Milsvitt omkring fanns intet annat än vatten -- Kattegatts gråa vågor,
vilka mötte Nordsjöns långa dyningar och så vidare, undan för undan, kring
hela jordens rund. I denna vattenökens medelpunkt låg det lilla skäret som
kastat -- en samling klippor, nedsjunkna i vattnet, likt en skara sovande,
svarta jättedjur, kvarglömda någon gång i skapelsens gryning. Men mitt i
deras mörker reste sig fyrens pelare, bärande sitt starka, vita ljus. I en
väldig solfjäder smög det runt, oupphörligt runt horisonten, fläktande bort
mörkret, än från en silverglittrande triangel av det öde havet, än från ett
stycke askgrå mark, beströdd med klippblock, för att sedan låta det falla
igen och treva vidare med sina sökande fingrar av ljus.
Men allteftersom månen steg på himmelen bleknade det allt mer, tills det
blott var en svävande fläkt, vilken kom och gick och, likt en imma på en
spegel, dallrade framför månens skiva. Den stod nu i zenit med en väldig
köldring kring sig och lyste kallt och blankt på klippornas våta svärta.
Som ett silverstreck glimmade vejern i dess sken, där den löpte utefter den
halsbrytande väg, vilken förenade fyren med fyrfolkets hus, med
telegrafstationen ute på västra udden, riggad likt ett skepp färdigt att gå
till havs, och med överlotsens röda villa strax ovanför båthamnen i norr --
alla så små, så ensamma och liksom kurande, med sina sneda tak och skygga,
gullysande fönster, i den ödsliga cirkel av manvitt vatten, vilken här var
världens gräns.
Överlotsen stod mitt i den -- i utkikens lilla låda uppe på skärets högsta
punkt, varifrån utkik hölls natt och dag. Och det var som stod han i en
lykta av glas, upphängd över havet, ty vart han vände sig såg han blott
vatten och ljus -- stjärnornas och fyrarnas. Han visste icke riktigt vilka
som voro vilka -- visste knappast om det bleka skimret där borta var fyren
på Hamneskär eller Kassiopeia och log åt den omätliga skillnaden, som ingen
skillnad var. Ingen i världsrymden, tänkte han och höjde högtidligt sitt
fanatiskt sammanbitna och stormbrända ansikte mot himmelen. Nej, där var
det nog ingen -- ingen mellan den lilla lyktan därnere och Sirius däruppe
-- ingen mellan tångens loppor och människorna. Liv som liv -- kraft som
kraft. Allt var samma utflöde bara -- samma hemlighetsfulla, eviga flöde av
kraft -- livets grundelement -- det, som kom havet att häva sig och vinden
att tjuta, som virvlade Malströmmen runt och tvingade de brunstiga djuren
hop till slagsmål -- det, som kom honom själv att jubla av fröjd då faran
var som störst, att skratta tyst för sig själv, ansikte mot ansikte med
döden, i en frisk och liksom salt glädje -- blott över att vara och vara
stark.
*
Ty det var han, det visste han med sig och hade han icke vetat det skulle
han knappast velat leva. Om hans styrka visste också andra att berätta.
Överallt, vart ett fartyg gick, vilket en gång passerat Tistlarna, var han
känd, som en man, vilken vågade det otroliga -- en man, om vilken det talet
gick: »Kan icke Erik Utbult göra det eller det, ja, då kan ingen.»
Men det var sällan han icke kunde. Han var nära nog omöjlig att bringa ur
fattningen -- dussintals olyckor och farligheter, som han lugnt vänt till
en lycklig utgång, voro bevis nog för detta. Ty av vad slag den fara än
var, i vilken han råkat, tycktes hans livskraft vidga sig med den och, likt
en elastisk stålring, bli allt större ju större den var. I dess högsta
potens var han så mättad med energi, så laddad av vilja, att den nästan
slog gnistor av honom, som hade han varit en sorts mänsklig dynamo -- så
säker på sig själv att han alldeles glömde sig själv och liksom blev ett
med den stora gemensamma kraften...
*
Leende sitt starka, hopbitna löje öppnade han omedvetet armarna, berusad av
denna sin egen styrka. Han hade velat kunna ta stjärnorna i famn, alla de
vita ljusen på himmelen och havet. Vad de voro små -- vad de dallrade och
flämtade, liksom färdiga att släckas av den vinande, vita vind, vilken kom
som från avgrunder bakom månens horn, isande kall av evigheternas köld.
Stigande och fallande i viskande stötar sög den molnen och vågorna med sig
i ett evigt sus -- -- stigande, fallande, susande, sorlande -- tills han
tappade andan, tappade bort sig själv i detta oavlåtliga viskande, vilket
pågått all tid och skulle pågå alltjämt all tid som ännu var kvar, under
den döda, vita himmelen, där månen stod, blek som ett tusenårigt lik, i sin
outhärdligt oändliga rymd.
Hans armar hade sjunkit ned, hans strålande övermod plötsligt smulats
sönder till intet av den ofattliga evighet, vilken genomisade rymden med
sin stumma likgiltighet för det minutlånga livet.
Han tänkte bleknande. -- Kanske den har rätt -- kanske allt detta lilla
levande blott är något felslaget, parasitiskt, övergående?
Kanske. I denna ödslighet kändes det nästan så. Men ögonblicket därefter
vaknade hans trots igen.
Kanske eller kanske inte, tänkte han, så äro vi bra modiga ändå, bra tappra
och starkhjärtade i all vår okunniga litenhet, vi bräckliga kräk på vår
ovissa, hårda och mörka vandring. Och ändå våga vi gå den, kämpande,
lidande och stridande för livet -- på väg mot den oundvikliga döden.
Han tänkte så, ty han hade fått se sina lotsar nere vid hamnen i färd med
att göra sjöbåten klar för att ge sig ut på sin veckas vakt, fyra engelska
mil norr om ön, ute i norra farleden.
Han såg deras gestalter ivrigt och målmedvetet syssla kring båten i det
klara, orörliga månljuset. Vad de verkade hjälplöst små gentemot det
väldiga, vita havet bakom dem. Och ändå hade de besegrat det många gånger
och skulle kanske besegra det ännu många till med samma små hjälpmedel som
förut -- den kallblodiga uppfinningsrikhet, van att beräkna allt på en
hårsmån för att kunna överlista döden så ofta som möjligt, det tysta enkla
mod och den sega uthållighet som de ärvt från generationer av havets
bevakare. Ty alla voro de av lotssläkt -- son- och ofta även dottersöner av
lotsar, vilka lämnat dem yrket och dess hårda privilegier på att få bringa
hjälp där all annan hjälp var ute, i arv och ägo till ytterligare
förkovran. Så hade de blivit vad de voro -- de bästa i sitt slag i
Skandinavien och därmed i Europa. Hundratals skeppare vittnade om dem: »Ja,
se en Tångalots, det är ändå alltid en Tångalots, få göra efter det han gör
och ingen gör det bättre!»
Hur skulle också någon kunna det? tänkte han leende. Hur skulle någon i en
mindre båt kunna gå ut i ett hårdare väder än det, där varje vrålande, vit
sjö tornade upp svallisen allt högre på däck och gjorde karlarna till allt
stelare stoder av is i sina glasstyva oljekläder och seglen till bräder,
som måste bultas mjuka då ett rev skulle tas in? Hur skulle någon under
dylika förhållanden kunna göra mer än rädda en besättning, där all räddning
tycktes omöjlig? Utom Tångalotsarna. De togo sig en funderare och räddade
fartyg och last också. Men på sin lotskaptens fråga om de tordes ta på sin
ed att de vågat sina liv, ty då skulle de få medalj, svarade de sedan att
det kunde de icke, ty hade de vågat sina liv den gången hade de gjort det
hundratals gånger förut.
Med några av detta gemensamma hundratal i sitt minne betraktade han med
varm tillgivenhet männen därnere -- stridskamraterna, dödskamraterna. --
Tånga lotsar, tänkte han, ni symboler för den lilla människans stora kamp
-- utan mål -- utan mening?
Den gamla frågan...
-- Tånga lotsar, kände han, en sådan kamp måste ha en mening -- fast kanske
en för stor för att vi ännu skulle kunna fatta den...
Huru många hade ej dött för den utan att fatta den, klagande, undergivna?
Skulle inte han också kunna dö för den? jo, men icke klagande, icke
undergiven. Nej! Kämpande för att komma den så nära som möjligt, för att
åtminstone ana dess storhet...
*
Det var därför han levde. Detta begär hade följt honom genom livet -- ja,
till livet. Denna hemlighetsfulla brand, denna trånande längtan -- efter
vad visste de knappast -- hade havet sjungit in i den gamla sjömanssläkt
han tillhörde, sjungit in i varje nytt släktled och varje ny ättling, tills
den, likt en tusenstämmig kör, brusade fram genom den siste och blev hans
öde.
Ty han hade förstått vad den ville, denna evigt trängtande oro, vilken
gjort så många av hans att till grubblande drömmare och äventyrliga
våghalsar på en gång och vilken drivit honom själv ut till sjöss vid 16 års
ålder och så allt vidare och vidare om i världen, tills han vid 30 hamnat
här på Tånga och begripit vad det var han sökte.
*
Hur väl han mindes när detta skedde. Aldrig kunde han glömma den första
kvällen på den lilla ön -- himmelens väldiga, gråa båge och därunder havets
oändliga cirkel, oupphörligt stadda på vandring mot klipporna, oupphörligt
skickande fram samma böljor i en oavlåtlig procession, tills han hisnade av
yrsel. Hopkrupen på en flat häll, så långt ut han kunde bland vågorna, såg
han dem komma från alla sidor -- dyka upp långt ute i knappast synliga
linjer, långsamt växa och därpå plötsligt lyfta sig, så att aftonsolens
sneda strålar, vilka då och då bröto fram mellan molnen och göto mjukt liv
över havets hårda grånad, lyste genom dem, som genom kallgrönt glas. Så
rullade de vidare och närmade sig alltmer -- allt större och vitare för var
sekund, tills de stegrade sig till sjudande skum och möttes i en yrande,
vit virvel under hans fötter. Där på undervattensklipporna krossades de och
sögos ut igen över de flata hällarna i tunna vitspräckliga skumhinnor,
under vilka han såg den bruna tången bölja upp och ner, likt en jättes
inälvor. En minut -- och de sögos åter in i nya vågor -- in och så tillbaka
igen -- oupphörligt vandrande men aldrig hinnande fram, oupphörligt bävande
och krympande samman, bävande och vidgande sig, tills han tyckte hela
världen följde med. Tills han kände himmelen skälva över sig för vindens
vin, tills horisontens cirkelbåge drogs hop och tänjdes ut kring honom med
varje långsamt rullande grå våg. Tills allt löstes och flöt ut och in med
varje glidande fläkt av vindens och vattnets eviga oro -- han själv med --
liggande stilla och passiv, likt ett stycke tång i en bölja, utan vilja,
utan tankar och känslor -- tom, som ett snäckskal, vilket havet sköljt ur
-- renad från allt, ont som gott -- från alla begrepp och åsikter, allt
människogjort och inlärt. Tills bara den nakna stommen var kvar, vaggande
med bland vågorna, med varje sköljd allt närmare tingens strand -- deras
grund och orsak. Tills han anade den och i fasa ryckte sig själv tillbaka
till medvetande igen.
Men för sent.
-- Vad? ropade det till inom honom.
-- Vad var han?
Han sprang upp och höjde sina händer som till en befallande fråga. -- Vad?
Vad var allt? Vart gick det och vad ville det?...
Blott tystnad svarade honom -- tystnad utom honom och tystnad inom honom i
allt det okända dunklet, som lyssnade på spänn mot oändligheten.
Grubblande vände han och gick in mot land. Skummet flög i vilda, vita
tottar om honom och bakom hans rygg mumlade havet -- detsamma, evigt
detsamma -- det sällsamma, oartikulerade, vilket susat i hans huvud allt
sedan han född blev, alltid och evinnerligen, liksom det susar i
havssnäckan, vore den ock tusen mil uppe på land -- det hemlighetsfulla
ljud, vilket var djupet, gåtan, närmare än något annat i världen --
oändlighetens ton.
Han ryste till -- i dunkel rädsla kände han att lyssnade han alltför länge
skulle den kunna förinta honom, skulle hans innersta kunna springa sönder,
likt det sköra glaset, då det träffas av den ton, som är dess grundklangs
hemlighet. Han satte händerna för öronen för att slippa höra den...
*
Men det hjälpte icke -- skulle aldrig hjälpa mer. Hans öde var beseglat.
Hans livs längtan hade tagit form. Hädanefter skulle han aldrig mer slippa
dess pina. Hädanefter skulle han alltid virvlas kring i en cirkel av gåtor,
i vilken han trampade runt, som en ekorre i en bur, utan att ändå med alla
sina tusen frågor någonsin komma medelpunkten en millimeter närmare. Hur
han än grubblade och forskade, hur många filosofers och tänkares verk som
än sönderlästa tornade upp sig på hans hyllor -- lösningen fann han aldrig
minsta ljusning av. Han blev blott allt mera trött och förvirrad, tills han
i vredesmod slungade alltsammans -- för hundrade gången likvisst -- och gav
sig ut på sjön, helst med så stora segel i så svår storm som möjligt och
seglande så våghalsigt djärvt att hans lotsar stodo på stranden och
rådgjorde med varandra, om de skulle anmäla honom för lotsverket som tokig.
Det gjorde de dock aldrig -- därtill voro de på en gång för stolta över
honom och för rädda för honom. Utan att själva förstå det kände de iskylan
från den sällsamma, stelnade värld, vari han levde, kände en underlig oro i
hans närhet, som i en okänd och långväga främlings. Och alltid måste de se
på honom, frågande och smått förfärade, där han gick ibland dem, spikrak
och smal, med sina intensiva sjöblå ögon -- mystiskt fjärrskådande, som om
generationer av hans döda sjömanssläkt sett ut över havet genom dem --
alltid liksom riktade in i sig själv. Hans smala, fula huvud med dess höga,
avlånga panna och benhårt slutna käkar låg också alltid lutat åt sidan, som
lyssnade han efter för andra ohörbara ting och knappast vågade tala av
spänning. I själva verket yttrade han nästan aldrig ett enda ord, som icke
hörde till tjänsten. Den skötte han över allt beröm. Aldrig hade
strandningarna varit så få vid Tånga, och aldrig räddningarna så lyckade
och djärva, aldrig grundstötningarna under lotsning sällsyntare och aldrig
fartyg bordats under omöjligare väderleks- och sjöförhållanden än någonsin
tillförne. Överallt gick han före med gott exempel, sporrande sina män,
vilka blott behövde en sådan chef för att åstadkomma underverk.
*
Men det var bara under storm och oväder som han hade något att göra. Annars
skötte allting sig själv på det gamla, vanliga viset. Sjöbåten gick in och
ut från sin station och reservbåten Delagoa, även kallad Sjöspöket,
seglade, regelbundet som ett urverk, var dag kl. 12 in till fastlandet för
att hämta dem, vilka dagen förut lotsat in till Göteborg och sedan återvänt
med skärgårdsbåten. Så gick den jämna följden av plikter -- lugnet stod
tyst och blankt över den lilla ön -- omkring den låg havet grått och stilla
och ångare från alla världens hörn gledo förbi och hälsade med flaggan. I
lotsstugan dåsade kurvakten utom den medlem som hade vakt vid utkiken och
gick fram och tillbaka där med sin kikare under armen.
På den smala stigen utmed vejern smällde då och då fyrfolkets träskor, då
och då skrek ett barn eller syntes en kvinna i en dörr. Ibland var det fru
Utbult, som kom ut på sin trappa och med sin smala, vackra slavinnenacke
sorgset böjd under det tunga, röda håret skuggade ögonen med handen och såg
efter sin make -- alltid åt samma håll.
Ty alltid gick han på klipporna invid det mumlande havet. På en kvart gick
man över ön -- havet fanns överallt. Han kunde icke undgå det och flydde
heller icke längre. Han hade givit sig och gick utmed det och lyssnade på
det, så ofta han kunde. De vackra sommardagarna, då kölden icke drev honom
in, lämnade han det knappast på hela dagen, låg invid det timme efter
timme, med uppåtvänt ansikte och öppna armar, på en sten så solstekt att
den kändes mjuk av värme.
Utan tankar, i en dröm för djup för sådana, smälte han in i den oändligt
djupblå himmelen -- ett tyst leende i den alltets glädje, vilken lyste i
luftens och havets glimmande glitter och dansade genom rymden med den
starka, salta vinden, som i ett rus av strålande övermod. Det steg honom åt
huvudet likt vin -- det kom honom att drömma, om hjältedåd och namnlöst
härliga bedrifter, om allt det stora, som människor i sin svaghet, sin
krafts begränsning, dock förmått -- det kom honom att drömma en brusande
dröm om en kraft utan gräns...
*
Ännu lyckligare var han dock då det stormade. Då kunde ingenting hålla
honom inne. Då sprang han på klipporna, hoppade över klyftorna och halkade
ned för branterna -- obekymrad om huruvida han skulle kunna komma upp igen,
obekymrad om allt, om att ens leva en sekund till efter den i vilken han
famnat havet. Stormen ryckte med tvära, häftiga ryck i hans kläder, regnet,
av vinden drivet framåt nästan vågrätt, slog honom i ansiktet, likt
piskslag. Blott i korta, snabba glimtar kunde han se det vrålande, gröna
havet, som vältrade upp och ned, kastande sitt skum i vilda, vita
triumfbågar över öns uddar. I ett oavlåtligt hest och djupt mummel, en ton,
tusen gånger mörkare och hemskare än den vanliga, gick det löst på
klippsträndernas eviga motstånd, vräkte sig dånande upp mot
undervattensskären -- öppnade sina hålor och avslöjade sina hemligheter --
oanade djup, inför vilka hjärtat stegrade sig, likt en skrämd och sporrad
häst -- hemska, blanksvarta klipptaggar, skarpslipade av eoners böljeslag,
blott få gånger sedda av människoögon och förlamande det tillfälliga kryp
som skådade dem med sin orörliga evighet.
Allt lägre och lägre ner mot havsbrynet -- allt högre och högre upp flög
det stormpiskade skummet. Det kastade sig över honom och kringsvepte honom,
liksom rasande. Och hållande andan i en salig rädsla, vilken sög hans
hjärta till sig, som i en vansinnig kyss, smakade han, i det ursalta
stänket all havets svidande renhet -- all livets berusande storhet.
Att uppgå i den, hisnade han, att smälta tillsammans med denna eviga storm
av kraft, livets fullaste helhet, vilken människorna, de vid klippväggen i
bakvattnet inlimmade små snäckorna, sällan ens förmådde ana dyningarna av!
Han ville ut i den -- ville livet -- allt livet -- ville vara liv -- icke
blott levande...
*
För var dag tog havet sålunda en atom mer av hans själ -- för var dag
holkade det ur honom allt mer och mer, tills han snart, likt en tom snäcka,
blott återsusade dess ton av oändlighet.
Snart, det anade han ibland, skulle han av idel liv kanske knappast längre
kunna leva -- av idel livsövermått gå över den hemlighetsfulla gräns, där
dess orgiastiska fullhet blev för full, blev för mycket att bära.
Det kändes så, kändes som mänaderna måtte känt det, då de mitt i sin yrande
berusning tillfogade sig de sår, varav de sedan i ursinnig glädje
förblödde. Det kändes som växte livet för var dag och som om den stund
nalkades då dess storhet skulle rycka balansen från honom och störta honom
ned i förintelsen -- dess gåta, likt en korkskruv, dra förnuftet ut ur hans
huvud.
Den var för djup för honom, anade han, därför att han sökte och grubblade,
icke likt de andra blott såg och sedan -- för van vid tingens alltför ofta
sedda yttre form, vid att stanna blott vid den -- gick förbi och glömde.
Nej, som en bölja strävar att förena sig med sitt moderhav, så strävade
hans innersta i hemlighetsfull frändskap mot djupet. Han såg det i allt,
han var besatt av det -- dömd till vansinne -- han visste det ibland, men
det skrämde honom inte.
-- Vem vet, tänkte han, kanske förnuftet blott är ett lyte, den skyddande,
tjocka slöja, vilken hindrar de ännu icke färdiga, de ännu nästan blinda,
från att se ett förbländande ljus. De som sett detta ljus, skalderna,
siarna, ha icke de ofta kallats besatta och oftast varit det?
Hårt leende hängav han sig åter åt sitt grubbel, där han gick invid det
viskande vattnet, dag som natt, morgon som afton.
*
Aftonen var dygnets ljuvaste stund på Tånga. Skymningen kom som ett sken
från andra och renare världar, genomlyste allt och upplöste det till
skimrande silverglans, till sjungande ljuslek. Det stilla havet gick på
alla sidor upp i den orörliga, vindlösa himmelen, bildande liksom ett
ofantligt luftklot av en vithet så djup att ingenting tycktes vara upp
eller nere utan allt samma väldiga tomrum, en metalliskt lysande
luftavgrund utan början eller slut.
I den flögo tysta, vita fåglar och susade en stillhet, så ljudlös, så
orörlig, som hade själva evigheten unnat sig ett ögonblicks ro.
Han sjönk ner i den. Vinden gick rakt igenom honom. Klippan, varpå han låg,
blev luft. Allt släppte taget omkring honom. Och han kunde icke hålla sig
kvar; alla begrepp, all vanlig verklighet hade ju liksom slocknat under
honom. Den hemvana värld, vari han fötts och levat, hade plötsligt brustit,
likt den såpbubblas strålglans man blåser bort. En fläkt -- och den var
försvunnen, och han kunde icke återkalla den ens i sitt minne. Ty tron
fattades honom -- tron på det lödder av allsköns föreställningar, varav
människorna blåst upp världsfantomet, som de lämnat sina ättlingar i arv,
lärande dem att sådan var verkligen världen.
Villigt hade de lärt det, villigt glömt att de själva givit det namn och
därför icke kunde vara säkra på att de namnen voro de rätta -- att de icke
snarare blott voro som provisoriska broar, slagna över oändliga djup.
Villigt hade de slagit sig ned vid avgrunden, som de döpt till yta, för att
slippa vara rädda för den.
-- Feghet var det, tänkte han, slöhet eller feghet att icke våga se ned i
den därför att man kunde få svindel. Svindel! Var det icke blott då man
hade det som man levde?
*
Darrande, likt en nästan bristande sträng, lät han sig med slutna ögon
vräkas med av de långsamt glidande dyningarna genom det sällsamma, susande
tomrummet, som vidgades med varje evigt återkommande våg och växte tills
det slök allt.
Med knutna händer drevs han allt längre ut, mellan sina sammanbitna tänder
ständigt viskande detsamma: Orsaken! Grunden!
Ursinnigt sökte han nå fram till den -- sin egen botten -- sin egen orsak.
Ja, om han så aldrig skulle kunna hitta tillbaka till sig själv ville han
nå den och fatta vad som var hans -- hur långt hans område sträckte sig.
Ty att det var större än hans tids människor trodde, det visste han. Att en
människa kan föras långt utom sig själv, sitt vanliga vardagsjag, nämligen,
utan att träffa några gränser, det hade dödsfara och hänryckning lärt
honom. Men han ville veta hur långt! Han ville slippa rysa för sitt eget
mörker, slippa rysa för allt och tiggande vända sig till allt -- till
vinden, som drog förbi -- ingen visste vart eller varifrån -- till havet,
som evigt mumlade samma sällsamma, ohörbara budskap.
Ibland trodde han sig för en sekund vara dess lydelse på spåren och spände
sin själ för att kunna uppfatta den. Dock alltid förgäves, alltid undvek
den honom gäckande och löstes liksom skrattande upp till blott vatten och
ingenting annat -- vatten, vilket glittrade i ljuset, som om det velat håna
honom -- den arme dåren, vilken ville det ingen annan lyckats med av alla
som levat på jorden -- ville veta vad han var.
Han knöt händerna i vanmäktig vrede och vaggade fram och tillbaka med
huvudet där han satt. En dag, det kände han, skulle han kanske komma att
ränna det i klipporna och krossa det bara för att försöka komma gåtan så
nära som möjligt! Därinne i honom själv var den och han skulle icke kunna
få den ut -- få den gripen och tydd!
Han stönade.
O, varför vara detta ynkliga, halvdana ting, som kallades människa -- en
lumpen övergångsform med vilja till allt och krafter till intet -- en
blind, vilken fått en sällsam uppenbarelse och nu nästan slet livet ur sig
för att få upp sina hoplimmade ögonlock.
-- Se Jahve och sedan bländas!
-- Leva ett enda ögonblick, helt och fullt förstå! Och sedan förintelse!
Ja, hur gärna! Ty han var trött på livet sådant det levdes på hans tid. Det
var så litet, så mycket mer begränsat än det ens behövde vara, så enahanda
-- alltid samma kretsgång av oförstådda eller halvförstådda fenomen och
erfarenheter, upprepande sig själva med gåtfull enformighet -- en
trampkvarn av födande, döende, handlande och älskande.
Kärlek! Han bleknade plötsligt av minnen och längtan. Nej, icke kärlek --
icke för honom; den var slut, död med den kvinna han en gång en sällsamt
brinnande, kort tid älskat intill döden.
Han längtade plötsligt efter den, efter att snart få sluta -- för att icke
vara så olik henne, så långt från henne -- längtade efter att vara död som
hon och som deras ofattliga kärlek.
Och han ryste då han tänkte sig trettio år till i trampkvarnen -- trettio
år av arbete, måltider och sömn -- alltid detsamma och ingenting begrep man
meningen med...
*
Lyckligtvis fanns det ännu vågspel och livsfara. I dem kastade han sig allt
oftare. Han tyckte sig då vara gåtan och djupet närmast, sin egen kraft och
dess källa närmast.
Ju svårare och farligare, ju närmare.
Och för var gång blev han allt våghalsigare, försökte tränga allt närmare
och närmare, i extatiskt övermod, i en livstörst som nästan var dödstörst,
sökande slutet, gränsen, grunden -- sökande döden för att få mäta sig med
den.
Men hur han än sökte vek den liksom tillbaka för honom, fastän han jagade
upp den i dess innersta hålor i rusig och desperat hänryckning för att
trotsa den, håna den och bjuda den spetsen. Aldrig kunde han finna den --
måste i stället vånda tillbaka och ta mot beröm och räddningsmedaljer och
förvånade ögonkast, vilka inneburo rätt mycket av tvivel på huruvida han
var rätt klok, som vågade allt detta. För vad?
*
Han skrattade föraktfullt där han stod på sin klippa. Begrepo de då inte,
de tama, halvdöda krypen, att han vågade för att våga -- att han spände
bågen så högt han kunde för att se hur mycket den tålde.
Gärna fick den springa -- ty då skulle den klinga -- klinga genom
oändligheten.
Han höjde stolt sitt huvud, där han stod liksom i havets hjärta, ensam
under den ödsliga rymden -- det levande, fria jag i vilket allt knöts
samman, blev medveten tanke och hänförd aning.