Om en reformator till häst, en katekeslektion och en herrelös
hund
Trots sitt till synes lidna nederlag, hade Märit således ingalunda
uppgivit sina pedagogiska reformplaner. När patronen for bort på en
veckas affärsresa, grep hon också tillfället i flykten och gjorde en
hejdundrande revolution.
Hon lät barnen ligga en halvtimme längre i sina pinnsängar och gav dem
ordentliga raster att andas ut på. Hon förkortade lektionerna till
rimlig längd och förlade tortyren på pianot till förmiddagarna.
De stackars utkörda ungarna sträckte på sig som befriade och voro
dubbelt uppmärksamma, när det gällde.
Därav uppmuntrades Märit att fortsätta på den nya vägen. Var dag
improviserade hon friluftsgymnastik i trädgården med hopp och
kapplöpningar och uppmanade flickorna att rida, så ofta de kunde få
tillfälle till det på lediga stunder. Dessemellan lekte hon på en vecka
i dem så mycket historia, tyska och kemi ur de tunga kurserna, att hon
själv blev glatt överraskad. Hon betänkte icke, att det kanske gick så
lätt att sopa, för att hon var en splitterny kvast.
Som barn till en hästhandlare voro hennes elever om inte precis födda på
hästryggen, så dock ganska hemmastadda där. Var middagsrast togo de sig
en liten tur utåt vägen, om tiden tillät. På deras ivriga uppmaningar
beslöt sig Märit en vacker dag för att själv uppliva sina svaga
kunskaper i den ädla ridkonsten. I brist på riddräkt fingo
gymnastikbyxorna duga.
När uppvisningen skulle ske, var hela gården i intresserad rörelse. På
kökstrappan stod Hedvig i trasigt köksförkläde och med en degklick på
hakan och var utom sig av undergiven förvåning.
– Att Märit bara törs, pep hon och slog ifrån sig med de degiga
händerna.
På arrendatorsgårdens trappa stodo drängarna och pigan och flinade i
strumplästarna med hela hälen bar.
– Det var en redig fröken, förklarade stalldrängen och ladugårdskarlen
Karlsson och lät Märit ta handen som trappsteg.
Så kom hon upp på hästryggen och skumpade i väg, följd av hela
uppvaktningen. Elegant blev det inte, långt ifrån, men hon lyckades på
ett eller annat sätt hålla sig kvar och travade oförtrutet på, med
ungarna i hälarna. Hon måste skratta åt den härliga figur hon gjorde och
hela gården skrattade med åt den livade nya fröken – då –.
På vägen kom en jaktvagn skramlande i vild fart från staden ut mot
Ödele. Den svängde om vägkröken – och i vagnen satt patron Svensson,
rödbrusig och vresig som alltid efter stadsresorna. En hel dag, innan
man väntat honom.
– Vad tusan nu då, var allt vad han i häpenheten kunde få fram. Har ni
inte lektion?
– Vi ha middagsrast, förklarade Märit, så pass värdigt man kan göra, då
man sitter på ett djur, som prompt skall ner i diket.
Bakom henne sutto de tre flickorna stela som ryttarstatyer på sina
hästar och spärrade, förlamade av fasa, vägen för sina dagars upphov.
Vredens rodnad hade nu stigit patronen ända upp till ögonbrynen, så att
hans väderbitna ansikte liknade en jättelik tomat, färdig att brista.
Andfådd kippade han efter andan och lyckades till slut pressa fram:
– Jag vill tala med fröken sedan, varpå han schasade undan flickorna och
i rasande fart körde in på gården.
Inte så litet slokörad vände Märit på sin halsstarriga springare och
hoppade beklämd efter husets vredgade herre med barnen tätt efter sig
som skrämda kycklingar.
Gården var nu alldeles tom, som rensopad av en jättehand. Endast en
dräng stod onaturligt svettig och arbetsam och högg ved och genom
fönstret syntes Hedvig, vilt knådande sin deg med håret ned över ögonen.
De fingo själva leda hästarna till stallet och leta reda på
stalldrängen, som med misstänkt energi stod och strödde torvströ i en
spilta.
– Gud nåde mig, nu var patron arg, må fröken tro, jämrade han sig
förtvivlat, när Märit dök upp i dörren. Han, som är rädd om hästarna som
om sitt öga. Ju fler han har, desto snålare är han på dem. Den här gamla
Svarten är då slaktfärdig för länge sedan.
– Var inte rädd, Karlsson, jag skall tala med patron, lugnade Märit
honom med en säkerhet, som hon långt ifrån kände.
Och därpå gick hon dröjande över gården och in i salen, där patronen
väntade på henne. Förlägen såg hon ned på den improviserade riddräkten,
de blanknötta gymnastikbyxorna från seminariet. Det var inte just i den
kostymen hon tänkt sig, att den stora striden mellan barbari och kultur
skulle inledas.
Hon visste inte själv, hur flickaktigt käck hon såg ut i sina korta
byxkjolar och den trekantiga hatten med kautschukband under hakan. Men
patronen, han såg det, han, där han majestätiskt satt vid salsfönstret
och väntade på sin uppstudsiga guvernant.
Emellertid hade patronen redan fått av sig pälsen och de tunga stövlarna
och fått upp benen på en stol. Efter en titt i det brunmålade skåpet,
till vilket han ensam hade nyckeln, hade humöret stigit åtskilliga
grader. Det är märkvärdigt, vad hemmalagat vinbärsbrännvin gör den
frysande själen gott!
– Stig in, dundrade han därför ovanligt godmodigt, när Märit knackade.
Försiktigt stack hon in näsan i lejonets kula.
– Stig in, fröken, och stäng dörren! Vi ha inte råd att elda för
kråkorna på Ödele, brummade patronen ännu en gång.
Då måste Märit in, antingen hon ville eller inte, med gymnastikbyxor och
allt.
– Sitt ned, för all del!
Märit satte sig försiktigt på yttersta kanten av en stol och försökte
samla sina tankar om den döende kulturen och faran av överkultur. Men
den förskräckliga guppningen på Svarten måtte ha omskakat hennes väl
övertänkta försvarstal över revolutionen i skolrummet, ty hon fann i
hastigheten inga ord. Hon lät därför sin husbonde få första ordet.
– Jaså, fröken är ute och rider olovandes på mina hästar, i stället för
att undervisa mina barn, som jag betalar 600 om året för, började hennes
härskare med en outgrundig glimt under sina buskiga ögonbryn.
Men denna lilla glimt tände en stor eld. Glömsk av gymnastikbyxor och
allt reste sig Märit och höll på rak arm sitt stora revolutionstal:
– Inte ens för lika många tusen vill jag vara den barnaplågare, som
patron begär av mig, att jag skall vara. Men vill patron nödvändigt
lägga sina barn på en sådan andlig sträckbänk och så småningom ta livet
av dem för sexhundra kronor om året, så är det nog bäst att ta en annan
guvernant med detsamma.
– Herregud, samma visa som pigorna, mumlade patronen för sig själv och
såg på flickan, som om han oväntat upptäckt en huggorm vid sin barm. Vem
kunde ha väntat sig ett sådant tal av Guvernanten, hon, som enligt alla
traditioner skall vara så kvinnligt kysk och blyg, att »hon i farstun
går, när hon sig snyter»? Och här stod nu en senfödd representant av
detta släkte och förelade honom ett ovädersägligt antingen-eller. Men
byta – så långt ville han inte, att det skulle gå. Av de trettio sökande
till platsen, hade Märit haft de bästa betygen och ruter var det ju i
tösen.
– Nånå, sade han därför avledande, eftersom lilla självsäkra fröken
tror, att det rent av blir barnens död, få vi väl tills vidare försöka
med den nya nådens ordning.
– Jaha, ser patron, fortsatte Märit, som nu fick vatten på sin kvarn och
ville lysa med sin nyförvärvade pedagogiska visdom, att tröska säd och
tröska verb är inte precis detsamma. En hjärna måste vara utvilad för
att vara receptiv – –
– Vad för något?
– R-e-c-e-p-t-i-v – –
– Ja visst, sade patronen troskyldigt.
– – för att vara mottaglig, fortsatte Märit oförtrutet sin föreläsning.
Rousseau säger – –
– Hm, jaha, jag antar att det var frökens rektor på seminariet, avbröt
patronen förstrött och petade sig i örat med en tändsticka. – – Vad
innerst – – är han här nu igen, den rackarn! Skall han få gå här och
stryka och stjäla mina höns? Hedvig! Hedvig! Ingen har jag i hela huset,
som bevakar mina intressen. Man får stjäla allt, vad jag har, mörda och
bränna gamle patron, utan att någon bryr sig om det. Men nu skall han
dö, så sant jag heter Viktor Svensson!
Skummande av raseri rusade patronen till väggen, ryckte ner ett gevär
från en hängare och sprang lätt som en pojke ut på den frostvita gården
i strumplästarna, förbi Märit och Hedvig, som blek om näsan gläntade på
köksdörren.
Båda störtade till fönstret. Vad i alla dar skulle nu ske för hemskt?
Märit darrade i hela kroppen. Hade hon verkligen vågat trotsa denne
ursinnige gamle man, som en näbbig skolflicka? _Vem_ var det, som skulle
dö?
Men ute på gården såg hon inte den trasige landsvägsriddare hon väntat,
utan bara en stor, tigerfläckig hund, som stod och slickade en bunke vid
kökstrappan. Mager och uthungrad till ytterlighet slickade han, som det
tycktes, på bara emaljen.
Då hördes ett skarpt skott; den stora hunden hoppade högt i luften och
föll ryckande på sidan.
Bara en herrelös hund. Fredlös och jagad hade han strövat på rov mellan
gårdarna. Tills han fann sin överman i den gamle patronen, vars vilja
och gård man ej ostraffat korsade. Han tycktes verkligen göra processen
kort med rebeller. Darrningen i Märits lemmar ville ej upphöra. Men
kanske kom den bara av trötthet.
Nu kom skytten intassande i våta lästar och ställde det rykande geväret
i vrån. Den slätrakade bondemunnen var bistert hopknipen och i pannan
svällde en tjock åder.
– Jag vill genast höra på Sigrid och Lisa i en lektion i katekes,
förklarade han och inte en skymt fanns kvar av det goda humöret sedan
nyss.
– Katekes, stammade Märit förvirrad. De äldre barnen läsa ingen katekes
utan den moderna »tros- och sedeläran – –». Skolkurserna – –
– Moderna mig hit och moderna mig dit! Jag vill, att mina barn skola
lära sig den rena lutherska läran om Gud och djävulen, som jag lärde i
min barndom. Titta här, fröken!
Och patronen öppnade dramatiskt sin tjocka rock och visade på en
psalmbok i ena innerfickan.
– Se här bär jag alltid våra härliga svenska psalmer, jaha, vid mitt
trofasta svenska hjärta.
Och han slog sig salvelsefullt på det ställe, där hjärtat brukar sitta,
medan Märit hastigt hann uppfatta spader kung i en kortlek, som fanns
nedstucken i den högra bröstfickan.
– Lillan har vanlig katekes, försökte Märit blidka.
– Nå, låt gå för lillan, då.
Varpå guvernanten och hennes principal gemensamt begåvo sig till
lektionsrummet.
* * * * *
Lektionsrummet på Ödele utmärkte sig ingalunda för någon lyx. Ett runt,
pensionerat matbord, på vilket barnen flitigt utbildat sina artistiska
anlag, några nötta pinnstolar, på vilka deras fötter ristat otåliga
märken för de långsamma timmarnas minuter. Ett dockskåp med invalidiska
och övergivna dockor och en väggklocka, som envisades, att sakta sig fem
minuter i timmen. Se där inredningen. Genom fönstret hade man utsikt
över stallbacken, där dvärgtuppen stod på ett ben och sökte mäta sin
ynkliga lilla målbrottsröst med den förföriska Leghornstuppens
hjältetenor.
Över själva rummet något kallt och tomt och moderlöst. Ej heller
utsikten kunde just kallas uppmuntrande.
Vid bordet sutto barnen uppradade som trädockor. Sigrids ljusa burrhår
slokade av ängslan, medan Lillans kringelflätor förfärade reste sig på
ända, när de upptäckte fadern.
– Tag fram era räkneböcker, Sigrid och Lisa! Du, Lillan, skall ha
katekes, sade Märit med så pass myndig guvernantsröst hon förmådde
åstadkomma.
Vid denna fasansfulla upplysning svalde Lillan i hastigheten de två
bröstkarameller hon gömt bakom en trasig kindtand. Så fick hon syn på
sin frökens underliga toilett och kom i ett oemotståndligt skratt. När
hon så med våld skulle tränga det tillbaka, kommo tårarna lika kvickt
och sköljde som en vårflod över hennes kinder och tvättade den lilla
tjuvpojksnäsan nästan ren.
– Tyst, lillan, skrek patronen och slog oväntat sin väldiga näve i
bordet, mitt på en gumma i rödbläck av den förra guvernanten.
Lillan tystnade plötsligt i en hickning.
– Nu börja vi, sade patronen och satte sig i en stol, som häftigt
knakade under tyngden, men ej _vågade_ annat än att hålla.
– Jaha, jaha, sade Märit nervöst och bläddrade i katekesen. Här ha vi
det. Läs upp andra budet, Lillan!
– Du skall – – började Lillan, halvkvävd av tårar och bröstkaramellsmet.
Du – – skall – – icke – – missbrukar – –
– Var i Herrans namn är flugsmällan? for patronen häftigt upp. Det
behöver väl inte för jösse namn vara så mycket flugor i rummen, nu när
det är höst! – Nå, här är den. Det är bra, mitt barn, fortsätt du, medan
pappa tar några små flugor. För det budet håller pappa särskilt styvt
på.
Och patron Svensson reste sig knakande och smög på knarrande tå bort
till andra väggen, där en praktfull spyfluga kalasade på en smörfläck.
– Pang. – Ditt sakramenskade odjur, nu fick du så du teg!
– Ett bibelspråk, Lillan, uppmuntrade Märit, allt nervösare.
– Ditt tal skall vara ja, ja, nej, nej, kom det stackato från Lillan.
Vad därutöver är, det är av ondo.
– Det är rätt, Lillan, berömde patronen. Men sitt stilla, sitt stilla
för fasen, fröken, så får jag ta flugan på kragen! Det budet är något
som barnen behöva lära sig. Om jag kunde begripa, var de få alla sina
uttryck ifrån? – Och patronen försökte klämma sig fram bakom dockskåpet.
– Nå, vill du hålla dig stilla, din sabla serpentindansös! Pang!
– Vad därutöver är, det är av ondo, vevade Lillan åter ur sig som ett
repeterur.
– Ja, det är förbanke mig sant, bekräftade patronen och kröp som ett
tungfotat paleontologiskt urdjur under soffan, där den sista flugan
frusen satt och drömde om sommarens glada kabareter på ladugårdsväggen.
Katekesen, den sitter i en, sedan man var barn och har hållit en i tukt
och herrans förmaning hela livet ut. Vad vore väl gamle patron utan den?
– – – Aj, fasiken, mitt huvud! Varför sa ni inte, era jäkla hoppetossor,
att den förblånade soffkanten var i vägen? Lillan, spring efter en kall
kniv! Fröken, badda på med en våt handduk! Så går det, när man själv
måste hålla ordning och reda överallt i sitt hus och tänka på både ungar
och flugor. Men nu får det min själ vara nog.
Och med en blöt handduk virad i en ståtlig turban kring sin eldröda
panna, avtågade patronen majestätiskt till sitt eget rum.
Lektionsrummet andades åter, en lång befriande suck.
Sigrid och Lisa sågo upp från sina räkneböcker, i vilka de med sitt
hjärteblod lyckats räkna ut, att sex procents ränta på en million
bibelspråk var ett hundratal döda flugor och en avbruten flugsmälla.
Och Lillan fick läsa: »Nu tackar Gud allt folk», varpå hon fick rast och
två nya bröstkarameller.
Först efter ännu ett par timmar hade skolplugget på Ödele kommit något
så när i sina gamla gängor igen.
Men på sitt rum låg patronen för nedrullade gardiner och sov ut efter
striden med en Allehanda över ansiktet.