Vad är en guvernant?
Solen sken frostigt höströd in genom vindsrumsfönstret på Märit, som
stod uppkliven i sängen, balanserande på eldgaffeln ett utsökt konstverk
i svartnad gips inom en flugprickig kattguldram, en Mater Dolorosa med
bortfallen näsa. Med ett våldsamt svängande och ett regn av smutsig gips
protesterade den heliga damen mot att så plötsligt avsättas från sin
upphöjda ställning, men hamnade icke desto mindre slutligen i garderoben
i sällskap med en Judas med otroligt kupiga ögon, en Romeo och Julia på
en glasskiva och en praktfull påfågelsstjärt i en vidunderlig
fantasivas.
Puh, nu börjar man kunna andas, pustade Märit och sjönk utmattad ned i
ena soffhörnet för att bedöma effekten. Drömde jag inte i natt, att den
förfärliga smärtornas moder låg på mitt bröst och tog en gipsavgjutning
av mig, medan Judas satt på sängkanten och spelade kulor med mina ögon?
Varför i alla helgons namn ha de samlat alla dessa pinoredskap i min
lilla kabyss? Inte såg jag något liknande i våningen där nere. Där var
mest plysch och ljus ek och sådant där, tyckte jag.
Då krafsade det på dörren och ett jämmerligt jamande hördes utanför.
Märit skyndade sig att öppna.
Vid hennes fötter satt en gammal fet och lat katt av obestämd färg och
blinkade sömnigt och menande.
– Stig in, stig in, ers excellens, uppmanade Märit, och katten klev
gravitetiskt över tröskeln och fram till soffan, där han avvaktande
stannade, tills Märit gav honom ett välbehövligt handtag i de stela
bakhasorna, så att han kunde hoppa upp i det andra soffhörnet. Där
installerade han sig bekvämt på en gammal kofta, som flickan redan
reserverat för detta ändamål.
– Se så där ja, Kisse Måns, nu kunna vi på allvar inleda bekantskapen
oss emellan, fortfor Märit. När jag i går gick uppför trappan för att ta
mitt rum i besittning, var det du, som högtidligt gick före mig med
svansen lyft som ett tänt ljus. I dörren ville du krusa, eftersom det
var första dagen. Men jag visste nog, jag, vem som skulle gå före på
rangskalan.
Kisse Måns började spinna, och det lät som när ödestrådar spinnas.
– Som du sitter där, gamle Måns, gäckades flickan, är du rasande lik en
bild av Buddha i den tredje inkarnationen. Jag utnämner dig härmed till
orakel och biktfar på Ödele. Vi börja bikten med detsamma.
– Kan du då först säga mig, vad jag är? Jo, jag är _Guvernanten_.
Naturligtvis bor jag i vindskupa. Jag är full av dygd och kommer att
blygt men kvävt älska min husbonde, mannen av börd, änkemannen
hästhandlare Svensson. Omsider skriver någon Marie Sophie Schwartz en
bok om mig och jag kommer ut i billighetsupplaga. Men strängt taget
kommer ingen att tro på min existens. Jag är en anakronism. Det är
därför jag älskar att tala i monologform.
Något uttråkad av dessa främmande ord slöt katten ögonen.
– Nej pass, vördige fader, nu får du inte somna. Vi ha således kommit
överens om, att jag är en guvernant. Men – – vad är en guvernant? Vänta,
du skall få svaret på vers!
Och Märit hoppade lätt ned från soffan och ilade till den ännu ej tömda
kofferten, ur vilken hon tog upp en liten volym, som såg ut att vara
flitigt läst.
– Det finns en skald, som en gång framställt ungefär samma fråga, fast
det gällde min olycksbroder informatorn. Det var Sehlstedt. Han hade
själv prövat på den lärda vindskupan och han svarade si så här:
Och med boken i högsta hugg ställde sig Märit och deklamerade för den
vettskrämda katten: