_Spökets stämma._
Wolfgang Schnitler hade hört allt han behövde.
Nu -- nu var hemligheten äntligen hans -- första molnfria natt -- se,
himlen klarnade upp mer och mer --
Ännu hörde han herr Mayers ord i telefonen:
-- Å, detta var en fasans dag. Å, Herre Gud, den värsta jag upplevat.
Då föll det Wolfgang något in. Här måste han smida, medan järnet ännu var
varmt, och vad som vidare hände herr Mayer, blev något över all
beskrivning hemskt. Herr Mayer var icke så litet vidskeplig av naturen,
han såg varsel och ingripande av övernaturliga makter överallt och just
nu var hans sinne uppskakat.
Han satt och tänkte över det hemska, som hänt. Skymningen hade börjat
komma med långa, svarta skuggor och inne i kontoret listade sig mörkret
fram utmed hörn och vinklar.
Herr Mayer tänkte just tända en lampa, då hans hand, som förde stickan
mot plånet, förlamades och hans ögon skräckslagna stirrade mot taket.
Ty däruppifrån från den mörkaste kroken talades ord, som formade sig till
hela satser.
Herr Mayer var alldeles förstenad av rädsla.
-- Mayer! sade rösten från ovan.
Wolfgang, som uttalade ordet, kunde knappast hålla sig allvarsam, då han
tänkte sig, hur herr Mayer måtte se ut.
-- Mayer! sade den hemska rösten ånyo.
-- Ja -- a -- a, stammade Mayer med kallsvetten på sin panna.
-- Jag är en ande från en annan värld, fortsatte stämman. Hör noga på,
vad jag säger.
-- Ja -- a -- a, herr ande, svarade herr Mayer.
-- De två, som jag nyss kallade till min underjordiska värld, voro tvenne
bedragare.
Mayer ryste.
-- Vet ni, vem den underbara spegeln tillhörer?
-- Ne -- e -- ej -- svarade herr Mayer.
-- Den är löjtnant Wolfgang Schnitlers egendom, fortsatte rösten. Han gav
Martini order om att bygga den. Martini och Cramer tänkte att stjäla hans
hemlighet -- därför kallade jag dem till mig -- ty det finnes litet
rättvisa i helvetet också, och jag önskar, att Schnitler får behålla
sitt. Har du förstått, Mayer?
-- Ja, ja, ers nåd. Gode, snälle Fan, skona mitt liv! bad Mayer.
Wolfgang dröjde en lång stund, innan han åter kunde tala.
-- Ja, svarade rösten till slut. På ett villkor.
-- Jag uppfyller allt, ers härlighet Satan, sade herr Mayer.
-- Gott, svarade spökets stämma, jag låter rätte ägaren, löjtnant
Wolfgang Schnitler, ankomma genom luften inom en timme. Håll dig beredd
på stranden, Mayer, och tag väl emot honom.
-- Hur skall jag känna igen honom? undrade Mayer.
-- Han vinkar tre gånger med en röd lykta, svarade stämman och tystnade.
Wolfgang dröjde ännu en stund i telefonen, innan han lämnade den. Han
ville höra, vad Mayer tog sig till.
Efter en stund hördes den andra rösten:
-- Du Mayer -- det här är något sattyg -- sänder dom hit någon, så kniper
vi honom.
-- Ja, kanske det är Fan själv, som kommer?
-- Usch, det här var ruskigt.
-- Mayer! ropade spöket ånyo.
Herr Mayer spratt till alldeles tillintetgjord.
-- Lyder du ej mina befallningar, skall du få göra Cramer och Martini
sällskap, Mayer. Akta dig -- jag ser allt och vet allt. Skynda dig ned
till östra stranden och se mot havet.
Wolfgang stängde av telefonen, stoppade den på sig, iförde sig sin
flygdräkt och satt snart vid Svanens ratt.
Hydroplanet lyfte sig lätt över vattnet och susade snart över Korsikas
bergiga yta mot väster.
Aftonen var härlig.
Molnen hade skingrats, och natthimlen stod full av tindrande stjärnor.
Och där borta -- icke fullt i zenit -- glänste Mars rödare än vanligt --
det föreföll Wolfgang nästan, som vore han röd av förargelse, över att
hans sanna natur i denna natt skulle avslöjas för dumma, nyfikna
jordbor.
Wolfgang närmade sig Salpisoön.
Han föreställde sig livligt herr Mayers känslor, där denne spejande på
stranden skulle, först sakta och svagt, så starkare och starkare, höra
Svanens motor larma.
Wolfgang landade emellertid lyckligt och väl, mottogs mycket vänligt av
herr Mayer, ehuru denne för sig själv gång på gång upprepade:
-- Besynnerligt, vad stämman är lik Fans.