När Märit vaknade nästa morgon, var det med pannan ännu våt av kallsvett
efter en dröm, som hon inte för sitt liv kunde komma ihåg.
Förgäves famlade hon i de inre dunklen av sin halvvakna själ. Det var
som att treva sig fram i grå dimma efter en gestalt, som endast väjde
och vek undan och försvann i diset.
Men fast hennes hjärna redan släppt drömmens plågsamma förnimmelser,
stod hennes hjärta ännu under dess bann. Häftigt och ojämnt dunkade det
för att så plötsligt tvärstanna, så att en iskyla smög sig ända ut i
fingerspetsarna.
– Vad är det, vad är det, frågade hon sig med en oförklarlig ångest. Men
fann inget svar.
Dagen gick så tung och grå, som den ej gjort på länge, länge nu. Den var
bräddfull av små förtretligheter, det stack i fingertopparna som före
ett oväder.
– Skulle jag med en gång ha lagt mig till med aningar? sade hon till sig
själv. Det kan väl inte vara något med Torbjörn?
Hon fick ingen ro, förrän hon fått tag på honom i telefonen. Nej då, det
var inget fel med honom. Hur kunde hon gå med sådana griller – nu?
Den varma, livfulla rösten gjorde henne gott och med ett lättat skratt
lade hon ned luren.
– Sannerligen går man inte här på bondvischan och blir spökrädd som en
gammal käring, sade hon högt för sig själv.
Men trycket över bröstet ville ej alldeles släppa. Hon behövde frisk
luft och efter middagen gick hon trots regn och rusk ensam upp på
berget.
Där stod nu all blommen och skälvde så vit och slättens friska grönska
såg man blott som genom en blygrå ruta.
Märit lutade sig mot en trädstam, den var så trofast och full av varma
ord sedan sist. De värmde henne lika mycket på nytt, när hon upprepade
dem för sig själv, ett efter ett.
O Love! I know not why, when you are sad.
Wildly my sad heart weeps.
Stod inte månne hennes vän i detta nu därborta i den lilla staden, och
undrade med oro, varför hon var sorgsen? Nej, allt sådant vemod utan
grund var det hennes plikt att bekämpa nu. De voro två om att lida det
hädanefter.
När hon upplivad kravlade sig utför igen, såg hon på långt håll gamle
patrons gigg svänga in på Ödele gård. Han kom från en marknad.
Småsjungande för sig själv gick hon raskt hemåt, men stannade förvånad
vid grinden, då hon fick se, att stora droskan var framkörd till trappan
och att Hedvig stod påklädd i dörren, blek och förgråten.
Vad var det – – aningen?
– Vad i hela världen står på, Hedvig, frågade hon förfärad och störtade
fram till trappan.
Men Hedvig kunde inte svara henne för fasa och rörelse, utan nickade
endast stum inåt förstugan. Då svarade Axel på kuskbocken för henne:
– De säger, att han, patron Älging, skall vara död, sade han sävligt.
Patron är därinne och ringer.
Dörren öppnades och patron Svensson kom ut. Den friska färgen i hans
väderbitna ansikte var åtskilliga nyanser blekare och den barska
bondemunnen var hårt hopknipen.
På deras ångestfullt frågande blickar nickade han endast stumt till svar
och steg upp i vagnen.
– Kom, Hedvig, befallde han och gjorde plats bredvid sig för henne.
– Hör du, Märit, ta och följ med, bad Hedvig bevekande. Vi måste fara
till Älgholma och se, om vi kunna göra något, förstår du.
– Nu ha vi inte tid till prat – – Märit får skynda och bestämma sig,
avgjorde patronen.
Och så satte hon sig då upp i vagnen.
– Nu sätter du fart på hästarna, Axel.
Och lydigt flögo de fram, så att löddret yrde om bringan. Ingen i vagnen
sade ett ord, förrän Hedvig oemotståndligt bröt ut.
– Ja, men, pappa, hur gick det till, säg endast hur?
– De säga, att det var ett vådaskott.
– Var han på jakt?
– Morkullor, sade gamle patron lakoniskt och tycktes ej hågad att vidare
diskutera ämnet.
Regnet, som hållit upp en bra stund, tog nu åter i med förnyad styrka.
Iskallt, entonigt och grått silade det ned, kilometer efter kilometer
och den råa fukten trängde genom märg och ben. I denna dager såg den
späda grönskan liksom slocknad ut och träden svepte rysande sina
genomvåta sommarkläder om sig.
– Utmärkt för jorden, nickade patronen alltjämt lakoniskt. Ty om än hans
egen hustru legat på bår, var han dock först och främst vigd vid jorden
och gladdes och sörjde med den.
Men Märit, som bara var en enfaldig flicksnärta, som ingen sådd lagt ner
och ingen skörd hade att vänta, hon tyckte i sin barnslighet, att det
regnet slog alla vårens löften till jorden. Hon frös och skakade i sin
tunna kappa som träden på marken. Och rysande såg hon alltjämt en grå
skugga, som ilade framför hästen och vek undan och var fjärran.
Besvikelsens och livsledans skugga, som stum och objuden bevittnat
hennes första avsked från lyckan.
De började nu närma sig Älgholma och dess stengärdade åkrar.
Backe upp och backe ned slingrade sig den långa, grå muren av blankvåta
stenar. Av tusen sinom tusen stenar var den byggd, burna i svett och
möda på böjda axlar för att gärda Älgingarnas jord genom århundraden.
Men den siste herren till Älgholma hade inte förmått hålla den vid makt,
den började redan vittra och rasa ned på sina ställen.
Den muren var det, som stängt galne Älging inne i så många år. Nu var
han över den.
De körde in genom allén av stela almar, som rasslande skakade sina
sorgpanascher.
Långt där framme skymtade de två fönstren i husets frontespis. Det ena
lyste, men det andra var blint och mörkt.
Nu åkte de svängen upp till trappan, men ingen kom emot dem. Ej ens den
store, engelske bulldoggen. Nu sågs han ingenstans till, men långt
inifrån hundkojan ljöd ett dovt och beklämmande ylande som ökade det
beklämmande i situationen till outhärdlighet.
De fingo själva leta sig in bäst de kunde.
Härinne hördes ej storm och regn, luften var kvav, det stora huset höll
andan. Omedvetet dämpade själve patron sina steg och på tå smögo de sig
uppför trappan, som var mörk. Stormen hade rivit ned en elektrisk tråd
och strömmen var bruten.
Då öppnades dörren till rummet med det blinda ögat och i dörröppningen
stod en kvinna. Det var fru Älging och ändå inte hon. Allt det hårda,
det stela och frusna var smält och borta och kvar stod en fattig, ensam
människa, som älskat mer än hon förmått.
– Han ligger härinne, sade hon tyst och fann det visst helt naturligt,
att de voro där.
Tysta följde de efter henne in i det rum som varit Älgings.
Med en rysning igenkände Märit dess egendomliga atmosfär av bokdamm,
pipor och turkiska cigarretter, tillsatt med den personliga doft, som är
var särpräglad människa egen. Men allt detta var inte längre levande och
rörligt, utan luften stod stilla, som om en jordbävning plötsligt bommat
igen dörrar och fönster. Och ändå stod rummets enda fönster öppet.
På skrivbordet låg ett virrvarr av papper kringkastat som vid en
eldsvåda, då man i hast försöker rädda åtminstone något.
Och på den stora ottomanen med dess många självsvåldiga kuddar låg en
orörlig gestalt utsträckt, klädd i sportdräkt och med ansiktet
uppåtvänt. På ett bord stod ett ljus i en hög silverstake. Det flämtade
till i draget när dörren öppnades. Blekt och irrande föll skenet över
den dödes ansikte.
Galne Älgings kropp låg så lugnt utsträckt på sitt sista läger – – det
var en oändlig vila. Men över det bleka, avtärda ansiktet flög som en
sista glimt av ironi och orolig självbespegling i det fladdrande ljuset.
Det var som om blott kroppen ännu vilade, medan själen, rastlös som
förr, stod med vingarna spända, redo till flykt.
Då skakade almarna med ett sus på sina mörka kaskar därutanför. Ett
befriande, iskallt luftdrag från det öppna fönstret kom ljuset att
flämta och ryka, nästan slockna.
En skugga drog över den dödes ansikte och när ljuslågan åter brann rak
och klar, tycktes även det präglat av ro. Det bittra leendet hade
veknat, som sade det:
»Vad veta vi till sist om varandra, bröder?»
Lugnt blåste fru Älging ut ljuset.
– Nu skall du få sova, sade hon som till ett barn.
Då var det som om krampen i Märits hjärta löst sig och hon viskade ett
ljudlöst: »Förlåt!» Till vem? Till den döde, till hans hustru, från dem
båda till en annan, till allt, som kommit dem att lida och lidit genom
dem. Och hon tyckte, att det enda ordet borde vara liktalet över varje
olycklig människas bår.
Tysta som de kommit gingo de åter ut ur rummet. När de kommit ner i
hallen, framförde patronen tafatt sitt beklagande.
– Nu måste Älgholma gå, sade fru Älging och rösten var som en trött
liten flickas, som gått så oändligt långt blott för att finna hemmets
dörr stängd.
Då reste sig patron Svensson myndigt och hans stövlar knarrade
beslutsamt.
– Nej, det skall det min själ inte, sade han, så länge det finns en
Älging, som kan ta vid sedan en gång och så länge Svensson har ett namn,
som duger på ett papper. Ty det vet jag, att om Laura hade fått sköta
gården efter sitt huvud, hade den stått på säkra fötter för länge sedan.
– – Nej, nej – – men nu är ju arbetet det enda, som återstår en.
– Ja, det är min gud och fader inte litet det, om Laura skall få skick
på Älgholma. Men det få vi tala om sen, var nu bara lugn för gården.
– För mina barns skull, tack, sade fru Älging, och hennes ansikte lystes
upp av ett varmt, inre ljus, återskenet av en moderskärlek, som stum
bragt så många offer av det djupast kvinnliga.
* * * * *
– – – På hemvägen satt Märit på baksätet bredvid Hedvig och såg samma
väg som nyss rulla upp sig baklänges. Det var som att se den gångna
vintern på en film. Där var kröken, där hon mött Älging och Elsa i den
glättigt fallande snön. Många svängar och lustiga krokar hade den haft,
Älgings väg genom livet, tills det bar brant utför. Vem hade dock anat
detta? Ett vådaskott går så många underliga vägar, ett vådeliv icke
mindre.
Men för ingen nämnde hon, att hon sett Älging vid Ödele den där kvällen.
Vad hade han sökt där måntro? Ett minne, en underrättelse om Elsa, en
hjälp i penningnöd eller blott i andlig? Aldrig skulle hon väl få veta
svaret på den frågan, det sov för evigt inom två slutna läppar.
I den storm av frågor och bestörtning, som Älgings död rev upp i staden,
blev den lilla Elsa alldeles glömd. En fattig liten guvernant – – en
bland många – vad betydde hon emot en stor gård? Nu skulle väl det gamla
Älgholma gå ur släkten? Men någon försäljning av gården hördes ej av och
snart hade man fått en splitterny skandal att tala om.
För sin lilla väninnas skull var Märit glad att skvallret så snart lade
sig till ro och inte gick på vidare forskningsfärder. Vad skulle det
också forskas efter? Längtan och kval och själsliga fenomen är ingenting
för skvallret. Det håller sig helst till mera reella fakta.
Hon ansåg det emellertid som en plikt att genast underrätta henne om
saken. Förgäves försökte hon linda in den förfärliga underrättelsen i
några medlidsamma fraser. De läto så krystade, att hon föredrog att
skriva rakt på sak.
»Elsa», skrev hon. »Jag vill säga dig det, så att du ej får veta det
genom tidningarna eller likgiltiga personer.
Älging är död – – genom ett vådaskott, säga de. Döden är en vila för en
sådan som han, Elsa. Jag har varit där och sett, att han har det gott.