En klagande röst ljöd över de manblanka klipporna -- en skugga, djupsvart
mot himmelens ljusfyllda gap, blev synlig uppe på stigen.
Brådskande gled den utefter vejerns blanka streck, med vilt flaxande kläder
i den skarpa vinden. Den kom allt närmare, fladdrande framåt, likt ett
nattmolns mörker, och Erik Utbult log förväntansfullt, ty han hade
plötsligt kommit att tänka på en gammal sägen om en vålnad i blanka, våta
oljekläder, vilken, var gång en havsolycka stundade, svart och klagande kom
från viken bortom Gattulven och sprang över klipporna fram till utkiken,
där den stannade, tog tuben ur lådan och satte den för ögonen. Nu föll
fyrens ljus i en bred silverklinga över den. Den var en kvinna -- hans
hustru. Som vanligt sökte hon honom, sorgset ropande på klipporna, då
mörkret föll på.
Hon stannade tyst invid honom och såg på sitt eget alltid ängsligt
spörjande sätt in i hans ansikte, alldeles som en liten krusig hund, vilken
ständigt väntar på smekningar utan att någonsin få några.
Plötsligt ryckt ur sin hänförelse besvarade han trött hennes blick. -- Vad
ville hon nu? Alltid ville hon något -- alltid flämtade hon och var orolig
-- alltid såg hon ut som brann hon av iver att säga något, fastän hon
aldrig vågade det. Tusen gånger hade hon det på tungan, tusen gånger klämde
hon sönder det mellan sina strängtunna läppar i ett ovisst tvetydigt löje,
som lika gärna kunde vara gråt som glädje.
-- Kommer du inte in snart? viskade hon.
Han ryckte otåligt på axlarna -- inte var det det hon ville! Så stodo de
ett ögonblick tysta och fyrens sken dallrade mellan dem i en bred
vitlysande strimma.
I det såg han hennes blida getögon plötsligt flamma till i en blixtsnabb
pil av gult begär. De liknade lyktgubbar i ett kärr, tänkte han plötsligt
-- de ängslade honom -- allt i hennes flyktande, ostadiga, dimmiga, lilla
väsen ängslade och tröttade honom. Hon var som en irrande brand, en osaligt
flammande, liten låga, blåst hit och dit av slumpen -- vart visste hon icke
själv.
Stackars lilla pyre, tänkte han medlidsamt -- icke passade detta liv för
henne. Hon holkades ur av tystnaden, tärdes bort av ensamheten i denna
susande havsöken, som nästan skrämde vettet ur henne med sin väldighet. Och
inga barn tycktes hon kunna få. Ingen hade hon alltså att sluta sig till --
ingen att prata sitt lätta, fladdrande, listiga prat med. Fyrmästarens
hustru var gammal och kunde inte tala om annat än kor. Mellan de andra
kvinnorna och fru Utbult låg åter rangskalans för dem oöverstigliga
avgrund.
Stackars liten, tänkte han, men han kunde ingenting göra. Hon var så
fjärran från honom. Det fanns en stängd dörr mellan dem, till vilken
ingendera hade nyckeln. Och vad båtade det att bryta upp den, då det
därinne i hans hjärta icke fanns en sak, som hon förstod -- inte en, som
hon icke skulle förfäras över! Stackars pyre, i hans hjärta skulle hon
frysa ihjäl.
-- Stackars pyre, sade han åter, men nu högt. Hon spratt till.
-- Vad du är vänlig i kväll, mumlade hon.
-- Det kom bara plötsligt för mig, hur synd det i alla fall är om dig! sade
han milt.
Hon svarade intet, såg blott på honom från sidan med samma pilsnabba,
jagade blick ur sina skyldiga ögon, som nyss.
-- Vad vill hon? Vad döljer hon? tänkte han ögonblickligen.
Men hon sade intet och tigande en tung tystnad, bräddfull av vemod och
pinad förtegenhet, gingo de över klipporna och in i huset.
*
Därinne var allt så lugnt och fridfullt i de små grön- och rödtapetserade
rummen, vilka mest av allt liknade kajutor, med sina snedskurna tak och
smala, bruna dörrar.
Fru Utbult var rädd för mörker. Fotogenlampor brunno därför överallt, var
de kunnat anbringas och susade hemtrevligt i den lommande värmen, vilken
stod över rummen, som en orörlig sjö av sövande kvav stillhet, dubbelt dov
i blåsten, vilken tassade kring knutarna och strök utefter väggarna, likt
mjuka, trevande händer. Det lilla huset låg alldeles oskyddat uppe på en
klippa och stormiga nätter skallrade det från golv till tak, som färdigt
att lyfta sig och segla ut i blåsten, vilket ögonblick som helst.
Detta vindens dån var något fru Utbult hatade i lika hög grad som hennes
man älskade det. Också såg han helt nöjd ut då han nu konstaterade svårt
väder och antagligen tjocka till natten.
-- Usch, då ska den där otäcka mistluren hålla en vaken igen med sitt vrål,
knotade fru Utbult. Han hörde icke på utan sysslade med sina oljekläder ute
i tamburen.
-- Låt mig snart få mat, så skall jag gå ut igen och se till reservbåten,
sade han därutifrån. -- Det finns inte mer än tre lotsar kvar på kurvakten,
så kommer det mer än ett fartyg till, måste jag ge mig ut.
Fru Utbult liksom lystrade till, där hon stod i den halvöppna dörren till
köket, lysande i en rödbrokig gloria av sitt vackra hår och spiseleldens
flammor.
-- Vad för lotsar finns det då kvar? frågade hon spänt.
-- Vallberg, Vile och Läbom, svarade han, litet förvånad, ty hon brukade
annars aldrig bry sig om tjänsten.
Dörren föll igen om henne med en skarp smäll, men från andra sidan kom som
ett halvkvävt utrop: Vile!
-- Ja, Vile, eftersade han i likgiltig förundran, riktande sig mot den
stängda dörren. Vad är det för märkvärdigt med det?
Dörren slogs upp med ett brak. I den stod hans hustru, vit som krita under
sitt flammande hår. Hon slog ut med armarna, som färdig att kvävas och in i
det lilla rummets susande, tjocka tystnad föll hennes tunna, skälvande
röst, likt en vass sten kastad i stillastående vatten -- ringarna efter den
vidgade sig och vidgade sig, togo aldrig något slut.
Han tog ett steg framåt och hon också.
-- Vad är det för märkvärdigt med det? härmade hon nästan skrikande,
slungande ut orden, som om de bränt henne, som om hon icke visste hur fort
hon skulle göra sig av med dem. -- Bara det att han är min älskare. Bara
det att han icke är den förste heller! Bara det att jag icke längre orkar
tiga!
Jag gitter inte längre, hör du, jag gitter inte!
Hon var nu alldeles inpå honom och stirrade honom in i ansiktet med torra
och glimmande ögon.
-- Jag står inte ut längre! fortfor hon, svindlande hastigt, som om hon
ville hinna tala ut innan hon kom till besinning igen. -- Jag tål inte mera
se att du ingenting vet -- ingenting känner och märker.
Du skall känna det! Du skall lida, du träbeläte där, sade hon skälvande, du
stenmänniska, som låter mig gå här så ensam att jag måste ta vem som helst,
för att få gemenskap med någon.
Jag har kastat bort mig, gång på gång -- hennes röst fylldes plötsligt av
bittra tårar -- men jag har aldrig varit lycklig -- de ha alltid varit
otacksamma. Men ingen som han, ändå -- han är rädd för dig -- han grälar
ofta på mig -- han har slagit mig! skrek hon hatfullt. -- Och det är ditt
fel alltihop -- allt är ditt fel! Jag kunde varit dig en trogen hustru, jag
kunde älskat dig...
-- Men du! skrek hon ännu högre med framskjutet huvud, nästan spottande
honom i ansiktet, där hon stod över honom med upplyftade händer, ty han
hade stel av häpnad sjunkit ned i en stol. -- Men du, du har aldrig gittat
se åt mig -- du har gått här och tigit och tigit, tills du nästan tigit
ihjäl mig! Vad är du för en? Vad bryr du dig om? Är du en människa? Jag är
rädd för dig! Jag hatar dig.
Hon skakade sina knutna händer framför sig och snappade snyftande efter
luft.
-- O, vad jag är glad att du äntligen vet vad jag gjort -- på hämnd, på
hämnd, förstår du! Äntligen får också du känna på sorg och grämelse och
förödmjukelse! För vet du vad folk säger om dig? Hennes röst slog över i
översiggiven, rasande triumf. -- Vet du att de tro att du är galen, att de
skratta åt dig, där du ränner kring på klipporna, att de tycka synd om mig,
som har en dåre till man!
Å, du kan ingenting göra, skrek hon gällt, då han steg upp och hon vek
baklänges i tro att han ämnade slå henne.
-- Straffa mig gärna hur mycket som helst, du kommer ändå alltid att på
samma gång straffa dig själv och då skall jag jubla!
Hon tystnade, plötsligt utmattad, och sjönk ned på samma stol från vilken
han nyss stigit upp -- gömmande ansiktet undan hans blickar brast hon i
gråt med huvudet i sina sammanknäppta händer. Stötvis brusade hennes vilda
och hårda snyftningar genom den dova, varma tystnaden i det lilla rummet --
mellan dem kunde man höra blåsten hastigt och prasslande stryka utefter
väggarna.
*
Erik Utbult stod stödd mot en dörrpost. Omedvetet lyssnade han till det
kända och kära ljudet av en storms stigande -- alltjämt bunden i sin gamla
förtrollning.
Ty -- nästan med förvåning och skrämsel likvisst -- hade han känt den
förbli alldeles orubbad, känt att han måtte seglat längre bort från den
lilla vanliga, mänskliga tillvaron än han själv anat -- så långt ut på de
vita, obefarna vidderna att han inte ens nu kunde hitta hem till de vanliga
begreppen och känslorna -- till sårad stolthet eller vrede.
Nej, allt det han nyss hört hade i stället blott verkat på honom så
underligt främmande, varit så ynkligt smått och pjollrigt att det endast
förvirrade och tröttade honom. Allt vad han kände var ett vemodigt
medlidande med den stackars lilla kvinnan, som gått där mitt i
oändligheten, så omkapslad av sin egen lilla härva, att hon aldrig levat,
fastän hon trott att hon gjort det.
Deltagande såg han på henne, där hon satt och skakade -- på en gång lättad
av att ha fått kasta av sig det ok av hemlighet, vilket pinat henne så
länge, och redan ångerköpt, det märkte han på de skygga tiggande blickar
hon stal sig till mellan sina fingrar. Vemodigt log han. Där satt hon och
darrade och undrade varför han icke sade något, väntade ångestfullt,
stackars lilla träl, på vedergällning, på hårda ord och vredesutbrott, på
att kanske bli jagad från hus och hem -- väntade -- som en helt naturlig
sak -- att allt skulle gå som det brukade, i den ordning av brott och
straff hon, likt alla andra, syndande, trötta, av småsaker pinade, av
fruktan och hämnd evigt jagade verklighetens trälar, vant sig vid.
Han suckade. -- Vad han var långt borta från allt det där -- så långt att
han icke alls kunde hitta den vanliga synpunkten på det. Hade han någonsin
ägt den? Om så varit hade den sköljts bort med allt det andra av de långa,
susande evighetsvågorna genom det ofattliga Alltet.
Han log stilla.
Och i det vågade människorna verkligen väva sina dvärgnät av lagar,
förbehåll och ordningar -- dvärgnät av luft utan fäste och bakgrund --
pjoller och lekverk, som de snott hop till skydd för sin slöhet, till
ursäkt för att de sutto där de sutto -- för att de icke bättre förvaltat
sina pund.
Nej, det behövdes icke, tänkte han förbittrad, de uppfyllde allan
rättfärdighet -- de lydde sina självgjorda små lagar eller lydde dem icke,
bävande för straffet -- allt som allt dock tillräcklig sysselsättning!
Pjoller och lekverk alltsammans, brott som straff, dygd som belöning!
Och ändå voro de hellre slavar under detta lekverk, hellre läto de sig
brytas ned i grunden av slöhet och sorg, än de togo på sig sin ensamma
storhets börda, bröto sig ur sin ombonade vrå och trängde närmare sitt eget
djup, hisnade sig yra, hårda och vanvettiga in i det.
Att de orkade! Att de brydde sig om att leva ett dylikt liv till slut!
Och här skulle han gripa in bland dem med deras talesätt! tänkte han i djup
olust. -- Nej, han gitte inte! Han endast ömkade alltsammans. Han skulle
bara velat ta den där lilla lidande, vredgade, sorgsna och ångerfulla
varelsen med sig ut och visat henne hur smått allt det var hon glatts och
lidit av -- skulle velat liksom lyfta bort hinnan från djupet, den tunna
hinna hon tryggt trampat på hela sitt lilla liv igenom, och visa henne hela
oändligheten av gåtan där inunder -- lära henne ana, hisna och flyga...
*
-- Varför säger du ingenting? ljöd en darrande, dödsskrämd röst från den
lilla, sammankrupna gestalten i hörnet.
Han såg upp. Hon mötte hans blick och snyftade förfärad till. I dess
stelnade djup lekte en drömmande blå låga, som mareld på vatten. Den liksom
fosforescerade hans ansikte, där det lyste underligt fridfullt blekt i
lampans grella ljus. -- En främling var han -- en okänd från okända länder!
Och hon -- hon var rädd!
Men då höjde han sin tankspridda röst, liksom långt bortifrån.
-- Du frågar varför jag ingenting säger! Ack, kära, är där något att säga?
Kan det någonsin bli något?
Han teg, tänkte och talade så igen. -- Du trodde jag skulle bli kränkt och
sårad, att jag skulle bry mig om att folk skrattade åt mig och trodde jag
var galen.
Åter tystnade han helt tvärt och ryckte på axlarna, men icke hånfullt --
blott som om han icke fann ord.
Hon krökte sig, liksom nära att kvävas, där hon satt.
-- Säg något! För Guds skull, säg något! bad hon i pina.
-- Kära, vad skall jag säga? frågade han än en gång, helt trött.
-- Du har ju rätt -- det är mitt fel alltsammans. Jag borde icke haft någon
hos mig, som var levande på det vanliga, lilla sättet...
Han såg på henne, vänligt och blitt, som på ett barn. -- Du har nog inte
haft det så gott, stackars liten, slutade han med lugn mildhet. -- Förlåt
mig om du kan eller gå, om du tror du blir lyckligare för det.
Hon såg blott på honom med halvöppen mun. Det var som om strömmar av is
sköljt ner över hennes heta, lilla kropp. Hon öppnade munnen ännu mer,
försökte få igen andan, få luft och ord.
Men bleknade så helt plötsligt och skrek till, pekande med ett darrande
finger på något bakom honom.
Han vände sig snabbt om.
Där stod Vile, en lång ung man, så blond att han formligen strålade i sina
gula oljekläder, med tjocka, hängande mustascher över en övermodigt buktad
mun och smala sjöögon, lysande, som blåa lyktor, i sitt bruna ansikte. Men
just nu var han mycket blek. Hans läppar darrade -- i sin häpnad sökte han
pinad efter ord och tog sig till slut om strupen med två fingrar.
Ty Erik Utbult hade plötsligt skrattat åt honom, skrattat helt oförställt,
lutad mot sin dörrpost, utan att ändra en min, blott betraktande honom med
kyligt och vänligt förakt.
Med ännu ett rop sprang fru Utbult på dörren. Nu stod hon bakom den,
lyssnande efter det förfärliga, som skulle börja därute, och darrande så
att hennes tänder slogo mot varandra. Men hon stelnade till av häpnad då
hon hörde sin mans röst, lika lugn och frånvarande som alltid.
-- Nå, var det något Vile ville?
Hon hörde hur lotsen vätte sina torra läppar.
-- Det kommer en ångare söder ifrån, sade han slutligen, skälvande på
målet. Läbom är i tur, men i det här vädret kan jag inte gå ensam hem med
båten.
-- Gott, jag kommer, så snart jag fått oljekläderna på.
Det blev en sekunds paus. Åter började hon darra.
Men så ljöd ånyo Erik Utbults stämma, blott en nyans mera tankspridd och
opersonligt hånfull än nyss.
-- Gå nu.
Vile gick sin väg -- i hans rygg brände som eld den blick han fått till
avsked, det stela, blåa ögonkast av ofattlig ömkan, som skrämt honom mest
av allt.