Denna samma vår, kort efter det att sonen hade vänt tillbaka från
sillfisket, fick gamle Joel Elversson en förfrågan från kyrkoherden i
Applum om han skulle vara hågad att åtaga sig ett skolhusbygge.
Joel hade fordom skött några byggnadsföretag inom församlingen och
utfört dem så billigt, att han knappast hade erhållit någon vinst för
sig själv. Det var väl detta, som gjorde, att han nu åter blev ombedd,
oaktat många torde ha funnit honom väl gammal.
När mor Thala Elversson fick höra talas om anbudet, förklarade hon
genast, att Joel inte mer fick åtaga sig ett så maktpåliggande arbete,
och mannen sade inte precis emot henne. Men på samma gång blev han
sittande och talade om hur kännbart det skulle bli för socknen med en
främmande entreprenör. Han förklarade också, att han bra gärna hade
velat vara med om att bygga ett nytt hus åt skolbarnen, som så länge
hade fått hålla till godo med det gamla dragiga och mörka nästet, som nu
användes till skolhus.
»Du skulle ha sett ritningarna,» sade han till Thala. »Allt, vad de nu
hittar på för att göra det bekvämt och bra! Det visste man minsann
ingenting om i vår ungdom.»
»Du är bra livad för det där bygget,» sade hustrun. »När allt kommer
omkring, så har du kanske redan svarat ja.»
Gubben såg helt förlägen ut.
»Jag skulle inte ha gjort det, om jag inte hade haft en vuxen son i
huset,» sade han.
»Men du borde väl åtminstone först ha frågat honom,» sade hustrun och
blev nu alldeles utom sig av förvåning över Joels företagsamhet. Sonen
hade några dagar gått och sett så modfälld ut, att det föreföll omöjligt
att förmå honom till något slags arbete.
»Jag tror inte, att Sven skulle ångra, om han komme att sätta sig in i
byggnadsarbete,» sade Joel. »Det är gott att veta lite om timring och
grundläggning för var och en, som ska bo på sin egen gård. Men vill han
inte hjälpa mig, så får jag förstås ge återbud.»
»Då kan du så gärna göra det genast,» sade hustrun.
Hon undrade på att Joel ville förmå sonen att deltaga i ett bygge inne
på självaste kyrkslätten. Där trodde hon att oviljan mot honom var
större än på något annat håll.
Sonen var närvarande under samtalet, men hittills hade han tegat. Han
förstod dock mycket väl vad fadern hade för avsikt med sitt förslag.
Hans enda diktan och traktan tycktes vara att föra honom ut bland
människor. Om hans misslyckande med Najaden hade han endast sagt, att
Sven hade haft långt större framgång, än han hade förväntat, och berömt
honom med sina vackraste ord. Sonen åter ville nu som förut ingenting
annat än hålla sig undan i hemmet, men det föreföll honom, som skulle
inte fadern komma att tillåta honom detta, förrän han hade fått se än en
gång hur omöjligt det var för människor att glömma den avsmak, som
följde med honom.
»Jag tycker inte, att far ska avsäga sig anbudet,» sade han. »Jag ska
nog försöka hjälpa till, så gott jag kan.»
Joel blev fasligt belåten med detta svar, och redan samma dag tog han
sonen med sig på en rundtur till virkeshandlare, timmermän, stenhuggare
och grundläggare.
Nästan mot sin vilja blev Sven Elversson snart livligt intresserad av
byggnadsarbetet, och fadern lät honom ta ledningen. Han fick både
övervaka arbetet och bestämma på vad sätt huset skulle uppföras. Grimön
ligger tämligen långt ut till havs, och Sven Elversson tyckte sig inte
vilja förspilla tid med att fara fram och åter, utan stannade inne på
kyrkslätten, så länge som arbetet varade. Joel också tycktes snart
tröttna på de evinnerliga segelfärderna in till Applum. Han stannade i
flera veckor ute på Grimön och lät sonen sköta om bygget efter bästa
förmåga.
När han någon gång for in till kyrkslätten, kom han alltid tillbaka
storbelåten. Hustrun frågade efter varje ny resa med ängslan om det inte
märktes något missnöje i Applum med att sonen fick sköta bygget, men han
hade bara goda upplysningar att ge henne.
»I går råkade jag Israel Jönsson, som du vet är kommunalstämmans
ordförande,» sade han, »och jag frågade honom vad han tänkte om
skolhusbygget. -- 'Jag vill nu inte neka, Joel,' sa han då, 'att vi har
varit betänksamma här i Applum, därför att ni låter eran son stå för
arbetet. Men nu tror jag, att både skolråd och kommunalnämnd och alla de
myndigheter, som finns i socknen, ska väl akta sig för att driva Sven
från arbetet. För när vi styrande ser, att han lägger granitsockel under
huset i stället för vanlig stenfot, som det var föreskrivet i ritningen,
eller när vi finner, att han är sådan, att han inte nöjer sig med att
resa väggarna av plank, som arkitekten hade tänkt sig, utan sätter upp
dem av timmer, så får väl lite var stoppa motviljan i fickan och låta
förståndet regera.'»
Modern började nu ana, att Joel hade åtagit sig bygget endast och
allenast för att ge sonen tillfälle att utmärka sig och skaffa sig
vänner. Och nog var avsikten god, det medgav hon, men hon var nu mera
misstrogen än förr och ville inte tro, att de skulle få framgång.
Nästa gång Joel kom tillbaka från arbetsplatsen, var hennes första fråga
om Sven höll ut ännu, och om inte folk lät honom märka den motvilja, som
han ingav.
»Jag vill inte säga vad jag själv tycker,» sade Joel, »för du skulle
kanske inte lita på mitt omdöme, men du ska få höra ord för ord vad
Gunnar Markusson, han, som bor tätt invid bygget, sa till mig i går
eftermiddag, då vi råkades på arbetsplatsen:
»'Jag kan inte säga annat, Joel, än att det har varit lite oro i
socknen, därför att Sven Elversson har kommit att stå för
skolhusbygget,' sa han till mig. 'Men nu tror jag nog, att vi
skattdragande i församlingen kommer att hålla våra känslor i styr, när
det gäller en sådan välgörare som Sven. Nu håller han på att klä huset
med spåntade bräder, fastän det var sagt, att det skulle duga med
ohyvlade. Och han ämnar måla med oljefärg, fastän vanlig rödfärg är
föreskriven. Han täcker taket med tegel, fastän arkitekten ansåg, att
det kunde duga med papp. Han lägger stentrappsteg framför ingången,
fastän det var föreskrivet cement. Han är sådan, den här sonen eran, att
han inte kan nöja sig med mindre än fullgott arbete, och ändå lär han
inte komma att begära mer för huset, än om han hade följt ritning och
arbetsbeskrivning.'»
Mor Thala Elversson var mer än belåten att höra, att sonen skötte sig
väl, men hon liksom kände på sig, att äcklet, som förföljde honom, inte
skulle släppa taget så lätt.
Joel for nu inte in till bygget förrän i september. Han blev borta i
flera dagar, och när han kom tillbaka, hade han sonen med sig och kunde
berätta, att allt nu var färdigt. Huset var avsynat, och
besiktningsmännen hade inte haft ord nog för sin belåtenhet.
Hustrun höll med dem om att allt detta var gott och väl. Hon tyckte, att
sonen såg ut som en, som hade kommit lös ur ett fängelse, och förstod,
att han nu trodde sig ha återvunnit en smula heder och anseende.
Hon ville inte heller störa hans glädje, men så fort hon blev ensam med
Joel, frågade hon honom om det verkligen inte var någon i hela Applum,
som hade låtit Sven känna, att han inte var god nog för att utföra ett
sådant arbete.
»Ingen kan ju veta vad som rör sig i det fördolda,» sade Joel, »men jag
ska i alla fall tala om för dig vad skollärarn sa till mig i går
eftermiddag, när jag språkade med honom efter invigningen.
»'En kan ju aldrig lita på människors tacksamhet,' sa han. 'Men om jag
vore far till de barnen, som ska få sin uppfostran i det här nya
skolhuset, så skulle jag inte vilja visa en sur min mot byggmästarn.
Sannerligen, när en ser hur väl han har inrättat skolsalen, hur vackra
färger han har valt, så bra bänkar han har kostat på, så klart
fönsterglas han har satt in, så blir en nästan häpen. Och när en ser
alla anordningarna i slöjdsalen och i skolköket och ger akt på
gymnastikapparater och på värmeledning och så mycke annat, som han har
hittat på, måste en säga sig, att det är en sann barnens vän, som har
byggt huset. Jag tror, att mången skulle vilja bli barn på nytt för att
få sin lärdom i en skola, som är byggd av Sven Elversson.'»
Då mor Thala hörde detta, så kunde hon inte annat än vara nöjd, och hon
gladde sig åt att all hennes oro hade varit onödig.