Av hela sitt hjärta önskade Märit, att hon kunnat skänka sin vän något
av den blida ro och vemodiga harmoni, som präglat Älgings dödsläger,
till en tröst.
Men endast tiden kan läka en sådan vild ungdomssorg. Läkedom får den.
Det är ej den sorgen som dödar, nej den bittra och förstenade är det.