»Vad står här på?» sade han. »Vad ställer ni här till för bråk? Vart ska
ni ta vägen med Sven?»
Han såg hur ett par av karlarna hade sprungit fram till mor Thala för
att kasta henne undan från dörren, och hur ett par av de andra lade
händerna på Sven Elverssons axlar och sköto honom framför sig.
Utan att tveka ett ögonblick kastade sig gubben in bland de stridande.
»Släpp där! Rör inte Sven!» ropade han.
Då kände Sven Elversson hastigt hur vanmakten vek ifrån honom. -- »Nu är
det tid, nu kämpar både far och mor för dig,» sade något inom honom.
»Ung-Joel!» ropade han till brodern, som alltjämt höll sig bakom den
berusade skaran av inkräktare. »Ställ upp dörren till förstugan!»
Och då brodern, som var van att lyda alla befallningar, som gåvos i
detta hus, hade ställt upp dörren på vid gavel, fattade Sven Olaus från
Fårön om livet, lyfte upp honom från golvet och kastade ut honom.
Corfitzson från Fiskebäck störtade fram för att rycka Sven Elversson med
sig, men kände sig strax därpå omfattad av starka armar, upplyft från
golvet och slungad ut i förstugan ovanpå kamraten.
När detta skedde, sprang Ung-Joel fram och ställde sig vid sin brors
sida.
Därpå gavs det ännu några ögonblicks vilt tumult, men sedan var också
det gamla köket fritt från fiender.
Ung-Joel gick och stängde dörren efter dem. Sedan steg han med en viss
högtidlighet fram till sin bror och räckte honom sin hand.
»Hur i all världen bar du dig åt?» sade han med den uppriktigaste
beundran. »Du får lov att lära mig det där greppet.»
Den äldre broderns ansikte hade fått färg av kampen. Det tåliga leendet
var borta från läpparna.
»Var du viss, att de andra också ska komma att tycka, att du är styv!»
sade Ung-Joel. »Men när du är en sådan slagskämpe, så varför i Herrans
namn har du gått och burit så mycken försmädelse utan att mucka?»
Då förlorade Sven Elversson för en gångs skull sin självbehärskning. Han
kastade sig ner på en stol och gömde ansiktet i händerna.
»Varför skulle jag försvara mig,» bröt han ut i förtvivlan, »när jag
föraktar mig själv mer, än någonsin du eller någon annan kan göra? När
jag känner större äckel för mig själv, än jag någonsin kan inge er. Mer
avsmak, mer vämjelse. Ingen av er vet så väl som jag vad jag har gjort,
vad det är, som jag har syndat emot. Jag hatar mig själv. Jag känner
själväckel. Vad hjälper det mig då att tysta munnen på några druckna
uslingar?»