Ute på sjön vaggade reservbåten framåt i dimman och regnet, vilket sakta
börjat falla.
Den var på hemväg och de två männen ensamma, ty Vile hade icke kunnat förmå
Läbom att avstå sin tur åt honom.
Nu satt han till rors, likblek av spänd, förfärad väntan på det
oundvikliga. Med ögonen stelt fästade på Erik Utbult, hopkrupen bevakande
varje hans minsta rörelse, ryckte han till vid varje knäpp och tänkte: Nu!
Nu! -- utpinad av spänning: Ack, måtte det vara nu!
Men alltid var det falskt alarm. Alltjämt tyst och stilla satt Erik Utbult
i brunnen med händerna i fickorna, sin korta snugga i munnen och sina
stela, blå ögon, orörliga som stenar, riktade mot lotsen, vilken kröp ihop
och våndades under dem utan att ha en aning om att förmannen dock alls icke
såg honom, alls icke tänkte på honom. Försänkt i ruvande ro tänkte han icke
på någonting, vaggade blott fram och tillbaka med båtens rörelser, vaggade
vidare och vidare genom det mjukt och tyst stigande diset.
Hundskärs fyr blänkte till.
Dimma, regn, vattnets rytmiska upp- och nedsugande under kölen i ett
oavlåtligt suckande sus... Hela den töckniga, vita världen var som en
jättesnäcka, fylld av dess sällsamma, liksom stelnade och lugna oro.
Men plötsligt skallade ett långdraget dovt vrål genom rymden.
Det var mistluren på Tånga, som börjat gå -- med dystra uppehåll kastande
ut sina tjocka, råa rytanden. Där de ekade genom tomrummet mellan Kattegatt
och himmelen kommo de honom att tänka på oändliga vidder av töcknigt
vatten, vari urdjur kämpade. Det var som om de tonat genom en alldeles tom
och ihålig värld -- som om intet funnits till utanför dimmans sakta
framvältrande bankar.
De kommo efter dem och omslöto dem i allt trängre kretsar. Men bakom de
tätnande molnen hörde han havet tissla och tassla allt starkare -- vinden
friskade snabbt i.
Han mumlade något för sig själv och Vile släppte rorkulten.
-- Nu!
Men även denna gång hade han misstagit sig. Förmannen stod vänd från honom
och lyssnade spänt utåt vattnet.
-- Nu ha vi dem här igen, upprepade han lugnt. Men Vile svor till, trots
sin lättnad, ty med »dem» menades den hemvändande fiskeflottan, vilken de
måste genom för att komma tillbaka till Tånga igen. Men tjockan var ännu så
tät att man knappast såg handen för sig och fiskarna brukade varken höra
eller se, stadda, som de voro, i en vild kapplöpning om vem som först
skulle komma in till Kalvsund och få bästa priset för sin fisk.
-- Gör blossen klara, så tar jag rodret, ljöd åter Erik Utbults röst,
upplivad som alltid då fara var å färde, hur stor eller liten den var.
De bytte plats och Vile gick till plikten.
En stund av spänt lyssnande förgick.
Kölvattnets porlande var ännu det enda som med tydlighet kunde urskiljas,
men plötsligt bröt ett annat ljud fram genom det -- ett monotont dunk,
dunk, dunk. Likt pulsslag i en väldig feberdröm ljöd det genom tjockan.
Lutad över rodret spanade Erik Utbult ut i det kalla töcknet, vilket stod
lik en vit mur kring den blänkande våta båten och en liten ring av oroligt,
grått vatten närmast den. Han hörde det dova ljudet närma sig allt mer.
Sakta och liksom hotfullt växte det till ett djupt, surrande sorl,
oavlåtligt stegrande sig, likt bruset av ett vattenfall, vilket man närmar
sig men ännu icke ser.
I nästa ögonblick blänkte lyktor till både styrbord och babord om dem --
röda, lysande som blodspår i allt det ödsliga vita -- gröna, liksom
skrikande av fasa i den dova, dunmjuka tystnaden.
-- Facklan! Tänd facklan! ropade Erik Utbult.
Tjärblosset flammade hastigt upp i fören, blodande ned hela båten med sitt
dystra ljus.
Vile svängde det högt över sitt huvud. -- Se upp! Se upp! skrek han med
sina lungors hela kraft.
Och som en terrier i en boskapshjord, så störtade båten sig nu huvudstupa
in bland lyktorna.
-- En grön förut!
Den skar deras kurs i rät vinkel, kilade över den, likt en råtta över en
gränd, nästan alldeles under deras bogspröt, och visade dem under en enda
andlös sekund sin besättnings spända, vita ansikten.
Erik Utbults vilda hjärta sjöng hela tiden av fröjd -- han levde i sådana
stunder -- levde med ett liv så intensivt att det, likt en fackla, svängd i
mörkret, visade honom människornas nästan pinsamt rika resurser av kraft
och makt, liggande obegagnade vid sidan av allfarsvägen.
Han hejdade ett rop av glädje på sina läppar och, spelande bilboquet med
faran på sitt vanliga sätt, svängde han först i sista minuten om rorkulten.
Pilsnabbt slöt sig dimman om det mörka skrovet -- ännu en liten stund av
spänt lyssnande och motorernas dunk blev allt svagare, de ilskna ljusen
bleknade plötsligt bort.
Allt blev åter tyst och livlöst i det sakta strilande regnet.
Tills ett högt rop ånyo ljöd från Vile -- Se upp! Se upp!
En röd lanterna blänkte till på styrbords bog. Det var en försenad trålare,
vilken kom länsande för full fart, medan de själva nu seglade bidevind för
styrbords halsar. Den andre skulle alltså vika, men tycktes icke vilja göra
det; såg väl deras bloss men gav sig icke tid att tänka annat än att de
voro en medföljare och hörde antagligen icke Erik Utbults vredgade rop:
Galningar därborta, fall då, fall, eljest skär vi hop!
Ty plötsligt såg han också deras styrbordslanterna. Som två onda ögon
glimmade nu bägge ljusen mot honom och ut ur dimman gled ett stort, mörkt
skrov, purpurfärgat i skenet från Viles bloss. Likt en skugga ur en
laterna-magica på tjockans vita vägg gled det allt närmare, rakt på dem,
som om det velat gå tvärs genom dem.
Med hela sin kraft kastade Erik Utbult sig mot rorkulten och sköt upp den i
lovart, för att om möjligt gå klar genom att falla.
Men för sent -- han såg det genast -- han släppte rodret och stod med ett
språng vid det ställe där livbojen låg fästad.
-- Hoppa, Vile! Hoppa! skrek han. Klart och lugnt, likt ett stålblankt
svärd, trängde hans starka, befallningsvana röst genom den kör av
förvirrade, rådvilla utrop, som ljöd från fiskebåtens däck, där man nu
upptäckt sitt misstag och arbetade på att gå över stag.
Men förgäves.
Han vände på huvudet, medan han arbetade med bojen. I den dunkla men
mäktiga aning, vilken i detta ögonblick fattat honom, sade han liksom med
denna fulla, starka blick ett leende farväl till livet, det vanliga, lilla,
verkliga och trånga, han så länge varit beredd att lämna.
Nu var stunden kommen!
Tyst sprang han fram till relingen. Där trängdes fiskarnas mörka,
arbetande, ropande skuggor på trålarens obevekligt framglidande däck -- där
hoppade Vile rätt ut från fören, ännu med blosset i handen så att gnistorna
yrde om honom, då han dök ned i dimman.