Vad ämnade förmannen göra med honom? Hur tänkte han hämnas? Hur? Om Utbult
varit som vanligt folk -- då skulle han inte varit rädd. Men nu visste han
ingenting -- begrep ingenting -- kunde alls icke fundera ut vad den där
tysta djävulen ämnade ta sig för.
Aldrig bar han sig åt som andra, som om han varit en riktig människa. Gud
vete vad han var -- tokig förstås! Och med honom skulle han gå i båt!
Han drog upp axlarna, isad av skräck. Kom han med livet från den här
seglatsen skulle han då genast söka transport till ett annat ställe. Om,
ja! Men ännu fanns åtminstone en utväg kvar -- att försöka övertala gubben
Läbom att låta honom få gå i ångbåten i stället, så att han slapp segla hem
ensam med sin förman.
*
Men inne i sitt rum stod Erik Utbult och hade redan glömt honom, som han
glömde allt i den vanliga, verkliga tillvaron. Sedan länge hade allt i den
glidit förbi hans öron, likt ett betydelselöst sorl, ett tillfälligt
buller, som ej alls kom honom vid, där han gick i sina drömmar. Det hade
kommit honom litet närmare för tillfället, men han tillmätte det ingen mera
vikt för det.
Fridfullt och frånvarande gick han och tog på sig sina oljekläder, belåten
med att komma ut från allt det kvava lekverk, som förvirrade honom med sin
fordran att tas på allvar.
Men så hörde han sin hustru gråta i köket och gick dit ut för att trösta
henne och säga farväl.
Hon satt hopkrupen framme vid bordet, där fotogenköket brann. Lågan lyste
röd på hennes späda, gyllene nacke och skakande axlar.
Han lade blitt sin hand på dem. Hon såg upp helt skrämd -- in i hans stela
ansikte, vilket skimrade sällsamt vitt i skuggan av den mörka sydvästen,
där han stod böjd över henne, lång och skugglik i sina blanka, mörka
oljekläder. Hon drog djupt efter andan av skräck. Det låg en skugga över
honom, en svartblek skugga av storm och död och i den lyste han som ett
återsken av något ofattligt, skrämmande oändligt.
En kall fläkt av olycksaning genomisade henne -- hon sprang upp och kastade
undan hans hand.
-- Hu, du skrämmer mig! sade hon darrande. Han vände sig tyst om och gick
utan ett ord. Gripen av plötslig ånger följde hon honom. Men han hade redan
stängt dörren. Hon sprang till fönstret.
Klockan var redan ett på natten och ett vilt och sorgligt sken, varken
dags- eller nattljus, bävade över havet.
Väldiga, sönderrivna fragment av skyar drevo fram över himmelens ofantliga,
askgrå djup och släckte nästan månen, där den dallrade, blek och frusen,
med ett liksom halvdött sken. I det skymtade hon blott otydligt mannens
ensamma gestalt på den branta stigen ner till båtbryggan. Och brast
plötsligt i ohejdad gråt. En smygande kallsvettig rädsla för allt och
ingenting hade gripit henne -- ett beklämmande, dödssjukt vemod. Allt var
så olycksvarslande.
Hon snyftade och grät -- rutan blev immig av hennes tårar -- hon torkade
ivrigt av den.
Därnere i hamnen lade båten just ut -- hon såg sin man stå i brunnen
bredvid den gamle lotsen Läbom med hans vilt flygande gråa skägg. Men vid
rodret blänkte den gula oljerocken. -- Vile! O, gode Gud, de skulle bli
ensamma på hemvägen!
Skakande av köld vid denna tanke gick hon tillbaka ut i köket och sjönk ned
vid bordet, med sina dystra, gula ögon i hjälplös ångest fästa på fönstret,
utanför vilket dimman redan stod så tät att den skymde allt.
För var minut tjocknade den vita väggen allt mer.