Den stora, tungt lastade trålarens skarpa för körde rakt in i lotsbåten,
likt en kniv i ett bröd.
Ett kort, mångstämmigt skri från fiskebåten -- ett raspande, skärande brak
av uppslitna plankor och sönderbräckt trä. Och så -- intet mer.
Som en sten sjönk lotsbåten och Erik Utbult med den.
Dimman slöt sig fridfullt om den -- en minut och vattnet hade jämnat ut
sig, som om de aldrig sjunkit.
*
Fiskarna hade ingen jolle och de andra båtarna voro för långt borta för att
nås av några rop.
De svängde emellertid genast båten, vilken var skadad och läckte svårt, och
manövrerade den fram och åter på olycksplatsen, för att försöka finna de
förolyckade.
Men förgäves. De blossade och ropade, men dimman kvävde ropet och regnet
elden. Och intet ljud förnams till gensvar.
Till slut tog deras båt in så mycket vatten att de sågo sig tvungna att
begiva sig därifrån -- lugnande sina samveten med att de gjort vad de
kunnat -- stannat kvar, tills de själva hållit på att sjunka. Men i alla
fall, för att ingen skulle få något att säga, ämnade de försöka segla fatt
någon av de andra båtarna och i dess jolle återvända till olycksplatsen.
-- Inte för att det kunde tjäna till mycket -- de hade nog fått ett slag av
någon spira och gått till botten med båten, bägge två.
Hemskt var det, sade de sinsemellan, synd om Olaus Vile, som var så ung!
Och synd om överlotsen också, förstås! Men kanske ändå bäst för honom, som
skedde, fortsatte de, han skulle väl ändå snart blivit avsatt annars, så
galen som han var och värre blev han ju för var dag. Fast en karlakarl,
sade de beundrande, ja, det hade han varit, en rasande våghals, men en man
modigare än någon annan på kusten i mannaminne!
Dock, en förstulen tanke, som ingen vågade uttala men alla tänkte, lekte
hela tiden på djupet av deras tungsinta, beklagande tal. -- Nu, när
troligen bägge två gått till botten, skulle ingen kunna komma och vittna
mot dem för deras huvudlösa manövers skull!...
Och sålunda -- uppskakade, men med hemligt lättade hjärtan -- begåvo de sig
på väg igen och försvunno i tjockan.
Ännu en stund vrålade mistluren över den vaggande, vita vattenöknen -- så
slutade den plötsligt. Ty en skarp vind hade börjat blåsa och slet långsamt
sönder dimman till spridda flak och bankar.
Mellan ett par av dem blev plötsligt en stor cirkel skummande, grått vatten
synlig och i den två människohuvuden, vaggande upp och ned -- Erik Utbults
bredvid Viles, hans armar stödjande denne.
*
Erik Utbult hade dragits med av sugen då båten sjönk, ned till isande djup,
vilka tryckte på hans huvud, tills han trodde det skulle sprängas i atomer
och sedan kastat upp honom till ytan igen med en enda, svindlande hastig
stöt.
Ännu en gång rycktes han ned -- och stöttes så nästan medvetslös åter upp,
blödande ur ett djupt sår i nacken, som han väl fått då båten sjönk, men
alltjämt fasthållande sin livboj, alltjämt leende i ett stelnat, vilt grin,
där han kastades kring av vågorna, kippande efter andan i dödens smärtsamma
hänryckning.
Dock -- då Vile flöt upp ett stycke från honom, ännu medvetslös efter det
slag även han fått, då han följde med båten ner, blossade hans gamla
instinkt att hjälpa och rädda, där ingen annan kunde det, upp igen.
Med en övermänsklig ansträngning betvang han sin yrsel för en sekund och
lyckades få tag i lotsen innan denne sjönk för sista gången. Han lade hans
armar över bojen och höll mödosamt fast honom, tills han återkom till
medvetande. Men då han gjorde detta märkte Erik Utbult det knappast, märkte
icke heller den unge mannens uttryck av oändlig häpnad, då han kommit till
sig så pass att han kunde uppfatta vem som räddat hans liv. Skyggt och
häftigt drog han sig ur Erik Utbults beskyddande tag och började simma
bredvid honom så gott han kunde, rådbråkad och utmattad av slaget, som han
var. Men det dröjde icke länge innan han kände att hans krafter runno från
honom, likt vatten, och förskräckelsen slet genast ett skallande rop på
hjälp ur hans strupe. Dovt, som ropat i en tunna, ljöd det över det
dimhöljda vattnet.
Men vid ljudet av den förtvivlade rösten vaknade Erik Utbult till ur sin
dvalas berusning. Långsamt kom han tillbaka till verklighetens främmande,
lilla värld med dess rädsla, feghet och skrik.
Redan liksom från andra sidan såg han nästan undrande på den skräckslagna
varelsen bredvid sig och hörde långt, långt nedifrån hans ångestfulla
viskning: Båten, överlotsen, båten! Måste den inte komma och rädda oss? Den
skar honom i öronen -- skar genom den brusande friden i hans inre. Han
skakade på huvudet för att bli den kvitt, men den fortsatte med stigande
ångest och enträgenhet. Rörd till slut av dess barnsliga fasa försökte han
mödosamt dra sig till minnes vad som hänt. Det klarnade för honom -- han
kom plötsligt ihåg det och öppnade läpparna till ord, som han knappast
själv hörde, så långt borta från honom ljödo dessa betydelselösa fraser om
tålamod och hopp -- om att räddning säkert kom, men att det nog tog tid.
-- Tar det mycket, så sjunker jag nog innan dess! avbröt Vile. Han var
redan blek som ett lik -- hans av köld blåa händer rörde sig blott matt i
slappa simtag -- allt hopplösare blev den blick han allt oftare sände kring
den töckenmur, vilken ännu utestängde honom från den övriga världen,
ångestfullt spanande efter en hjälp, som aldrig kom.
Sålunda gick timme efter timme och med dem flöt Erik Utbults blod -- gick
och gick -- flöt och flöt -- tills han förlorat varje spår av förmåga att
mäta tiden, att mäta något -- tills allt tycktes honom stå stilla, liksom
från begynnelsen.
Ty närhelst han öppnade ögonen såg han samma vilda och dock orörliga
skådespel -- över honom himmelens stormiga valv, darrande för vinden, där
den kom farande i isande stötar, drivande dimman framför sig, likt
skräckslagna hjordar -- under honom havets svallande, gröna massor, utan
ett liv på sin yta, försvinnande under mistbankarna, vältrande fram ur dem
igen -- en ödslig och gåtfull värld av storm och töcken i gryningens
olycksbådande, gravkalla ljus.
Och i det vaggade Erik Utbult på sin livboj, leende sitt vilda, ljusa löje.
Hans värld var ny, byggd av död och dimma. Allt det gamla låg under
horisonten -- Tånga, fastlandet, den där historien från i går -- vad det
var länge sedan -- allt, allt. Var?
Det brydde han sig icke om -- med allt det där var han kvitt för alltid --
för alltid lössliten från sin klippa i bakvattnet, för alltid slungad ut i
krafternas fullhet -- för evigt ryckt ur sitt eget lilla sammanhang och in
i Alltets stora.
Han log i nästan medvetslöst jubel, piskad av vågorna, nästan begraven av
dem, bredde han blödande och döende ut sina armar, jublade han dem till
mötes, sjöd han ut med dem -- skummande med havet, ropande med vinden -- så
ett med allt att han var intet...
*
Då kved det plötsligt till bredvid honom. Han öppnade ögonen, ännu en gång
kom han tillbaka till det liv han trodde sig redan ha lämnat.
Blott ett litet stycke från honom tog Vile kvidande ännu ett par dödströtta
simtag, med slutna ögon och huvudet dinglande hit och dit, som om han
alldeles förlorat herraväldet över det -- han liknade redan en död.
Men ännu ett stycke längre bort lyftes, plötsligt och blekt, likt en
spöksyn, en väl bemannad jolle upp av vågorna, för att därpå lika plötsligt
och overkligt försvinna igen.
Men Erik Utbult hade sett den. Och hade också sett att Vile icke ens skulle
orka hålla sig uppe tills den hann fram -- utan livboj!
Med uppbjudande av sina yttersta krafter krängde han sig ur sin och simmade
fram till lotsen. Han hann honom just som han sjönk och lyfte honom med en
sista ansträngning i bojen.
-- Mod! Mod! De komma! skrek han i den nästan medvetslöses öra -- in i det
sista hjälpande -- för stark att icke överflöda ända in i döden.
Med öppna armar välkomnade han den -- välkomnade han allt.
Ty nu var han äntligen liv -- liv så levande att det var död -- att det
smälte hop med den och, som havet och stormen, var förstörelse, var rasande
begär att pröva sin styrka till bristningens gräns.
Och äntligen, äntligen över den -- i ett vansinnigt hopp att icke kunna
finna den -- att få veta -- att för evigt bli fri...
*
Dimman kom svepande igen -- likt ett förhänge föll det över honom.
Då det åter lyftes hade båten redan hunnit bärga den medvetslöse Vile, men
icke sett till någon annan och icke hört ett ljud i det tjocka diset.
Så försvann den under horisonten. Havet låg åter öde, vältrade vidare och
vidare, upp och ned, i sin evigt stormande och dock evigt stillastående
cirkel under himmelens oändliga djup, där morgonen nu stod, glimmande ljus
av sol och sälta, framför en ny dag i tidens evigt framflytande och dock
evigt stillastående ström.
Men genom tomrummet klagade vinden, klagade och viskade, viskade och
klagade sitt gamla, sällsamma, ohörbara budskap.
En kåre -- så domnade den plötsligt av -- det var som höll den andan ett
ögonblick.
Tystnad -- intet.
Så långt ögat nådde -- intet.
Så långt tanken nådde -- intet.
Det, som varit Erik Utbult, den fläkt, som burit hans ande genom livets
eviga rymd -- likt den lilla kåre, vilken nyss smält hop med nordanvinden
över vattnet, hade den försvunnit och gått bort.
Vart?
Och varifrån?
Intet veta vi.
Intet...