Ett par dagar efter jul kom Joel hem till Grimön med en förfrågan från
Olaus från Fårön om Sven Elversson skulle vilja deltaga i sillfisket på
motorjakten Najaden, som ägdes av hans båtlag.
»Han säger, att han inte tror, att du kan komma in i något annat lag,»
sade Ung-Joel, »men eftersom du är min bror, så måste jag varna dig. Det
är nog inga bra karlar, som far med Olaus.»
Modern sade genast, att det inte kunde komma i fråga, att Sven skulle ge
sig in bland sådant pack, men fadern tycktes vara av annan mening.
»Det kunde inte vara så oävet ändå, om Sven finge lära sig fisket,
sådant som det bedrives här på kusten,» sade han. »Och som Ung-Joel
säger, så blir det inte lätt för dig att komma in i ett annat båtlag.»
»Men det menar du inte, Joel!» utbrast nu hustrun. »Vem vet vad de där
har för avsikt med att skicka bud på Sven? Det tör bara vara någon ny
nedrighet, som de har spekulerat ut.»
»Ja, jag ville ju bara säga, att det är skada, att Sven inte kan komma
ut på fiske,» sade Joel undfallande.
Men nu kom Sven Elversson ihåg faderns ord på julaftonen, och en
misstanke om att han ville ha honom bort från hemmet smög sig in hos
honom.
»Du ska hälsa Olaus och tacka honom för tillbudet,» sade han till
brodern. »Jag är glad åt att han vill ha mig med sig. Jag ska ge mig av
till Fårön, så fort jag hinner.»
»Då kan du så gärna följa med mig nu, när jag reser,» sade Ung-Joel, »så
får du skaffa dig utrustning i min bod. Det har varit telegram i dag på
morgonen, att sillen står tjock uppe vid Smögen. I morgon blir det
uppbrott på alla håll.»
Det blev en stunds stor brådska, men snart voro båda bröderna borta, och
Joel och Thala sutto åter ensamma.
Det gick nu ett par veckor, utan att några nyheter från Sven nådde till
Grimön, men en söndag kom Ung-Joel på besök.
Thala ville genast veta vad de där Fårökarlarna hade tagit sig till med
Sven, om de kanske hade slagit ihjäl honom.
»Jag har inte hört annat om dem,» sade Ung-Joel, »än att folk säger, att
förut fanns det på Najaden en, som var delaktig i barnamord, och en, som
hade fött ihjäl sin farmor, och en, som hade anstiftat mordbrand, och
en, som aldrig i sitt liv hade gjort annat än stulit fisk från andras
garn, och två, som höll på att supa sig fördärvade, och att nu hade de
fått ibland sig en, som har smakat människokött, så att nu var samlingen
fulltalig, och en kunde inte begära fler ogärningsmän på en skuta. Men
jag har ingenting hört från Sven själv, och inte har jag reda på annat,
än att allt går väl mellan honom och kamraterna.»
»Du pratar tok,» sade mor Thala. Hon såg ond ut, men var i alla fall
glad, att ingenting farligt hade inträffat. »Kom nu ihåg, gossen min,
att så snart som du får höra nyheter från Sven, så ska du komma hit med
dem! Det är den största tjänst du kan göra far och mig.»
Om fjorton dar kom Ung-Joel ut till skäret.
»Ja, nu ska jag säga er, mor,» sade han, »att det är ingen, som tror,
att Najadlaget längre ska kunna hålla ut med Sven. För nu påstår folk,
att den smutsigaste och sämsta och mest stinkande jakten i skärgården
håller på att så sakteliga bli uppsnyggad och renspolad, att motorn
slutar upp att strejka, just då den som bäst behövs, att segeltrasan,
som de ibland brukar hissa för att stötta skutan, har blivit lagad och
fått ett par stora, fyrkantiga lappar, att den urblekta vimpeln har
blivit ersatt med en ny och klarfärgad, att namnspegeln har blivit
omförgylld och hela namnet Najaden ditmålat, utan att någon bokstav
fattas, att skaffningen ombord börjar smaka underligt lika sådan mat,
som man får på landbacken, att det börjar blänka av både pannor och
tallrikar i kabyssen. Man säger, ser ni, mor, att man aldrig har trott
annat, än att folket på Najaden väl skulle stå ut med att ha en
människoätare ombord, men rena fat och tallrikar, det vet man inte hur
det ska kunna tåla sig med.»
»Asch, jag tror, att du bara vill göra spektakel av mig!» sade modern,
men sonen såg, att hon var väl belåten med hans nyheter. »Och kom det
ihåg,» tillade hon, »att så fort som du får höra något från din bror
Sven, så bör du låta oss få reda på det! För han har ingenting ont
gjort, och vi måste hålla reda på hur det går honom, så att han inte
råkar i olycka.»
Men den, som bor ute på Grimön, får öva sig i tålamod. I hela fjorton
dagar fick mor Thala vänta, innan Ung-Joel kom med nyheter från Sven
Elversson.
»Ja, jag har inte råkat honom själv nu heller,» sade han, »men jag har
hört sägas, att det inte kan gå ihop stort längre med Najadfolket och
Sven Elversson. För nu lär Olaus, som är skeppare på jakten, börja yrka
på att manskapet ska komma ombord i rätt tid, och han har flera gånger
lyckats att få åstad sin jakt samtidigt med den andra fiskeflottan och
kommit fram till fiskeplatsen och fått gott läge och god fångst. Och när
garnen är hela och rediga och välskötta och inte murkna, så att de
brister, när vaden är som fullast, och när den, som ska sköta spelet,
inte är dödfull, så att hela fångsten vältes i sjön, just när den är vid
båtkanten, och när det börjar förtjänas pengar på motorjakten Najaden,
så kan inte någon tro, att Olaus från Fårön och Corfitzson från
Fiskebäck och Bertil från Strömsundet och Torsson från Iggenäs och
Rasmussen och Hjelmfelt ska stå ut där. För nog kunde de trivas med att
ha en människoätare ombord, men att segla på en rengjord skuta och driva
ordentligt fiske och ha god förtjänst, det har ingen av dem kunnat finna
sig i i hela sitt liv.»
Mor Thala bannade honom för att han inte kunde tala ett allvarligt ord,
men hon var i alla fall nöjd med underrättelserna.
»Du ska få se, att allt går bra,» sade hon. »Ack, den Joel, den Joel!
Ja, jag menar inte dig, utan far din. Han är den klokaste människa, som
finns i hela Bohuslän. Han visste vad han gjorde, då han skickade ut
Sven bland människor.»
Ett par veckor därefter kom Ung-Joel med en ny rapport igen.
»Jag har inte råkat Sven själv,» sade han, »för sillen håller till långt
uppe i norr det här året, men jag har hört, att folk säger, att när
Olaus från Fårön har låtit övertala sig att snygga upp sin stuga för de
pengar, som han har förtjänat, och när Corfitzson från Fiskebäck sätter
in sina pengar på banken, så fort som de kommer i hans hand, och när
Bertil köper en ny klänning åt hustrun, och Torsson skaffar sig en ny
segelbåt och Rasmussen och Hjelmfelt bekvämar sig till att skaffa hem
mat till hustrur och barn, så kan det väl aldrig stå rätt till med
Najadfolket. För inte blev man förvånad, när de tålde en människoätare
ibland sig, men att de kunde tåla en ren skuta och ett ordentligt fiske
och vara i stånd att leva som annat folk, det hade man aldrig trott dem
om.»
»Det är ingen, som pratar så förargligt som du,» sade mor Thala till
sonen, men hon var övermåttan belåten och sade, att nu trodde hon, att
allt skulle sluta väl för Sven, och att folk skulle komma att tåla
honom.
»Det är allt så gammalt och ingrott hos människorna det, som han har
emot sig,» sade då Joel, »så en får inte vänta, att han ska segra så
lätt. En får vara glad, om en bara kan laga så, att det inte tar makten
över honom själv.»
Ett par veckor därefter kommo båda bröderna hemseglande. De sågo
nedslagna ut, då de trädde in i stugan på Grimön.
Varken mor Thala eller Joel gjorde Sven några frågor, men modern ställde
snart om, att hon fick vara ensam med Ung-Joel.
»Vad i all världen står det nu på?» sade hon.
»Jo,» sade Ung-Joel och såg förgrymmad och vred ut, »det hjälper ju
inte, att Olaus och Corfitzson och allt det andra Najadfolket vill
bättra sig och håller till godo med att jakten blir uppsnyggad, och att
fisket föres ordentligt, och att pengarna tas vara på, när de inte kan
träda innanför sin stugas dörr utan att mötas av ett gråtande kvinnfolk.
Vad ska de ta sig till, när hustrurna säger till dem, att de hellre får
bli sådana, som de var förut, än fortsätta att leva i sällskap med en,
som har syndat som Sven. När de säger, att de känner sådan avsmak för
Sven, att det också flyttas över på dem, som var dag är i sällskap med
honom. När de inte bryr sig om förbättrade hus, segelbåtar,
klänningstyger, mat, husgeråd, heder, framgång, lycka, när de offrar
allt detta för att slippa ifrån äcklet. När det är så, då måste ju
männen be Sven ta sin hand från motorjakten Najaden och råda honom att
stanna hemma på Grimön, där ingen råkar honom och ingen tar anstöt av
honom.»