Det var en söndagsförmiddag långt fram i oktober. Det kom svepande en
tung blåst från söder, från länder, där värmen ännu var bofast, där
rosorna ännu höllo på att blomma och sätta knopp, där vindruvorna nyss
hade plockats och den första druvsaften jäste i karen på bondgårdarna.
Den tunga sunnanvinden hade med sig oroliga och ängslande ljud. Om man
lyssnade länge till den, så blev man förvirrad, som om man hörde en
främmande man tala ett obekant språk. Man visste inte vad det var för
saker, som den ville berätta, om det var stora hemligheter, eller om den
bara ville viska till en om alla de gulnade träd, om alla de avfallna
fjärilvingar, om alla de tomma fågelbon, som den hade farit förbi på
hitresan.
Denna söndag hade Sven Elversson seglat sin far till den lilla
hamnplatsen utanför bergmuren i Applum, och fadern hade gått fram till
kyrkan för att höra på gudstjänsten. Men sonen hade inte följt med honom
fram till slätten, utan han hade sökt upp åt sig en klyfta strax till
höger i bergväggen. Han kände till den av gammalt och hade legat där
uppe på den gröna ljungbädden redan som pojke.
Detta var den bästa tid, som Sven Elversson hade upplevat, sedan han
hade kommit hem till sitt fädernesland. Det där tålmodiga och försakande
leendet hade till och med börjat försvinna från ansiktet, och de bittra
smärtor, som hade bott i hans själ, hade nästan upphört att plåga honom.
Medan han låg där uppe på klipphyllan och lyssnade till vinden och
undrade vad den ville säga honom och stirrade utåt havet, som låg stort
och tomt framför honom, så kom han att tänka på en syn, som han hade
haft en gång, när han hade legat just som nu i en klippsluttning vid en
havsstrand med en vidsträckt vattenyta framför sig.
Han hade blivit trött av det starka solglittret på vågorna och hade
slutit ögonen och legat stilla en lång stund. Men när han sedan helt
hastigt hade öppnat dem och blickat rätt framför sig neråt det stora
vattnet, hade han sett en sjöjungfru.
Det var bara för ett det kortaste ögonblick. Hon försvann, så snart som
hans blick hade nått henne, förvandlades till en flik av vit dimma, som
hade svävat bort över vattnet.
Men sett henne hade han gjort i alla fall, och det hade uppstått en stor
glädje inom honom, han hade känt sig gynnad och hedrad och överlycklig,
därför att han hade fått se en skymt av ett av de sköna naturväsenden,
som fylla luft och hav, och som eljest dölja sig så svartsjukt för
människor.
Han hade känt sig viss om att hela hopen av sjöjungfrur hade lekt på
vattenytan, men då han hade börjat lyfta ögonlocken, hade de allesammans
försvunnit. Det var bara denna enda, som inte hade hunnit undan i tid.
Och detta hade han aldrig kunnat glömma, och aldrig hade han suttit
ensam utmed ett ödsligt hav, där ingen seglare syntes, utan att han hade
slutit ögonen och legat stilla en lång stund, för att sjöjungfrurna
skulle tro, att han sov, och våga sig upp ur djupet. Men aldrig mer än
den första gången hade han haft lyckan med sig och fått se någon av dem.
Han gjorde om försöket också den här dagen, fast med ringa förhoppning,
men då han ansåg sig ha legat stilla länge nog och slog upp sina ögon,
blev han helt häpen, för visserligen sågs ingen vit kropp, hälften
jungfru och hälften fisk, ute bland vågorna, men på en hög sten, som låg
i vattenbrynet, satt en ung kvinna. Och som hon satt där, ljusklädd,
smidigt ihopkrupen överst på stenen, kunde hon likaväl vara kommen från
vatten som från land.
Men det märktes nog snart, att hon, som satt på stenen, inte var någon
av de sorglösa naturandarna. Hon torkade sig gång på gång i ögonen med
en näsduk, så att det var tydligt, att hon inte var annat än ett
stackars människobarn, som kunde känna smärta och fälla tårar.
Sven Elversson satt och såg på henne och undrade vad det var för en
sorg, som tryckte henne. Och han ville gärna veta om det nu åter var
några fula kullar eller stängande bergmurar, som gjorde henne så
ängslig, att hon inte kunde gå i kyrkan, utan måste sitta ensam och
gråta vid havsstranden.
Han såg hur den späda kroppen skakades av snyftningar, och på hela
hållningen kunde han märka hur tung den olycka var, som hade träffat
henne. Och han förstod, att hon hade gått ner till havet för att få
tröst, därför att hon ingen annan hade, som hon kunde vända sig till,
men denna gången hade havet inte kunnat hjälpa henne.
Ett ögonblick efteråt hörde den unga kvinnan, som satt på stenen, ett
svagt rassel bakom sig. Hon såg en man komma nerklättrande från en
klipphylla och tyckte sig känna igen den unge arbetaren, som för några
veckor sedan hade visat henne havet. Och hon torkade skyndsamt sina ögon
och gick emot honom för att äntligen få tacka honom.
»Jag såg, att ni satt här,» sade den unge arbetaren, »och då tog jag mig
friheten att gå fram. Jag har min båt liggande här vid bryggan. Den är
en god seglare, så simpel den är, och kanske att jag kunde få den äran
att bjuda er på en segeltur?»
En annan dag hade hon troligen inte antagit hans bjudning. Men just då
var hon så tacksam för varje smula vänlighet, att hon inte kunde säga
nej. Och inte ville hon heller, att den unge arbetaren, som såg så
ödmjuk och snäll ut, skulle tro, att hon nekade att följa med, därför
att hans båt var en simpel, omålad och odäckad fiskarbåt, eller därför
att han själv var en simpel, arbetsklädd människa, som den här dagen
uppträdde i stora sjöstövlar och grov kavaj och en mycket klädsam
sydväst, som var formad som en gammal sjökonungs stålhjälm.
Och så stötte de från land, och han fick upp storseglet, och den tunga
sunnanvinden fyllde det och kastade båten på sidan. Och han höll rodret
hårt och styrde rätt mot väster, och de flögo ut ur kilen fram mot
havsöppningen.
Den unga prästfrun hade, som sagt, inte alls följt med på segelturen,
därför att hon hade väntat sig något slags nöje av den. Hon hade inte
trott, att det fanns någon förströelse till i världen, som kunde
förskingra den myckna sorg, som låg över henne den här morgonen.
Men när hon hade seglat en stund, så kunde hon inte hjälpa, att blodet
rörde sig livligare i hennes kropp, och att hon kände det lättare att
bära det svåra, som var henne pålagt.
Det var en dag med klar himmel, så när som på några små vita
molnfläckar.
Men så klart det var, så fanns det tillräckligt med fuktighet i
luftlagren nere vid jorden för att bryta ljuset och göra alla nakna och
torra skär och holmar gråvioletta eller rödaktiga eller blågrå.
Och den räckte också till för att på något sätt förstora och höja dem,
så att de låga gråstensklyftorna lyfte sig med väldighet och makt och
majestät upp ur vattnet.
Och till att göra alla skrevor djupa och svarta och alla branter
förfärande och svindlande och till att utmärka alla avstånd, så att man
såg bergkam stå bakom bergkam i allt mjukare och finare och mera
himmelska färgtoner.
Och när åter en stund hade gått, då fick den unga frun en så stilla och
from och frågande blick i sina ögon, och hon lade ner sina knäppta
händer i skötet liksom i tillbedjan inför allt det härliga, som utbredde
sig omkring henne.
Och för en stund tänkte hon inte på något annat, än att hon nu fick göra
bekantskap med ett Guds under. Hon fick göra riktig bekantskap med
havet. Hon hade inte anat förut hur det var att komma det så nära, att
känna dess andedräkt susa i sina öron, att se in i dess skiftande
ansikte, att lägga sig intill dess vaggande barm Och känna hur hon blev
vyssjad till ro.
Sven Elversson svängde om rodret, och de länsade undan mot norr, in
mellan skären, så att hon fick segla under skrovliga bergväggar och fick
se små röda fiskarkojor stå under gamla päronträd, som voro överhöljda
med tunga, rödbruna frukter, och fick upptäcka små ängar mellan
skrevorna, som voro mera stickande gröna, mera stickande och
levnadslustigt gröna än i den vänligaste vår.
Han förde henne från sund till sund. Hon möttes av vita ångbåtar och av
tunga, överlastade skutor och av lätta jakter, som gledo fram över
vattnet lika ofantliga, seglande fjärilar.
Men Sven Elversson förvånade sig över havet och skär och skutor och
kojor och ängar och päronträd. För en sådan storhet och färgrikedom och
skönhet ägde de inte alla dagar. Han gladde sig åt att den unga kvinnan
hade fått se dem, när de voro i högtidsskrud.
De måtte ha vetat, tänkte han, hur högt hon älskade skönheten.
Och med Sven Elversson själv var det på samma sätt som med skären och
havet. Han visade sig mer till sin fördel, än han eljest brukade.
De två i båten talade först om vädret och om skönheten omkring dem, och
han lärde henne namn på de klippor och öar, som de seglade förbi. Men så
småningom kommo de in på andra ämnen och språkade om allt, som fanns, om
gammalt och nytt, såsom hade de varit gamla vänner.
Och han lade av den hindrande ödmjukheten och skyggheten och talade
fritt och naturligt, och hon förundrade sig och tänkte på att sådana
unga män, som växte upp i skärgården och tidigt kommo ut till sjöss och
fingo se främmande länder, de måste ju förvärva en helt annan bildning
och världserfarenhet än folk, som ständigt vistades på landbacken.
Hon fattade ett verkligt stort förtroende till honom, för han var
blygsam och fin och klok, och hon önskade, att hon kände honom bättre
och visste vem han var, och att hon hade en sådan man som han att fråga
till råds, då hon råkade ut för sådant, som hennes eget förstånd inte
kunde reda sig med.
Och vad Sven Elversson beträffar, så kom det, medan han talade med
henne, över honom en besynnerlig lust att berätta om sin förbrytelse för
denna oskyldiga, som inte visste vad synd var.
Han tänkte på att de människor, som hittills hade förargats över honom
och fördömt honom, de voro alla väl förtrogna med last och synd. Alla
hade väl någon gång bedragit, ljugit, småsnattat, stulit, varit
högmodiga, obarmhärtiga, lata, giriga, hämndlystna eller ondsinta.
Men denna unga prästdotter hade fått leva ett så stilla och skyddat liv.
Hon var inte fläckad av lidelser eller begär. Hon hade ännu inga djupa
erfarenheter av egen och andras syndfullhet. Hon hade aldrig hyst en ond
tanke och hade aldrig velat skada en människa.
Han kunde inte vänta sig någon alltför mild dom av henne, för hon var så
övermåttan känslig, att hon på intet sätt kunde lägga band på sin avsky
för allt, som var henne motbjudande. Men i alla fall tyckte han sig
vilja vädja till hennes utslag. Hon skulle bli hans högsta domstol. Han
kunde inte gå till kungs för att få en rättvis dom, men han kunde gå
till henne.
Han stred dock länge emot, så blyg och osäker som han var, och medan
han satt och tvekade, märkte han, att den unga frun hade blivit tyst
igen. Det tycktes vara något, som hon gärna ville ha sagt, men som hon
hade svårt att komma sig för med.
Men så till sist blev hon färdig, och hon grep sig an helt beslutsamt,
störtade sig rakt in i ämnet.
»Ni såg nog, att jag satt och grät, när ni kom fram till mig för en
stund sedan?»
»Ja,» sade han, »det kan jag ju inte neka till.»
»Ja, det var just ingen stor sorg,» sade hon. »Det var bara ett brev,
som jag hade fått. Det var från en god vän till mig, en rik bonddotter,
som gifte sig helt nyligen, och som hade fått en så bra och förmögen och
framstående man, så att jag och alla människor trodde, att hon skulle
bli så förfärligt lycklig.»
»Och nu har kanske inte detta hopp gått i fullbordan?» sade Sven
Elversson och lade båda händerna på rorkulten och böjde sig fram mot
henne och tycktes bli utomordentligt intresserad av allt, som rörde den
goda vännen.
»Nej,» sade hon och såg långt bortåt havet som om hon inte ville möta
hans blick. »Hon har inte blivit det. Hon skriver, att mannen jämt är
missnöjd med henne. Och hon kan inte förstå varför. Hon frågar mig om
jag inte kan ge henne någon förklaring. Men jag kan inte, jag ville så
gärna hjälpa henne, men jag förstår ingenting, jag heller. Ni kan nog
tänka er, att det där gjorde mig ledsen. Det var därför, som jag inte
kunde låta bli att gråta.»
»Det kan jag väl förstå,» sade Sven Elversson. »Men skulle inte fru
Rhånge fråga kyrkoherden? Han har en så stor erfarenhet.»
Hon rodnade och kastade en hastig och liksom litet misstänksam blick
bort till honom. Men när hon hade sett, att hans ögon mötte hennes klara
och öppna, utan minsta baktanke, fortfor hon:
»Jag tror inte, att hon vill, att jag ska fråga min man om saken. -- Det
är framför allt, när de har varit borta på någon bjudning och ska åka
hem, som han är i dåligt humör. Då vill han knappast tala till henne.
Och vad hon än försöker säga, så svarar han bara något försmädligt eller
ovänligt.»
»Men är ni säker på att det inte kan vara något i den unga hustruns
uppförande, som mannen kan finna opassande?» föreslog Sven Elversson.
»Nej,» sade den nygifta frun ivrigt, »det är jag viss om att det inte
är. De är ju allvarligt sinnade, både hon och han, och vart de kommer,
går det stilla och ärbart till, och det blir inte fråga varken om dans
eller om några uppsluppna lekar. Men i alla fall så har nog min vän
tänkt på detta, att mannen kunde ha funnit henne för munter och livlig,
så att, sist hon var borta, satt hon hela tiden inne hos de gamla, gifta
bondgummorna och talade förstånd. Och det var bara, när värden själv
kom och ville visa henne sina trädgårdsanläggningar, som hon gick ifrån
dem. Och värden var ju en äldre man, han talade inte om annat än
fruktträd och blommor, och om att det fanns alldeles för lite trädgårdar
i den trakten. Och hon blev så itänd och tyckte, att han hade så rätt,
och hon frågade om han inte trodde, att det skulle gå an att anlägga en
liten trädgård, också där hon bodde. Och då lovade han henne, att hon
skulle få låna hans trädgårdsfolk, så att de skulle staka ut en trädgård
åt henne nu på hösten, och till våren ville han sända henne både buskar
och träd. Men på kvällen, när de åkte hem och hon ville glädja mannen
med de där löftena, såg hon, att han knöt handen så hårt om piskskaftet,
medan hon berättade, att det vitnade i knogarna, och när hästen snavade
i en backe, blev han så ond, att han gav den rapp på rapp. Och till
henne sa han, att hans gård fick lov att vara sådan, som den hade varit
i hans företrädares tid, och att där fick det inte göras några nya
anläggningar. Och han bad henne, att hon aldrig skulle göra några sådana
överenskommelser utan att först fråga honom om lov. Och hon skriver till
mig, att hon blev så skrämd, så att hon ingenting kunde svara. Hon bara
knäppte sina händer och bad till Gud, att hon skulle få veta vad detta
var och vad det betydde.»
Och den unga kvinnan talade hela tiden långsamt och vägde sina ord med
stor försiktighet, och Sven Elversson hörde på med allt större och
större intresse. Och han kunde inte låta bli att tänka, att
beskrivningen på den där gamle mannen, som svärmade för trädgårdsodling,
passade in särskilt bra på en godsägare, som bodde på en udde utanför
Applum och hade en stor gård och naturligtvis hade haft en bjudning för
prästfolket. Men om detta sa han ingenting till henne, som talade med
honom.
»Hon måtte visst vara bra vacker, den där bondflickan,» sade han endast.
Hon kastade åter en förstulen och forskande blick bort till honom.
»Ja, jag tror nog, att folk tycker, att hon ser rätt bra ut,» sade hon
litet vårdslöst. »Men vad har hon för glädje av det, när mannen finner
så många fel hos henne och anmärker på allt, vad hon gör? När det är,
som om hon aldrig mer skulle få ha en egen vilja, och som om allt, vad
hon företar sig, skulle vara förkastligt. Och när hon aldrig kan lära
sig vad hon får lov till, och vad som är henne förbjudet.»
Nu höll Sven Elversson på med att kasta om seglet för en kryssning. Han
hann inte att svara något, innan hon fortsatte.
»Förr i världen, när hon var hemma, då fick hon aldrig några
förebråelser. Där var hon alla till lags. Hon var ett föredöme för
småsyskonen, och alla människor sa, att när hon flyttade från hemmet, så
skulle det bli slut med trevnaden. Och när hon tänker på detta, så kan
hon inte låta bli att småle åt sig själv, för nu, sedan hon har fått
eget hem, så tycks hon inte duga till något, och hon får bannor för vad
hon säger och inte säger, för vad hon gör och inte gör.»
»Herre Gud, vad ska jag svara henne?» tänkte Sven Elversson. »Hon är
ensam och har ingen att förtro sig till, hon är värnlös och främmande.
Och hon behöver tala om sin olycka. Hon tycker, att det är en tröst att
få tala om den på det här sättet.»
Han gjorde bara den anmärkningen, att det hördes, att fru Rhånge var
mycket fästad vid sin barndomsvän.
»Jag skulle gärna vilja hjälpa henne,» sade den unga frun, och nu voro
tårarna åter nära att visa sig, »därför att jag vet, att hon är en god
och snäll människa. Hon tycker om att gå till fattiga och gamla och
trösta dem i deras bedrövelse, men det får hon inte heller, och detta är
nästan det, som är värst för henne. Och hon får inte sitta i en bänk i
kyrkan, som hör till gården, och där hon tycker så mycket om att sitta,
därför att den är belägen i koret och lite upphöjd, så att hon därifrån
kan se ut över församlingen.»
Och Sven Elversson tänkte på den lilla bänken i Applums kyrka, som var
avsedd för prästgårdsfruntimmerna, och som mycket riktigt var upphöjd,
så att där gavs en god överblick. -- »Men jag kan inte säga till henne,
att mannen är svartsjuk,» tänkte han. »Det skulle såra henne. Det går
kanske över. Det är bättre, att hon ingenting vet.»
Men han lade om rodret och slog in på hemvägen. Det var nog bäst för den
unga frun, att mannen fann henne hemma, då han kom från kyrkan.
Och i smärta över att inte våga hjälpa henne, för att kanske få henne
bort från sin egen sorg sade han, i det han pekade på en toppig holme
långt i väster:
»Det där är Grimön. Därifrån är den där karlen, som heter Sven
Elversson. Ni har väl hört talas om honom?»