HAVET.

De nygifta hade kommit hem en tisdag. På lördagen i samma vecka gick

Sven Elversson till prästgården för att överlämna till kyrkoherden några

handlingar, som rörde skolhuset. Han hade gått raka vägen över trappa

och förstuga in i ämbetsrummet, men där blev han stående tätt innanför

dörren.

Han visste, att det var ämbetsdag, och fastän han var sent ute, hade det

inte fallit honom in annat, än att han skulle finna prästen sittande vid

sitt skrivbord, men så hade han inte varit att se varken där eller någon

annanstans i rummet. De stora böckerna, som alltid brukade vara framme

på ämbetsdagarna, lågo dock uppslagna på skrivbordet, och pennan låg

stödd mot bläckhornet, så att det var tydligt, att han inte kunde vara

långt borta.

Sven Elversson, som alltid ville göra så litet väsen av sig som möjligt,

brydde sig fördenskull inte om att gå tvärs över förstugan till köket

och fråga om prästen var hemma, och inte heller sökte han upp honom i

de andra rummen. Han gjorde väl inte något ont, tänkte han, genom att

stå stilla vid dörren och vänta.

Men rätt som han stod där, började människor tala i rummet näst intill,

och dörren dit stod på glänt, så att han hörde varje ord fullkomligt

tydligt.

»Vet du, Sigrun,» hörde han kyrkoherden säga helt glatt och

bekymmerslöst, »så här dags brukar posten vara kommen, men jag kan inte

gå och hämta den själv, därför att det är ämbetsdag.»

»Kära du,» svarade den unga hustrun likaså muntert och obesvärat, »vad

det passar bra! Malin ska just nu gå ett ärende ner till handelsboden.

Då kan hon ta tidningen med sig på samma gång.»

»Jaså, det var för att säga till om detta, som han har gått sin väg,»

tänkte Sven Elversson och antog, att kyrkoherden skulle komma tillbaka

nu, då allt var klart.

Men kyrkoherdens röst hördes alltjämt från det inre rummet.

»Men, Sigrun,» frågade han, »skulle du inte ha lust att gå själv? Det är

så vackert väder nu på eftermiddagen, och vägen är upptorkad efter allt

regnet, som vi har haft, sedan vi kom i tisdags. Det vore säkert bra för

dig att komma ut lite i friska luften.»

Detta sades blitt och vänligt, bara som ett gott råd, och likaså vänligt

svarade den unga hustrun.

»Jag skulle så gärna gå efter posten åt dig, Edvard, men du ser ju hur

gardinerna ligger kringströdda över hela rummet. Jag kan inte gå, förrän

jag har fått dem uppsatta.»

»Nu måtte väl den där frågan vara slutbehandlad,» tänkte Sven Elversson.

På samma gång lade han märke till hur kyrkoherdens röst, som egentligen

var manlig och klangfull, nästan förlorade sitt välljud och föreföll rå

och simpel, då man hörde den samtidigt med hustruns veka och dämpade

stämma.

Men hans förhoppningar gingo inte i uppfyllelse. Kyrkoherden tycktes

inte ha någon lust att låta ämnet falla.

»Är det kanske för simpelt för prinsessan från Stenbroträsk att gå efter

tidningen åt mig?» sade han. Det skulle vara ett skämt naturligtvis, men

det märktes nog, att han var förargad, därför att hon inte hade velat

rätta sig efter hans önskan.

»Nej, Edvard, det är det inte.»

»Eller är det för fult och tråkigt här nere i Applum? Hennes nåd kan väl

inte gå ut, om det inte finns herrgårdar och bruk att titta på. Kanske

att det ska beställas fram hästar och vagn, för att -- -- --»

»Edvard!» ropade hon till.

»Ja, jag vet ju, att ingenting kan jämföras med Stenbroträsk,» sade

mannen med ett litet harmset skratt. »Men jag trodde, att du ändå kunde

värdigas trampa marken i Applum under dina fötter.»

»Det är inte därför, Edvard. Jag kan inte gå ut.»

»Kan du inte?» frågade mannen och lät obeskrivligt förvånad.

Det ena yttrandet hade följt så hastigt på det andra, att Sven Elversson

hade blivit stående alldeles handfallen. -- »Det där borde jag kanske

inte höra,» tänkte han. Han tog i låset, öppnade och stängde dörren,

trampade och hostade, för att de båda makarna skulle märka hans närvaro,

men ingen av dem lät sig störas, utan samtalet fortgick oavbrutet.

»Nej, jag kan inte!» upprepade den unga frun. »Det finns något här, som

kväver mig och tar andedräkten ifrån mig. Det är inte hemlängtan, utan

det är något annat. Jag är frisk och lycklig, så länge som jag stannar

inne i rummen, men så snart jag kommer ut, kastar det sig över mig.»

Hon talade häftigt och avbrutet, riktigt stötte fram orden.

»Men, Sigrun!» sade prästen. »Vad är det åt dig? Det var ju inte så illa

menat.»

»Jag är inte högmodig,» ropade hon. »Fråga någon där hemma, så ska du få

höra, att jag aldrig har varit högmodig! Och inte heller är det därför,

att här är så fult, som jag inte kan gå ut. Det är något annat, förstår

du. Om jag bara visste vad det är!»

»Hör nu, Sigrun,» sade mannen, »du får lov att förklara för mig vad du

menar. Det här är visst något, som vi får lov att ta itu med på skarpa

allvaret.»

Sven Elversson visste rakt inte vad han skulle ta sig till. Hade han

inte redan hört för mycket för att nu ge sig till känna? Han gick ända

fram till förmaksdörren, men där stannade han och vände om. Han var

alltid osäker om hur han borde handla. Ingen människa kunde vara så

rådlös och utan självförtroende som han.

»Jag har inte velat tala om det för dig,» sade hustrun, och återigen var

hennes röst flämtande och otålig, »för egentligen är det ju ingenting.

Det är bara något, som kommer över mig, så fort jag går utanför

prästgården. Det är ingenting, som jag varken ser eller hör, men det är

något, som ger mig den känslan, att det är synd om mig. Det är synd om

mig, därför att här ska jag gå evigt och aldrig få komma härifrån. Så

här är det att vara fördömd, tänker jag. Det är ingenting annat än att

jämt vara tvungen att stanna på samma ställe, på samma trånga,

instängda, enformiga, tröstlösa plats.»

»Jag är säker om att så där säger hon, bara för att hon ska få höra

något lika vackert som sist,» tänkte Sven Elversson. »Och kyrkoherden

har både huvud och hjärta, han kommer att göra henne glad igen. Det

kommer att gå som en dans för honom.»

»Å, om det bara funnes en fri utsikt här! Om jag inte bodde i en grop,

om jag inte hade den där bergmuren omkring mig! Men det är väl ett

straff för något ont, som jag har gjort, att jag har kommit hit. Kan du

inte säga mig något, som kan hjälpa mig?»

»Nu är jag säker om att jag får lyssna till något vackert,» tänkte Sven

Elversson. »Det ska bli roligt att höra hur han hjälper henne den här

gången.»

I själva verket tyckte han nog inte, att det var så tråkigt att stå, där

han stod. Den unga fruns tonfall voro ljuvliga att lyssna till. Och av

kyrkoherden väntade han sig nu något stämningsfullt och gripande.

»Jag har försökt att gå ut gång på gång,» sade hon, »men det går inte.

Du kan inte förstå hur det känns. Jag håller på att kvävas. Det snör

till strupen. Och så kommer tårarna störtande.»

»Seså, Sigrun!» sade prästen. »Det kan ju ingenting vara. Det finns

ingenting i luften här, som vi inte ser. Det är bara en inbillning.»

»Jo,» sade hon, »det är något ont, som finns här. Det är något, som

hatar mig och vill ta ifrån mig min lycka. Vet du vad jag brukar göra?

Jag brukar gå och ställa mig och se på den lilla dåliga tavlan över

Stenbroträsk, som en av mina kusiner har målat åt mig, och som jag bara

skrattade åt, då jag fick den. Och när jag har stått en lång stund och

sett på älven och på prostgårdshuset och på de stora lönnarna vid

porten, så tycker jag, att jag åter får mod att leva.»

»Jag är rädd för att detta är början till en fix idé, Sigrun,» sade

mannen, och nu hörde Sven Elversson, att han föll in i den förmanande,

myndiga predikotonen. »Och jag anser, att den bör bekämpas strax från

början. Jag tror, att jag måste fordra av dig, att du går och hämtar

tidningen åt mig nu genast.»

»Men,» ropade hon till, »jag kan inte! Jag kan inte!»

Sven Elversson förstod väl, att det var mannens allvarliga mening att

hjälpa hustrun. Men han hade väntat sig, att han skulle välja en annan

metod. Fast kanske denna var den rätta. Han för sin del skulle visst

inte ha vetat hur han skulle ha burit sig åt.

»Hör nu på mig, Sigrun!» fortfor prästen. »Du förstår säkert själv, att

sådant här får man inte pjoska med. Man måste trotsa det. Du är frisk

och sund. Du kan inte på allvar vilja inbilla mig, att du inte kan gå

den korta vägsträckan. Jag är tvungen i alla fall att begära det av dig,

Sigrun, i namn av vår gemensamma lycka, för att den ska räcka, förstår

du, inte för några korta smekmånadsdagar, utan för hela livet.»

»Jag ska gå sedan,» sade hon med ett bedjande och förtvivlat tonfall,

»men kan jag inte slippa i dag? Om några dar ska jag försöka. Jag ska

försöka i morgon.»

Sven Elversson stod ännu kvar ett ögonblick för att höra om uppskovet

skulle bli beviljat. Men när kyrkoherden fasthöll vid att han just nu

ville ha sin tidning, så gjorde han något, som han borde ha tänkt på

långt förut, men som i hans osäkerhet inte förr hade fallit honom in.

Han öppnade dörren helt varligt och smög sig bort. Han gick långsamt,

ända tills han hade hunnit förbi kyrkan, men så snart som han inte mer

kunde ses från prästgården, började han springa.

Och när den unga prästfrun kom så sakta, så sakta ut på vägen och hade

tårarna hängande i ögonhåren efter det svåra samtalet och inte visste

riktigt till sig och gick och vacklade och snavade, som om hon nyss

skulle vara uppstigen från en sjukbädd, så behövde hon inte gå många

steg, förrän en ung karl kom emot henne.

Han hälsade på henne och sade något om att det var han, som för ett par

dagar sedan hade åkt med dem från stationen.

Hon svarade ingenting. Hon bara stirrade på honom utan att förstå vad

han menade. Han försökte förklara, att han hade varit inne i

handelsboden, och hon trodde sedan, att han hade velat säga något om att

handelsmannen hade bett honom ta tidningen med till prästgården. Han

talade blygt och med så stor osäkerhet, att hon skulle ha haft svårt att

förstå honom, om hon också hade varit fullt sig själv.

Han räckte henne en tidning, och hon tog emot den, men hon gick framåt i

alla fall, för hon kunde rakt inte fatta, att nu hade hon det, som hon

var skickad att hämta, och kunde gå hem när som helst.

Då kom den främmande karlen efter henne och sade något om att om hon

skulle gå ut, så borde hon gå åt annat håll. Hon fick ursäkta, han ville

tusen gånger be henne ursäkta, att han tog sig den stora friheten, men

eftersom hon var nykommen till orten, så ville han råda henne att gå och

se på havet en sådan här vacker kväll.

Och mitt i yrsel och förskräckelse, mittunder det att den där kvävande

känslan snörde till hennes strupe, hörde hon, att han sade något om

havet, och hon stannade och såg på honom.

»Finns det något hav här i närheten?» frågade hon.

»Visst finns det ett hav,» sade han. Och om hon bara ville göra honom

den stora äran, om hon inte drog sig för att gå i hans sällskap, så

skulle hon snart få se det.

Han slog in på en liten stig, som gick rakt mot väster, och hon följde

honom. Hon såg, att han var klädd som en bättre arbetare, och att han

hade ett vänligt och tilldragande ansikte, fastän sättet var nästan

löjligt ödmjukt, och hon drog inte ett ögonblick i betänkande att följa

honom.

Det lagade sig till att bli en vacker kväll. Det kom ett så besynnerligt

rött ljus sjunkande ner ifrån himlen. Hon tyckte, att luften omkring

henne fick färg och blev synlig. Hon tyckte, att den fylldes med små

späda rosenblad, som kommo dalande ner såsom snöflingor och gjorde hela

slätten omkring henne skär som en rodnande brud.

Och när hon kom fram mot den västra bergväggen, såg hon, att den inte

var sammanhängande, såsom hon hade trott. Den bestod av väldiga

bergblock, men de stodo inte tätt intill varandra, utan det fanns

genomgångar på flera ställen.

Och den unge arbetaren förde henne in mellan klipporna, och hon såg vit

sand på marken och ett och annat snäckskal.

Sedan, när hon hade vikit om ett hörn på klippväggen, måste hon stanna

och dra djupt efter andan.

För det låg vid, öppen rymd framför henne. Där svallade hela det röda

lufthavet och där utbredde sig hela det vita vattenhavet, och det fanns

ingenting, som stängde. Det var öppet och fritt ända till solen, som

höll på att gå ner längst bort i väster.

Det fanns intet annat land framför henne än en smal sandremsa med en

lång stenbrygga och längre ut i havet några svarta skär-ryggar, som

stucko upp ur det pärlemorfärgade vattnet.

Och i samma stund, som hon såg detta, visste hon, att hon var räddad.

För var skulle hon hellre vilja vara än på ett ställe, där hon hade så

mycken skönhet så nära sig, så mycken skönhet, som hon kunde få se alla

dagar?

Att ingen hade kommit att tala om detta för henne! Hon satte sig ner på

en sten och dröjde länge kvar där. Och hon sög in ljus i sina ögon. Hon

lät blickarna glida över den vida rymden, de fingo skena i väg, så

långt de hade lust, såsom fåglar, som hade blivit utsläppta ur en trång

bur.

Och hon tackade Gud för sitt hem och för att det stora, mäktiga, vida,

friska havet fanns i dess närhet.

Hon satt visst alldeles för länge utan att säga något. När hon äntligen

såg upp, märkte hon, att den unge arbetaren hade gått sin väg.

Hon var egentligen rätt nöjd med detta. Hon skulle nog tacka honom en

annan gång. Hon var glad nu att få vara ensam.

Hon kände sig hoppfull och stark. Nu kunde hon på ett annat sätt än

förut strida mot det beklämmande och farliga, som låg lägrat över

slätten.

Med ens kom hon att tänka på mannen och att han kunde vara orolig. Och

hon reste sig för att gå hem och tala om för honom, att hon var lycklig

och botad. Och hon ville tacka honom för hans stränghet och för att han

sände ut henne till att trotsigt möta sin fiende.