_Explosionen._
Så hörde Wolfgang Schnitler intet mera.
Han löste av sig telefonen och ställde den lilla apparaten på sitt
skrivbord.
Han befann sig i ett tillstånd av nervös överretning -- nästa molnfria
natt skulle avgöra hans öde -- ty det var ju klart -- den som _först_
komme till världspressen med lösningen av Marsgåtan, blev ju vinnaren, om
teorien bevisades att ej vara teori, utan den rena och oförfalskade
sanningen.
Hans maskin, »Svanen» låg alltid redo, det var ett ögonblicks verk att
sätta den i gång.
Han såg på himlen -- tunga moln -- a -- nu -- just nu sken solen i genom
-- nu måtte de två i ballongen hava en underbar syn -- han fick nästan
lust att hasta ned till strandhangaren och taga en liten tripp med
Svanen.
Länge såg han ut över de solglittrande böljorna -- men så återkom hans
nervositet med fördubblad styrka.
Vad bleve det månne nu till natten. Ja, det såg hotande ut -- troligtvis
ej vidare lovande.
Nu -- nu -- bröt solen åter genom molnen -- _då_ -- vad var det?
En knall som av en avlägsen åska -- den kom från telefonen på bordet.
Något hade hänt på Salpiso, något fruktansvärt -- ännu skrällde telefonen
-- en explosion? Men av vad och huru.
Nu hade telefonens mullrande dött bort. Han grep den med feberaktig iver
-- nyfiken lyssnade han -- äntligen efter tio minuter, vilka varit som
timmar för honom, som väntade, bröts tystnaden -- kontorsdörren öppnades
och en stämma talade.
Det var varken Martinis eller Cramers.
Men Wolfgang igenkände den. Det var doktorns arbetsförman, tysken Mayer,
som talade.
-- Herre Gud, en sådan olycka, Herre Gud, vad skall jag göra?
Och så hördes en annan röst:
-- Meddela pressen det skedda.
-- Meddela pressen? Ja, det förstås -- men allt detta är ju hemligt.
Doktorn har min ed på att icke med ett ord röja spegelns existens.
-- Ja, men något måste göras. Låt oss i alla fall uppsätta en berättelse
över händelsen, så är då det gjort.
Och Wolfgang förstod av den uppståndna tystnaden, att Mayer gjorde sig i
ordning till att skriva.
Af de bägge männens resonemang framgick, att Cramer och doktor Martini
uppstigit med ballongen så högt dennes tross tillät. Himlen hade varit
överskyad. De hade förblivit där uppe i fem à sex minuter. Då sken solen
helt plötsligt fram genom molnen. Solstrålarne föllo på den underbara
spegelns konkava och starkt speglande yta -- solstrålarne koncentrerades
till en strålbunt, ty en konkav spegel verkar precis _som en lins_ --
medan linsen _släpper igenom_ sig ett koncentrerat strålknippe, så kastar
den konkava spegeln strålbunten _tillbaka_ -- denna glödheta strålkaskad
träffade ballongen, som just i detta ögonblick befann sig mitt i
brännpunkten. De samlade solstrålarne genomträngde inom en sekund
ballongens sidenöverdrag och en oerhört kraftig explosion följde. _Intet_
av ballongen föll till jorden -- intet av de bägge männen syntes till --
en lätt bris förde ett moln med sig ut över havet.