_Avslöjandet._
Wolfgang märkte tydligt på Mayers nyfikna blickar, att denna önskade en
förklaring, men han ansåg sig ej alls behöva giva den underordnade
arbetsförmannen någon sådan.
Han frågade kort och gott efter doktor Martini och herr Cramer.
-- Ack, svarade herr Mayer, en förfärlig olycka har hänt, herr löjtnant
-- och så berättade han den sorgliga olyckshändelsen.
-- Det var förskräckligt, tyckte Wolfgang. Och det just i dag, då jag
hade anmält min ankomst och Martini till mig skulle överlämna det av mig
beställda arbetet, den underbara spegeln. -- Men hur är det? tillade han
frågande, har doktorn inställt spegeln på Mars?
-- Ja, herr löjtnant.
-- Jag gav honom order om, att låta maskineriet verka så, att spegeln
alltid stod riktigt inställd. Är detta gjort?
-- Ja, herr löjtnant.
-- Då kan jag alltså nu strax stiga upp för att se ned i spegeln?
-- Ja, herr löjtnant, när ni behagar. Men hur skall det göras med anmälan
av de bägge förolyckade?
-- Det styr jag om, Mayer. Nu får ni bjuda mig på litet varmt té, och så
begiver jag mig upp i luften. För vilken höjd var er ballong captif
inställd?
-- På 260 meter, herr löjtnant.
-- Gott, Mayer, svarade Wolfgang. Han drack sitt té i gästrummet en
trappa upp på kontoret, men var nervös och otålig -- intet att undra på,
då han om få minuter skulle stå vid sitt mål.
Vad som spelade största rollen för Wolfgang var måhända ej så mycket
varken pengarne, han skulle rädda, eller äran av den upptäckt han nu
kände sig säker om, att han skulle göra, som fastmer, hur han, sedan han
väl lyckats, skulle rädda Simon Levison ut ur affären, ty han antog, att
ett närmande till Elli aldrig skulle kunna tänkas, innan morbrodern vore
helt och hållet rentvådd från denna historia. På detta spekulerade
Wolfgang beständigt, ty hans kärlek till Elli hade nu vuxit till en hel
livsfråga för honom.
Han besteg åter Svanen.
I cirklar höjde den sig över Salpisoön, högre och högre klättrade det
smäckra aeroplanet på luftens osynliga spiraltrappa.
Nu visade höjdmätaren jämt 260 meters höjd över spegelns yta.
Han blickade nedåt.
Absolut intet att se.
Han kretsade på, samma höjd i åttor, i små cirklar, i S-slingor --
fortfarande intet.
Han började ana, att aeroplanet möjligen susade allt för fort fram för
att kunna uppfatta bilden -- då, -- med ens framträdde Mars tydligen och
stor i spegeln.
Få ögonblick varade synen.
Men för Wolfgang var den tillräckligt tydlig.
Mars utbredde sig för honom som en stor -- _isöken_, fullständigt
liknande de jordiska polartrakterna. Och upp ur denna yta skuro sig
_långa bergskedjor_ igenom. När snön och isen smälte på dessas sidor,
blevo de snöbara och framträdde som långa, mörka streck och linjer mot
den ljusare, underliggande grunden.