Sven Elversson, som hade varit i Göteborg för att betala leveranser till
skolhusbygget, hade kommit resande med tåget till stationen närmast
Applum, och där hade han funnit, att skjutsen, som skulle möta honom,
inte var kommen.
Det var två mils resa till Applum, och han stod rätt brydd på den lilla
stationen och undrade hur han skulle komma därifrån, då en liten droska,
förspänd med två hästar, kom framkörande till stationshusets trappa. Den
kom från gästgivargården i Applum, och på tillfrågan fick han veta, att
den var ditbeställd av kyrkoherden, som i de dagarna hade firat bröllop
med en prostdotter högt uppifrån Norrland.
Sven Elversson väntade skjuts från samma håll, men det blev nu tydligt,
att hans beställning inte hade kommit fram, och att ingen häst var
utsänd för hans räkning. Skjutsbonden föreslog honom, att han skulle be
kyrkoherden att få åka på kuskbocken, men detta förekom honom alltför
påträngande, så att han avböjde förslaget.
Medan de ännu samtalade härom, kommo emellertid kyrkoherden och den unga
frun ut från stationshuset.
Det var ett vackert par. Kyrkoherden, som var några och trettio år, var
av medelhöjd, kraftigt byggd med ett präktigt huvud. Han hade ett svart,
krusigt helskägg, bred, vacker panna, väl utmejslade drag, frisk hy,
vita tänder. En ung flicka kunde inte önska sig en man, mera i stånd att
skydda och värna henne, arbeta för henne och ge henne en god ställning i
världen. Hustrun åter var rent överraskande vacker. Sven Elversson kom
att tänka på några stora engelska målares sköna kvinnotyp med lång,
slank kropp, sluttande axlar, lutande huvud, rika hårmassor, som skönt
beskuggade ansiktet, raka ögonbryn, fina kinder och en världsfrämmande,
himlatrånande blick i de strålande ögonen.
Det föreföll Sven Elversson sällsamt, att då han en stund hade betraktat
dessa båda människor, tycktes mannen så småningom förlora allt det
tilldragande, som han förut hade sett hos honom. Hustruns fina och
oerhört mjuka färger och skapnad gjorde, att han föreföll grov och
tarvlig, nästan ful. Sven Elversson hoppades, att det inte var något
gammalt agg, som han kunde hysa för kyrkoherden sedan den där gången i
kyrkan, som kom honom att tycka, att han inte var en passande man för
den fina och bräckliga unga varelsen.
Sven Elversson drog sig genast undan från vagnen, då de två närmade
sig, men han hörde hur skjutsbonden i hans ställe bad om en plats för
honom på kuskbocken, och kyrkoherden kom genast fram till honom och bjöd
honom att åka med dem.
Kyrkoherden hade egentligen alltid visat sig vänlig mot honom, och nu,
då Sven Elversson satt på kuskbocken och vagnen körde i väg, förjagade
han genast det första intrycket -- »Jag misstog mig, som jag så ofta
gör,» tänkte han. »Jag får ju erkänna, att jag inte på åratal har sett
två människor, som varit så helt och fullt lyckliga som dessa båda. Och
de har ju all anledning. Här sitter nu mannen och tänker på hur
annorlunda livet blir i den lilla prästgården på kyrkslätten i Applum,
då en ung fru kommer att fylla den med liv och munterhet, och hon å sin
sida sitter och drömmer om hur hon ska göra hemmet så tilldragande, att
han aldrig ska vilja lämna det, alltid längta dit tillbaka, då han har
varit borta.»
Sven Elversson hade till den grad satt sig in i denna tankegång, att han
blev helt överraskad, då han om en stund hörde den unga frun utropa med
en ton, som ljöd både trött och otålig:
»Men ska det då aldrig bli något slut på dem?»
»Vad kan det vara, som den unga frun vill ha slut på? Vad kan det vara,
som på en sådan dag gör henne missnöjd?»
Sven Elversson såg sig omkring åt alla håll. Plötsligen förstod han.
Det kunde inte vara något annat än kullarna.
Egentligen var det ett egendomligt landskap, som vägen drog fram genom.
Man kunde inte kalla det för bergland, för det fanns varken åsar eller
toppar, och inte heller var det ett slättland, för hela marken var
översållad med stora och små bergkullar. Ibland stodo de trångt, så att
vägen med knapp nöd kom fram mellan dem, och ibland stodo de glest, så
att det blev utrymme för både åker och gård. De stodo till höger och
till vänster och framom och bakom, och Sven Elversson fick ge den unga
frun rätt i att det aldrig tycktes bli något slut på dem. Vägen
slingrade fram i djupet mellan kullarna, och aldrig kom den upp på en
backe, som var så hög, att man fick en överblick. Hur långt man for, var
det bara kulle, som reste sig bakom kulle. Somliga voro täckta med
magert gräs, somliga voro nakna, och somliga voro klädda med ljung och
ris, och detta var hela omväxlingen.
Ibland ljusnade det mellan ett par kullar, så att man kunde tro, att
bortom dem skulle finnas öppet land. Men knappt hade man tänkt det,
förrän det kom en ny kulle och ställde sig mitt i öppningen.
»Det ser naturligtvis inte så här ut i Norrland,» tänkte Sven Elversson.
»Jag skulle ha önskat, att de här kullarna, som verkligen är dystra och
fula, inte hade varit det första, som den unga, vackra frun hade fått se
av Bohuslän.»
I detsamma hörde han hur hon sade till mannen, att hon kände sig likaså
vilsekommen bland dessa kullar som i den mörkaste skog.
På ett ställe gick en fårflock och betade, på ett annat ett par kor, och
på ett tredje stod ett par barn och plockade bär. Och nu förklarade den
unga hustrun, att det var väl, att de stodo där, för om hon inte hade
fått se djur och barn, skulle hon inte ha trott, att hon befann sig i
ett kristet land.
»Men, Sigrun!» sade då mannen. »Tänker du inte på att detta är mitt
Bohuslän, och att här älskar jag varje sten och varje ljungbacke? Vad
skulle du ha sagt, om jag hade kommit till dig och klagat över
granskogarna och tallhedarna uppe i Norrland?»
Dessa ord hade naturligtvis en mycket stark verkan. Den nygifta frun teg
först en lång stund. Sedan började hon viska något med tårar i rösten,
och Sven Elversson förstod, att hon bad sin man om förlåtelse för att
hon hade talat så vanvördigt om Bohuslän.
»Jag är inte sådan annars. Jag vet inte vad som kommer åt mig i dag,»
sade hon.
Varje ord hon sade kom helt förtjusande, uppriktigt och allvarligt, med
en liten, svagt läspande röst. -- »Min Gud, jag åtminstone önskar henne
inte annorlunda,» tänkte Sven Elversson. »Är det inte vackert, att hon
är så rädd för det, som är fult?»
Det blev nu tyst en stund, men snart började den unga frun på nytt med
en underligt darrande stämma.
»Jag förstår, Edvard, att jag plågar dig, men jag kan inte hjälpa, att
jag är rädd. Jag har försökt att strida med det ensam nu en stund, men
jag kan inte driva bort det. Och nu kom jag att tänka på att hädanefter
behöver jag ju inte kämpa ensam, nu har jag ju dig, som kan hjälpa mig
med all min skröplighet.»
Det låg så mycken öm tillbedjan i tonen, att Sven Elversson blygdes att
sitta kvar på sin lyssnareplats. Han var inte alls värdig att få del av
den unga kvinnans känslor och tankar.
Den unga hustrun sökte förklara för mannen, att hon verkligen var rädd.
Hon tyckte, att hon hade sett dessa kullar förut en gång. Hon hade
jagats här av någon mordlysten förföljare och flytt undan. Eller kanske
att hon en gång skulle komma att bli jagad här och förskräckt söka ett
gömställe mellan de förvirrande kullarna. Eller också kanske att just nu
någon låg på lur bakom en kulle för att överfalla dem. Det fanns något
förskräckligt i närheten. Hon skulle vilja stiga ur vagnen och fly.
Det hördes på rösten, att hon var mer rädd, än hon ville förråda med
ord, och att allt var djupaste allvar för henne. Sven Elversson kunde i
alla fall inte låta bli att småle, där han satt, och mannen var inte
heller i stånd att förstå, att hon så där kunde skrämma upp sig för
ingenting, utan försökte svara något skämtsamt och lustigt.
Men detta blev inte väl upptaget. Hon förklarade med ett oväntat utfall,
att om det var så här kalt och instängt i Applum, där de skulle bo, så
kunde hon inte stanna där.
»Och det är galet och fult, att jag säger så till dig i dag,» sade hon.
»Men detta har jag tänkt på hela tiden, medan jag har åkt här ibland
kullarna, att finns det inte något vackert att se på i Applum, något,
som hjälper mig, så kommer jag att förföljas av samma skräck där också.
Jag kommer att tro var dag, att något ont ska hända mig.»
Sven Elversson tänkte på kyrkslätten vid Applum, där prästgården låg
bakom kyrkan, just i en fördjupning av marken, dit den hade blivit
förlagd av största välvilja för att komma på en skyddad och vindstilla
plats. Han undrade om hon skulle bli tillfredsställd med de jämnstora
åkrarna, den skymmande bergmuren, den korta utsikten, de röda och vita
och blå byggningarna, den trädlösa slättmarken.
»Han där inne i vagnen har det inte så lätt just nu,» tänkte Sven
Elversson. »Jag skulle inte alls veta hur jag skulle ställa henne till
freds. Men han känner henne och älskar henne. Det är en annan sak.»
Kyrkoherden måtte ha varit av samma mening. Han satt tyst en stund och
tänkte sig om.
»Jag vill berätta dig en dröm, som jag hade i vintras,» började han
därpå. »Den gjorde mig glad, den drömmen, när jag drömde den, och nu
vill jag försöka om den inte ska ha samma makt över dig.
»Jo, jag tyckte, att jag satt och åkte på landsvägen, som leder fram mot
ditt hem i Stenbroträsk, och det var vårvinter och kal mark och nakna
träd, och vägen var eländig och upplöst. Det var hål i broarna, och
hästen var en stackare, som knappt kunde flytta fötterna.
»Det kom kall och narig blåst norrifrån, och allting var grått och fult,
och jag tyckte, att de få gårdarna utmed vägen var fattiga och
oansenliga, och att det var något ogästvänligt och nedslående över hela
trakten.
»Men så kom jag då äntligen upp på en backe, där jag såg älvbrinken och
Stenbroträsk kyrka och prostgården, och med detsamma var allting som
förvandlat. Det kom värme i luften, det blev grönska på marken,
björkarna fick ett skirt flor över sig, vägen blev fast och bra, allting
blev vackert och vänligt och välkomnande, och till och med hästen fick
nytt liv och började springa.
»Men det besynnerliga var, att jag kände, att våren och värmen kom från
mig. De hade inte funnits där förut, men nu blev de framtrollade, därför
att mitt hjärta blev varmt, då jag såg ditt hem. Och jag tyckte inte då
i drömmen, att detta var något förunderligt alls. Det var bara, som det
skulle vara.»
När kyrkoherden hade kommit så långt, gjorde han ett uppehåll, och Sven
Elversson hörde hur hustrun med en röst, som nu var alldeles förändrad,
frågade honom hur det sedan gick.
»Det var ingenting mer,» svarade han, »för den där värmen i hjärtat
kändes så ljuv, att den väckte mig.» Och då han hade sagt detta, teg han
på nytt.
Men nu hade dessa ord om kärlek, denna lilla glimt av skönhet, fyllt den
unga hustrun med hänförelse, och lyssnaren på kuskbocken hörde hur hon
viskade till mannen med en röst, som nästan kvävdes av rörelse:
»Och nu menar du, att om jag bara hade samma värme i hjärtat som du, så
skulle jag se skönhet hos ditt land och ditt hem, ja, till och med hos
dessa förfärliga kullar.»
Sedan hördes rösten riktigt jublande glad.
»Du ska inte vara orolig för mig,» sade hon. »Jag ser ingenting mer, som
skrämmer mig. Jag känner alldeles detsamma, som du kände i din dröm.»
»Se där, se där,» tänkte Sven Elversson, »hur lite man kan döma efter
första anblicken. Hon kunde verkligen inte ha fått en bättre man än
kyrkoherde Rhånge. Han har både hjärta och huvud. Vem skulle ha kunnat
ge henne ett vackrare svar?»