– – – Hon hade knappast väntat något svar, men det kom ett efter en tid,
ett tjockt brev med halvt oläslig utanskrift.
»Tack, Märit, stod det, men du kom för sent.
Genom en bortslängd tidning på ett kafé kom nyheten till mig. Åh, Märit,
hur grymt är icke livet, när det slår – – aldrig är man beredd! Tänk
dig, hur jag fick veta det!
Jag var på ett konditori med Gösta och min svägerska. Vi pratade och
skrattade. Tanklöst tog jag upp tidningen – – det var en stor ring efter
kaffekoppen på telegrammen. Just inom ringen stod det: ’_Ett olyckligt
skott._ En i trakten mycket känd godsägare, Bengt Älging, har i afton
dödats av ett vådaskott.’ Det svartnade för ögonen på mig – – tidningen
föll ner.
Skottet, vådaskottet, rakt i mitt hjärta satt det, jag tyckte att livet
rann ut ur mig i en ström av varmt blod och svimmade för första gången i
mitt liv, tvärs över tidningen på bordet.
Märit – – du –, att vakna igen – att tvinga sig att le och förklara, att
tala, att släpa sig ut till en vagn, att ta emot ömma ord och
smekningar, råd och förmaningar – – hur genomlevde jag det? Men jag
tror, att ingen anade orsaken – då – tidningen tänkte de ej på i
förskräckelsen.
Men om de gjorde det, vad betydde väl det? Vad betyder väl något emot
den vissheten, som flugit in i mitt hjärta och sårat det till döds?
Märit – jag måste säga dig det, annars blir jag galen. Nu – när det är
för sent, nu vet jag först riktigt visst, att den ende man jag älskat,
det var han, han. Som nu är längre från mig än någonsin, längre bort än
Gud. Var är han nu – – ack, säg mig det?
Var kväll brukade jag tänka på honom – – jag såg inget ont i det – – min
gud, vad man är barnslig, innan man _vet_ – – – jag trodde, att jag
tänkte på honom som på en vän. Jag visste ju så väl, var han fanns, jag
kände ju hans vanor. Och då såg jag hans stackars grånade hår, hans
trötta ögon, hans smala händer.
Dagen, den var Göstas – – han är så ung och stark. Men på kvällen, då
var han borta – – då var allt så ljuvligt tyst – – kvällen, den var min
ännu.
Nu förstår jag ju, att så borde det väl ej ha varit.
Men jag anade inte varför, förrän det kom ett brev från Älging, endast
ett par rader, bara en bön att få se mig än en gång i livet, om också
bara några minuter.
Hela min varelse blev ett skälvande ja. Men när jag kände det, var det
som om jag hållit på att drunkna. Det stora vattnet skrämde mig till
kramp.
Nu måste du välja på allvar, sade jag till mig själv, automatiskt och
stelt. Ack, man vill ju dock leva, till varje pris!
Nej, han fick inte komma, skrev jag. Det var ej rätt och jag skulle
gifta mig.
Intet svar har kommit – – förrän nu.
Åh, Märit, varför skrev han ej ännu en gång? Varför anade jag ej i
vilken nöd han var? Blott en timme, en minut att se hans kära ansikte!
Sedan döden eller livets långa skilsmässa.
Förakta mig ej, för att jag säger dig det – – jag måste få tala ut – –
du är ju den enda, som vet något.
Varför, varför? Varför ville han ej leva? Till sin tarvligaste leksak
skulle han fått mig, blott han ville leva.
Nu vet jag ej, hur någonting är. Jag äter, jag dricker, men sover, nej,
varför skulle jag sova? Sade jag inte, att nätterna äro mina? Då lever
han, allt är som förr.
Jag måste bort, Märit, alldeles ensam en tid – – någonstädes, dit där en
stor slätt böljar i blå drömmar var afton och vaggar en till ro.
Slätten, Märit, som jag hatade, jag älskar den nu, för att den är hans
grav.
Men sedan – – – ja, sedan – – hur blir det då?