Glädjen sjöd upp inom honom och steg över hans läppar i ett lågt skratt.
Han levde dock om också blott för ett ögonblick, han var dock, om också
blott en människa -- var en vilja, som visste att den ville och vart. Han
kände sitt sammanhang och såg sitt väsens utstakade väg stiga upp mot
förintelsens portar. Och han fylldes av en mållös hänförelse, som sträckte
sig utom livet och jublade mot döden och livet bakom den -- kanske på andra
stjärnor... Bävande av sällhet räckte han sig efter det. Att snart hava
genomlöpt den flammande, flämtande, jublande skala hans jordeliv var -- att
snart stiga högre -- högre mot hemligheten.
Han kände sig nära att förintas av längtan efter den -- av trånad att
genomsusa sin väg, likt en avskjuten pil -- att falla i strålglans genom
det härliga livet och sedan ned i den härliga döden.
Och genom den... till...
Det var som kunde han knappast en sekund till vänta på svaret. Vilt vände
han sig åt alla håll under den oändligt höga himmelen, på vilken månen
hängde, liksom lös, med avgrundsdjup av sugande, vit rymd bakom sig. Vilt
lyssnade och spejade han omkring sig i detta tomrum av tystnad och sken,
vari han levde sitt ofattliga liv -- lyssnade efter det som teg bakom
tystnaden, spejade efter det som sken bakom skenet.
Det fanns där -- meningen var där. Men hans eget lilla liv dolde den visst
-- -- hur länge -- hur länge?...