En man av akademisk ras,
ett slags aptekare, som krossar
små kunskapsfrön, som med karbas
ges in åt våra söta gossar.
I kunskap ofta sadelfast,
han stundom tillhör de tafatta;
_men också är han vanligast_
_i rangen näst familjens katta_.
– Där har du svart på vitt på, vem som skall gå före i dörrarna här i
huset, du eller jag, predikade Märit, varpå hon med stigande patos
framförde slutklämmen:
En informator, kära du,
som till ett sådant kall är slagen,
_han bör ha tålamod som sju,_
_och en iskällare i magen_.
– Du hör, att jag känner min ställning, avslutade hon sitt lilla
hälsningstal, så hädanefter behöver du inte vara artig och bocka och
krusa.
Plötsligt pinglade en klocka från de nedre regionerna.
– Ah – frukosten. Tillåt mig, herr baron, sade Märit och öppnade
förbindligt dörren för katten, som med stel och förnäm hållning, de
tunga ögonlocken halvslutna och svansen lyft som ett banér åter värdigt
seglade förbi henne nedför trappan.
Och Märit följde tveksamt efter för att på allvar upptas i den främmande
familjens sköte.
* * * * *
Familjen Svensson satt redan mangrant samlad vid bordet, så när som på
husfadern själv.
– God morgon, fröken, ursäkta att vi satt oss. Men pappa vill, att vi
skola sitta vid bordet på slaget åtta, hälsade henne undfallande Hedvig,
husets äldsta dotter, som tronade som värdinna vid bordets tvärända.
Hedvig var patronens äldsta dotter i ett föregående gifte och bad
bevekande hela världen om ursäkt för detta faktum. Allt hos henne, från
de hundlikt fuktiga, bruna ögonen till de nästan sjuttioåriga rynkorna i
ett ansikte, som knappt var ämnat att vara fyrtioårigt, var en suck om
förlåtelse och det lilla, som fanns av haka, hade försiktigt krupit ner
i kragen.
Där hon satt med sin svartprickiga mollblus över ett rött livstycke och
med naglarna svarta av trädgårdsjord, liknade hon mer en av tungt arbete
i förtid åldrad torparhustru än en »godsägares» dotter och värdinna. Det
var som om hon ej hört ihop med den senare kullen snyggt, om än enkelt
klädda barn.
– Skola vi ej vänta på patron? undrade Märit.
– Nej, ursäkta fröken, men pappa är ej uppstigen än, rodnade fröken
Hedvig.
– Ja, se pappa var i stan i går, så han stiger nog ej upp före tolv, kom
det oväntat från ena bordshörnet, där yngsta fröken Svensson på tio år
stack upp en liten brunstekt näsa.
– Tyst, lillan, förmanade systern Sigrid, en vacker flicka på fjorton år
med ljust burrhår och långa backfischben. På vintern är ju pappa inte så
tidig av sig, men på sommaren är han uppe klockan fem.
– Vi fick choklad av pappa i går, smålog Lisa, mellanflickan på tolv; en
mager, bleksiktig vithåring, som såg ut att lida av höggradig blodbrist.
Dessa voro alltså hennes elever. De båda första till synes helt vanliga
barn, den senare med något sjukligt och brådmoget i sina hektiska ögon.
Märkvärdigt nog var detta »stadslika» barn patron Svenssons älskling. På
henne slösade han all den kärlek och ömhet han var mäktig.
Märit kände också en plötslig sympati för den lilla bleka flickan och
ett obestämt medlidande. Hon tycktes så föga passa ihop med omgivningen,
den lilla Lisa.
– Vi stiga väl upp då, förklarade Hedvig, då plötsligt en tordönsröst
ekade genom huset:
– Hedvig, Hedvig!
– Ja, pappa, stammade denna och rusade på darrande ben mot de inre
regionerna.
– Var har du gjort av min skjortknapp? hördes den stenskramlande rösten
alltjämt likt Hamlets faders vålnads.
– Kära pappa, bad och grät en darrande röst, ursäkta, men du själv – –
– Jag, jag – jäkla fruntimmer – – kan inte hålla reda på en knapp åt en
en gång – – nå i askkoppen – vafför _sa_ du inte det då?
– Det var hemskt vad pappa är _arg_, teaterviskade Lillan med
kringelflätorna på ända, då dörren öppnades och en underlig figur kom
instörtande, inte olik en halvdragen smällkaramell. Det var ingen mindre
än husets fader själv, nedantill inlindad i en färgfager randig filt och
ovantill bestående av ett eldrött ansikte och två vita skjortärmar,
fäktande med en krage och en knapp.
– Fröken, fröken, gallskrek patron Svensson, hjälp mig för guds skull –
– hon därinne, människan, får ju inte fast kragen och jag skall på
marknan i Hönsemåla! Se, så, stick in knappen här i knapphålet.
Och patronen stack en röd och svettig tjurnacke rakt under Märits näsa.
Det klack till en smula i guvernanten. Trots sitt vackra tal till katten
var hon ännu inte van vid den ödmjukhet, som hennes nya ställning
krävde. I hennes öron klingade ännu tandkandidat Jonassons på pensionat
Stockholm underdåniga och dagliga bön: – Fröken – – _Märit_ – – tillåt
mig – kappan! Och nu skulle hon tydligen i stället själv få tjänstgöra
som kammarjungfru åt denne randige tyrann. Ej är heller att undra på, om
hon fann presentationen litet underlig, ty vid hennes ankomst i går hade
patronen varit i staden. Men hur det var, bemannade hon sig med tålamod
och försökte med yttersta fingerspetsarna klämma in knappen intill den
röda nacken, som icke just doftade Eau de Portugal. Men hennes fumliga
försök väckte patronens livliga ogillande.
– Ja, se fruntimmer, fräste patronen och ryckte argt knappen ifrån
henne. Till flams och lärdom kan dom nog duga, men har du sitt en enda,
som kan sticka in en knapp i nacken på en hederlig karl?
Men då flög sinnet också på vår hjältinna och innan hon besinnat sig,
hörde hon sig själv yttra följande otroliga och vanvördiga ord:
– Det är kanske bäst först som sist, att jag säger patron, att jag inte
tänker låta behandla mig alldeles hur som helst, fast jag är i patrons
tjänst. För övrigt har jag inte tagit plats här som injungfru utan som
lärarinna för barnen.
Utom sig av häpnad betraktade patronen denna sällsynta rebell i sitt
oinskränkta herradöme. Men han hämtade sig snart.
– Åhå, har man hört på maken, utbrast han oväntat godmodigt, är fröken
en sådan liten arger en! Lilla Andersson, som inte kom tillbaka hit för
nerverna, hon sa inte bä en gång. Och vad jungfrurna beträffar, så
tänker jag folk som folk. Är jag kanske inte herre i mitt hus?
På detta odisputabla faktum ville inte Märit inlåta sig närmare utan
föredrog att övergå till ett annat lika ömtåligt ämne, nu då hon likaväl
var i farten.
– Det var en annan sak jag ville tala om, tog hon mod till sig att säga.
Enligt moderna skolprinciper ha barnen haft alltför lång lästid. De bli
alldeles för uttröttade, ty de ha ju inga kamrater att dela tiden med.
Jag tänkte därför korta av timmarna litet. Fröken Hedvig har särskilt
bett om det.
Patron Svensson hejdade sig på sin väg mot dörren. Han var nu åter ett
laddat åskmoln utan minsta ljusning.
– Aldrig med min fot, skrek han, mera uttrycksfullt än språkligt
logiskt. Hedvig, den lollan, vad begriper hon av det! Det blir ingenting
av. Jag vill ha valuta för mina 600 skall jag säga fröken, uppriktigt
sagt. Man tar inte pengarna i sjön, precis. Mina barn skall lära sig den
kångditiång, jag fått arbeta mig till. Därför läses här som förr från 8
till 3 med en timmes middagsrast. Och det rättar sig fröken efter, så
länge fröken hör till mitt folk. Och därmed basta.
Efter detta klara besked fann patronen för gott att retirera. Ty det var
trots allt något i den där tösens lugna ögon, som kom honom att känna
sig en smula osäker i sin makts randiga ylletoga.
Halvt mot sin vilja vände han sig därför om i dörren och tillade med ett
bistert leende:
– Det är inte utan, att det är gott gry i fröken i alla fall – inget
fjäsk eller hymlande utan rent ut. Det är min musik, det. Så om fröken
bara gör som jag säger, så skall vi nog bli vänner med tiden.
Den halvt slutna freden avbröts emellertid bryskt av Karlsson,
stalldrängen och ladugårdskarlen, som med andan i halsen kom infarande
och ropade:
– Det är två herrar från stan, som skall si på hästar!
– Jösses – Hedvig, Linda, Svea! Var i alla småfåglars namn håller ni
hus, när det gäller husets väl och ve? Fort hit med sportdräkten.
Och i en sky av vettskrämda kvinnor försvann patronen åter i det allra
heligaste.
Ensam stod Märit kvar och begrundade, vad hon visste om sin nye
husbonde, den första hon hittills haft, och vars bekantskap hon stiftat
på ett så originellt sätt. Kanske var det inte precis så hon tänkt sig
»godsägaren» och »godset», när hon däruppe i sitt goda hem besvarat
annonsen. Men hur som helst – hon var inte den, som gav sig över med
detsamma för ett misstag och bums tog till reträtten.
Hästhandlaren och godsägaren Viktor Svensson var utan tvivel en mycket
duktig karl. Han hade arbetat sig upp från intet, något som hans
väldiga, ärriga masurnävar ännu buro spår av. Gud nåde den, som råkade
ut för de nävarna i otid! De hade så när skakat livet ur mer än en ovän
på tu man hand. Och en gång hade de nästan pryglat den hungrande själen
ur en vandrande »ludis», som alltför hårt knackat på dörren en natt, då
patron Svensson ville sova.
Men de nävarna kunde också ge ett ärligt handtag åt en vän i nöd, om det
behövdes.
Gården hade Svensson ärvt, men intecknad upp över skorstenen, varför han
åter mist den. Men han var en sådan, som tog igen det han ville ha. Och
han tog igen gården. Som en seg bulldogg tar igen det ben, som man
knipit ifrån honom.
Så hade han efter många motgångar slutligen lyckats sätta egendomen på
fötter igen och Ödele räknades nu med skäl till traktens mönstergårdar.
Dess åkrar och ängar och välskötta rasdjur tålde också att närmare ses
på. Särskilt Ödele hästar voro berömda i hela länet och patron Svensson
ansågs vara dess förnämsta ardennerkännare. Han reste årligen ut
till Belgien och Holland och gjorde stora hästuppköp för
hushållningssällskapets räkning. I allt vad han tog sig för, var han
driftig och lyckades väl.
Livets finare detaljer hade patron Svensson däremot haft föga tid att
befatta sig med. Boklärdom ansåg han endast som onyttig barlast på en
redan förut tung skuta och bokkarlar föraktade han med hela sitt
djupröda bondeblods förakt för tankens tunna blod. Vad honom själv
beträffar, så räckte gott litet jargong och några lämpliga rubriker ur
uppslagsböcker till för att imponera på marknadsvännerna. Ty patron
Svensson hade lyckligen genomlidit ett par klasser i allmänt läroverk.
Att han därför ville ge sina barn en god uppfostran berodde mest på ett
förhastat löfte till deras mor. Sin son skickade han in till staden, men
för döttrarna tog han guvernant. Det blev ju så oändligt mycket
billigare – en halv dränglön för en flicka med lärarinneexamen var ju
tämligen billigt och rättvist, tyckte patron Svensson.
Som ekonomien var hans främsta troslära, hade nog sonen också fått nöja
sig med att läsa hemma, om han inte varit den obändiga vildhjärna han
var. När den fjortonårige blivande patronen var hemma, skulle hela huset
stå på tå, från Hedvig till guvernanten och pigorna. Aldrig lyftes den
stränge faderns hand till aga mot sonen, han som skulle ha gården. Ju
hetsigare och mera pockande den långe slyngeln var, desto mera strålade
fadern.
Det var ju bara bondeblodet, härskarblodet, som tog ut sin rätt hos
pojken.
Annat var det med flickorna. De måste lära sig att blint lyda redan som
små för att en gång kunna vara sina män till lags i allt. Bror Nils gav
dem god övning.
Först sedan han så när pinat livet ur fem omgångar guvernanter, fick man
honom i väg till Lund.
Men vad Märit beträffar var det inte utan, att hon redan som det nu var
tyckte sig ha sålt sin förstfödslorätt för en nog så tunn grynvälling
till den okonstlade patronen.
Nu hörde hon med ens till hans »folk», hon var hans andliga piga, som
för en billig penning skulle rykta hans barn. Hon skulle smeta guld över
träet och hälla parfym på gödselstacken, ty innerst inne i de fördolda
djupen av sin själ trodde dock patronen, att det var finare så.
– Ack, den som vore en häst ändå! suckade Märit.
Men nu var hon det icke, utan bara en flicka, som skulle söka reda på
sig själv i ensamheten. Fast när skulle hon hinna och orka med det,
sedan hon en hel dag gnuggat vettet ur dessa arma ungar? Det såg
sannerligen icke lovande ut för de långa promenaderna och den tysta
begrundan i det lilla rummet under taket. I stället för att hamra på sin
fattiga själ, måste hon om eftermiddagarna hamra in »Den glade ryttaren»
på det ostämda pianot i de fullkomligt omusikaliska små Svenssönerna,
som trodde, att det gick tre toner på en skala. I stället för att
upptäcka en ny Märit, skulle hon upptäcka ett nytt språk i sina elevers
tyska böcker. Det blev bestämt klent med hennes åttatimmarsdag!
Åter steg frestelsen upp i henne att sätta sig upp efter den feta
grållen och genast köra den raka vägen tillbaka igen.
Den enklaste utvägen återstod henne sedan alltid – att ta plats i en
skola, ty slå dank ville hon ej.
Men var det då så mycket bättre i en småstadsskola? Hon tänkte på sina
kamraters berättelser från en del flickskolor. Lärarinnorna, om än
aldrig så unga, glada och behagliga, vad hade de för ställning i
samhället? Bjöd man dem hem som människor, och ej bara för att lilla
Karin eller långa Britta skulle få bättre betyg?
Och föreståndarinnan, ja, hon måste oftast tänka på skolans anseende, d.
v. s. ekonomi. Hon måste stämma i bäcken och bygga dammar i ån. Var det
musiksoaréer måste hon ställa till med kafferep hemma hos sig, för att
inte unga fröken Andersson i franska skulle gå upp och dansa på
hotellet, ty fru konsulinnan Jonsson höll så noga på lärarinnornas
uppförande. Och konsuln, som donerat till ett stipendium för skicklighet
i stickning!
Lärarinnorna, det var det moderna livets nunnor, med livet uppdelat
mellan lektionernas botgöring och skrivböckernas penitens. De skulle
helst svepa sig i omoderna kläders dok och försona obegångna synder med
förfjolshattar och sneda klackar.
Allt det där var mer än nog för att hos de yngre bortta entusiasmen för
kallet, om där fanns någon. Nog hade läroverkslärarna det också trångt
på många vis, både ekonomiskt och moraliskt, men de kunde dock få gå upp
på stadshotellet och höra damtrion Zuidersee, om kassan räckte till och
småstadsluften blev alltför stillastående.
Många unga lärarinnor stodo ej heller ut med småstadens oförsynta
spioneriväsen utan sökte sig till privatskolor i Stockholm. Men där blev
deras arbete ofta dubbelt så ansträngande, medan lönen ej ville räcka
till på långt när så bra. När lärarinnorna där en gång under värsta
kristiden höjde ett klagoskri, erbjöd man dem ädelmodigt – _matdagar_ i
rika familjer.
Nej, när Märit närmare tänkte på saken, hade hon mindre lust än någonsin
att stänga in sig för alltid i en flickskola. Tänk, att gå alla de många
klasserna om igen, när man väl en gång gått ut dem! Denna plats hade hon
endast tagit som en språngbräda ut i livet. Skulle hon nu ge tappt, och
vända redan vid första steget?
Åhnej, hon skulle stanna som en ståndaktig tennsoldat. Vem vet, om hon
ej skulle kunna lära patron Svensson litet respekt även för sitt
anspråkslösa andliga arbete till nytta för nästa guvernant, som skulle
så vetande på de magra tegarna i hans barns hjärnor. Hon skulle inte
sätta sig och läsa Musset för sin husbonde, men hon skulle söka planta i
honom, att det kunde vara lika tungt att plocka bockar i misshandlade
skrivböcker som att plocka ogräs i ett potatisland.
Ja, det skulle hon.
Om än hela hennes samtid värderade en maskin, som pliggade skor, bra
mycket högre än en »skolfux», som bara pliggar hjärnor.
Hon stod så försänkt i dessa tankar, att hon ej märkte att Lisa länge
stått bredvid henne och undrande betraktat henne. Äntligen såg hon upp
och märkte flickan, vars milda, blekblå ögon bedjande voro fästa vid
henne.
Då kom Lisa skyggt närmare och lade sin magra hand på hennes arm.
– Fröken bryr sig väl ej om vad pappa säger, viskade hon. Stanna hos
oss. Fröken ser så snäll ut. Kom!
Och hon förde Märit in i förmaket. På väggen hängde en stor målning av
en kvinna, som också såg underligt främmande ut i denna omgivning.
Hennes vackra huvud var bakåtböjt av en tung hårkrona och hennes ögon
voro milda, drömmande och blekblå som Lisas.
– Det är mor, sade Lisa sakta. Hon var så vacker och bara trettiosex år,
när hon dog.
Märit såg förstulet på flickan. Stackars barn, vad hon såg förfrusen och
hjälplös ut i sin svarta, urvuxna klädning, som alltför obarmhärtigt
visade de smala benen! Hon måste klappa den bleka kinden.
– Och vi få läsa så mycket, klagade Lisa. Jag blir så trött ibland, det
går alldeles runt i mitt huvud, men far vill det.
Kunde hon nännas överge dessa tröttkörda barn, innan hon försökt göra
något för dem?
– Var inte ledsen du, lilla Lisa, tröstade hon. Visst stannar jag på
Ödele. Gråt bara inte. Jag skall nog tala med far än en gång, så att ni
få det litet lättare.
Och därmed beslöt sig Märit för att tills vidare stanna samt att ha
»tålamod som sju och en iskällare i magen», såsom det hövdes den sanna
Guvernanten.