inte mer, ty jag vet, att det är Gud, som har gjort
det så ödsligt och eländigt omkring mig. Jag får vara glad, att han inte
skickar mig ut i granskogen eller på fjället, att han inte låter mig bo
i en lappkåta och draga omkring med renar i obygden. Jag får vara glad,
att han låter mig bo i ett samhälle, där det ändå finns människor.»
Nu var det inte endast de tre närmaste, som följde med den unga kvinnans
tal. Ett par av de längre bort sittande hade rest sig för att höra
bättre. -- »Vad säger hon?» mumlade man. »Vem är det, som skriker, så
att det hörs genom hela vagnen? Är det någon, som hör till
frälsningsarmén?»
»Ty det är Gud, som vill ha mina tankar för sig ensam,» fortfor den
svartklädda. »Han vill, att jag ska sitta i uträkningar, att jag ska
uttyda Daniel och förklara Hesekiel och draga ut visdom ur
Uppenbarelseboken. Och om kvällarna, då andra går till dans och till
gille, då sitter Lotta Hedman vid sin bibel, då sitter hon och forskar
efter Guds mening, då får hon klarhet i det, som ingen annan i hela
världen vet reda i.»
Det går ett sus av förundran genom hela järnvägsvagnen, och den unga
kvinnan underlåter inte att märka det. Hon drives framåt av det
uppseende hon väcker. Även om hon så önskade, skulle hon inte vara i
stånd att sluta, innan hon hade fått tala till punkt. Hennes länge
tillslutna läppar röra sig med eller mot hennes vilja.
»Och om vinternätterna, då klockan slår tolv och ett, och hela Sverige
har lagt sig till vila, och alla ljus är släckta, och det stora, vita
landet ligger utsträckt i tyst sömn, då sitter jag i ett rum, som är så
dåligt, att ingen annan vill bo där, och jag ser Guds finger peka på ord
och tal i den heliga skrift. Och då blir det mig uppenbarat hur det ska
gå med alla de andra, med alla dem, som ligger och sover i vinternatten.
Det blir uppenbarat för mig, som är ringa och förkastad, men för ingen
av de andra, för ingen av de stora och visa och världskloka.»
Hennes röst höjde sig allt gällare. Den vänliga frun lade åter sin hand
på hennes knä. En konduktör, som gjorde sin vanliga rond genom vagnen,
stannade för att höra efter om en av de resande hade fått ett plötsligt
anfall av vansinne.
»Och allt det, som jag har sett och erfarit, det har jag skrivit ner med
tydliga ord, och jag har förseglat brevet och skickat av det till
konungen. Till det höga slottet i Stockholm gick brevet från den ringa
fabriksarbeterskan i Stenbroträsk, från henne, som pojkar följer efter
på gatan, som de hetsar, såsom vore de lapphundar ute på jakt efter den
vilda varghonan.
Och jag har väntat på svar ifrån konungen under många dagar, men från
konungen har intet svar kommit. Och jag har skrivit om mitt brev och
skickat av det till tidningen, och tidningen har inte velat veta om mitt
brev, utan har skickat mig det tillbaka.
Och jag har råkat i stor ångest, för mitt brev är av stor vikt. För jag
vet när storkriget ska sluta, och jag vet, att efter det ska komma den
stora naturförödelsen, och jag vet, att efter den stora naturförödelsen
ska det komma det ljuvliga tusenårsriket. Och jag vet, att en tredjedel
av alla människor ska omkomma i storkriget, och att en tredjedel ska
förgås i den stora naturförödelsen, men den sista tredjedelen ska leva
kvar i Herrans tusenårsrike.»
De med väldig kraft utslungade orden genomforo många av de lyssnande som
ett kallt stål. De kände en ilning utefter ryggraden av fasa. Ett par år
förut skulle sådant underligt tal ha mötts av mycken begabbelse, men man
levde uti världskrigets andra år. Man var bräddfull av förfäran och
förväntan. Man satt ingen dag säker, man undrade vad ryssarna sysslade
med där uppe åt Haparandahållet.
»Och om allt detta och mycket annat står det skrivet i mitt brev till
konungen. Och jag skrev till honom och sade honom hur han skulle handla,
för att han och alla svenskar skulle undgå den tillkommande vredens tid,
och hur de skola få rätt att leva med i Guds tusenårsrike.
Men jag har bett Gud om hjälp och frågat honom hur mitt brev ska bli
utsänt i världen, då ingen vill hjälpa mig. Och Gud har befallt mig och
sagt mig vad jag har att göra, för det är en synd, som jag har begått,
som måste sonas, innan mitt brev får utgå och komma till människors
kännedom. Och det är för att gottgöra min synd, som jag nu är på väg
söderut.»
Spänningen i kupén stod på sin höjdpunkt. Denna människa påstod, att hon
visste vad alla ville veta: när kriget skulle ta ett slut. En röst långt
borta ifrån hördes ställa en fråga till henne. -- »När ska kriget bli
slut?» Många andra instämde. »När blir det slut? Vet ni det, så säg oss
det!»
Det var upphörandet av de gräsliga farhågor, som vilade över
mänskligheten, som man med ens tyckte ligga inom räckhåll. Man skulle
kanske snart komma fram än en gång till en tid, då mördandet där borta i
den stora världen skulle upphöra, då man åter skulle ha rätt att tänka
på något annat än krig, då man inte dag och natt skulle förföljas av
tanken på sörjande gamla kvinnor, på skräckslagna flyktingar, på
försmäktande fångar.
Bönder tänkte på de dagar, då de skulle slippa att sända ut söner och
drängar till neutralitetsvakten, småhandlare, som i början av kriget
hade gjort glänsande affärer, men nu började hotas av varuknapphet,
arbetare, som sågo den kommande dyrtiden och livsmedelsbristen stå
hotande framför sig, alla frågade med en mun: »När slutar det? När ska
det bli en ända på detta elände?»
Sierskan från Stenbroträsk tycktes inte ha väntat sig denna verkan av
sitt tal.
»Jag har skrivit det i mitt brev,» ropade hon. »Det ska bli bekantgjort,
då jag har avplånat min synd, och då Gud låter mitt brev komma ut i
världen.»
Ett stort avtagande i intresset förmärktes i järnvägsvagnen. Den där
människan visste lika litet som alla andra. Man satte sig ner.
Slutet av hennes tal, de par ord hon härefter uttalade, åhördes knappast
av någon mer än den vänliga frun, som hade börjat samtalet.
»Och jag har ingen annan tid att skriva än om natten,» sade den unga
arbeterskan, »om natten, sedan jag har slutat arbetet och mina fingrar
är stela och ovilliga, och jag är inte van vid svenskan. Den är inte
sådan som det språket vi talar emellan oss. Jag blir mycket trött av
skrivandet.
Och jag lever i stort elände,» fortfor hon. »Jag är fattig och sjuk och
ensam, och en bostad har jag, som ingen annan vill hålla till godo med,
och jag ryser för allt det, som ska komma att ske.»
Hon hade mycket väl märkt hurusom intresset för hennes ord hade
försvunnit. Hennes röst sjönk, och hon fick över sig något drömmande.
Till sist talade hon bara viskande och med sänkta ögonlock. Endast den
närmast sittande kunde uppfatta orden.
»Men jag ber Gud, att han ska skona mitt liv, och att jag ska få leva
kvar i den luttrade skaran. Jag ber, att jag måtte få räknas med i den
sista tredjedelen, och att jag, som har varit uttagen till att förkunna
dess ankomst under stor försmädelse, också måtte få leva med i Guds
tusenårsrike, att jag måtte få stå bland de utvalda och se denna jorden
stråla av rättfärdighet.»