_Sju månader._
Brevet, som väntade Wolfgang vid hans återkomst till Porto Vecchio, bar
utanskriften:
Herr Wilhelm Braun,
det namn, som Wolfgang antagit, för att hans inkognito skulle vara
fullständigt.
Att det under detta namn dolde sig löjtnant Wolfgang Schnitler, kände
blott en enda människa förutom han själv, nämligen hans bundsförvant,
fröken Elli Zander.
Och således förstod Wolfgang strax, att brevet kom från henne.
Han slet upp kuvertet med feberaktig brådska.
Hon skrev, att allt vore sig likt. Ingen tycktes misstänka det minsta,
och hon meddelade, att Cramer plötsligt återkommit till Berlin och
återupptagit sin ivriga kurtis av henne. Han följde henne överallt och
lät sig ej avspisa på något sätt.
Wolfgang funderade ett ögonblick starkt på att strax resa hem till
Berlin -- det var svartsjukan, som för en stund bemäktigade sig honom ---
men när han så besinnade, att hans och flickans förhållande till varandra
ju ej var av det intima slag, som berättigade honom till någon svartsjuka
alls, ombestämde han sig och beslöt att stanna på sin post för att än
ytterligare förkovra sig i flygningens alla finesser och konstgrepp.
Elli Zander hade ju vid varje tillfälle så uttryckligen visat, att vad
som gällde för henne var i allra första rummet morbroderns ära, att han
ej ägde rätt att ifrågasätta, att även något litet intresse för hans egen
person kunde dölja sig bakom hennes råd till honom.
-- Hon älskar mig nog ej, tänkte han och sökte förgäves mellan linjerna i
hennes brev efter något som helst tecken till det motsatta.
Att hon skrev om Cramer, berodde ju helt enkelt på, att hon ville hålla
Wolfgang à jour med denne falska väns görande och låtande -- det var allt
-- det kunde man ju begära av en allierad.
Wolfgang läste vidare:
-- En förändring har dock inträffat, skrev Elli, min morbror är ej längre
så frisk och rörlig som förr. Jag vet ej riktigt, vad som felas honom,
men jag tror, att det är något åt hjärtat.
-- Aha, tänkte Wolfgang, där förstår man Cramers pågåenhet; flickan får
ärva den gamle och den räven Cramer söker fånga henne.
Men samtidigt smög sig en annan känsla över honom -- kunde ej Elli tyda
hans frieri, om han nu framförde ett sådant, likasåväl som Cramers för
ett fikande efter hennes pengar?
Och han beslöt sig för att anslå en kall affärsmässig ton i sitt svar, i
det brev han just nu satte sig ned för att skriva.
Även hans brev till henne gingo på omvägar -- de adresserades poste
restante med ett par initialer.
Han skrev och omtalade sitt besök på Salpiso och det lyckade anbringandet
av telefonerna, om sina senaste flygbragder, om allt, som han trodde
skulle intressera henne som _bundsförvant_ att veta, men av den kalla,
affärsmässiga tonen blev det så litet, att då Elli mottog brevet, smålog
hon och sade för sig själv:
-- Alltså, detta är löjtnant Wolfgang Schnitler »donjuanen», »roueen»,
»den blaserade» -- ånej -- det är Wolfgang Schnitler, den store gossen,
det tjugofemåriga barnet -- som jag älskar --
-- Jag undrar, vad han egentligen tänker om mig, fortsatte hon sin
tankegång, tror han verkligen, att morbrors affärer ligga mig så varmt
om hjärtat -- och att ej han själv spelar största rollen. Förstår han
månntro icke, att jag just _vill_, att morbror Simon skall fortsätta med
detta -- just därför att vi då lättare kunna hålla tyglarne i våra
händer. Skulle jag övertala morbror att sluta, så går naturligtvis doktor
Martini ögonblickligen till en annan bankir, och då hava vi förlorat
honom alldeles ur sikte. Nej, det är bäst som sker. -- Förresten tycker
jag, att Wolfgang, hon kallade honom alltid vid förnamn i tankarne, har
utvecklats kolossalt på denna tid -- han var ju en intresselös vekling,
då jag först träffade honom -- nu genomgår han den nyförvandlade
människans normala gång -- den börjar alltid med barndomen -- låt oss se,
när slaget skall stå, om ej Wolfgang Schnitler har blivit just den man,
som jag alltid drömt om.
Wolfgang arbetade.
Han blev skickligare och djärvare i sina flykter och det hade hänt, att
han flere gånger styrt rätt över Medelhavet helt till den afrikanska
kusten och vänt åter utan att en enda gång taga vattenytan. Han
behärskade sitt hydroplan till fulländning.
Medelst telefonen följde han med i alla doktor Martinis åtgöranden, men
det visade sig, att samtalen på kontoret voro tämligen intresselösa.
Inom astronomin hade han till och med börjat att hysa egna åsikter; som
till exempel den rätt lustiga fråga, han en gång framkastade i ett brev
till Elli Zander.
Han skrev:
-- Jag har märkt, att det är ett ganska egendomligt fenomen förknippat
med de inre och yttre planeterna. De inre planeterna -- de, som äro solen
närmare än jorden i sina banor -- alltså Merkurius och Venus samt delvis
vår måne -- äro -- märk detta -- alla _bergiga_. Astronomerna skildra
Merkurii berg som något högst oerhört och Venus äger bergskedjor, som
vida överstiga jordens högsta tinnar. Vår måne, vet ju alla, är ytterst
bergig. Och vår egen jord, Tellus, kan heller ingen påstå är flateroderad
-- den är tvärt om mycket kuperad.
Så sker ett avbrott.
Efter att vi från solen nått vår egen jord och sett, huru de inre
planeterna äro ytterst bergiga -- slår plötsligt det hela om. De yttre
planeterna påstås vara alldeles platta, utan bergshöjder.
Jag frågar:
Varför skall just jorden, vår jord, bilda övergångsledet?
Och det enda svar, jag kan få härpå, är, att det måste bero _endast och
allenast_ på, att vi, iakttagarne, just _bebo_ denna jord.
[Illustration]
Merkurius, Venus och månen framvisa _faser_, alla likna månen halv och
som skära, medan de yttre planeterna alltid visa sig endast _fulla_. Då
uppstår denna tydliga skuggbildning av de höga bergstopparna.
Denna finnes däremot absolut icke på de yttre planeterna, då de ligga
utom jordbanan.
Och så avfärda astronomerna det hela kort och gott med, att de inre äro
bergiga, de yttre äro flata på ytan.
Jag är säker på, att detta förhållande är något som absolut är bundet
till _felobservationer_ och intet annat. Ty det är för komiskt att
planeterna skulle rätta sig efter den lilla jordmänniskans ögon: Ser
jordmänniskan _mot_ solen, äro planeterna bergiga -- ser hon _från_
solen, äro de flateroderade. Nej, det vore för löjligt.
Just Mars är den av de yttre planeterna, som ligger vår jord närmast --
_naturligtvis_ är den flateroderad och utan bergstoppar.
Så kommer Jupiter, som påstås vara så flat, att den nästan är som en
halvflytande massa. Saturnus därnäst saknar också berg och likaså
Neptunus och Uranus.
Jag var ute på flykt i går. Jag seglade fram uppe i den genomskinliga
luften, och under mig låg Medelhavet badande i sol. -- Mörkblått, säger
ni kanske. -- Guldgult, svarar jag. Nåväl -- vill ni veta, hur det såg
ut? Det var mörkblått _från_ solen och guldgult _mot_ solen. Och då kom
jag att tänka på vårt planetsystem. Där lågo en mängd små holmar och skär
under mig. När jag betraktade dem, som lågo åt solhållet, såg jag således
solen stå över dem. Då voro de alla svarta eller i alla fall mörka.
Pittoreskt i sanning -- ett guldgult hav med mörka fläckar av
uppstickande öar. Jag vände blicken åt andra hållet. Solen stod mig nu i
ryggen. Jag såg havet mörkblått och upp ur detsamma reste sig de små
öarna, men nu voro de gula vid stranden och bjärt gröna av lövverkets
prakt. Också det en storslagen anblick i sanning.
Reflektionerna gjorde sig själva och de förorsakade, som jag nyss nämnde,
att mina tankar gingo till de inre och yttre planeterna. Mitt hydroplan
var jorden, tyckte jag, och jag själv stod på dess yta. Mina ögon voro
teleskopet, som spanade i eterdjupet. Och de inre planeterna voro de
öar, som lågo mot solen, de yttre de åt andra sidan. Och nu såg jag den
_skenbara_ olikheten.
Detta allt kan förefalla som fantasier i den högre stilen. Det låter ju
nämligen otroligt, att jag, lekmannen, skulle kunna finna ut ett sådant
Columbiägg inom astronomin, medan lärde män i hundratals år gått och
stirrat sig halvblinda på de olika förhållandena på planeterna, tröstande
sig med, att »naturens växling är oändlig», under det att jag helt enkelt
säger: Olikheten beror endast på, att vi se _ungefär samma sak_ från
olika synpunkter.
Den övertygelse, vartill jag kommit a priori, är således den, att lyckas
det mig en gång att få kasta en blick på Mars i den underbara spegeln, så
väntar jag mig att finna _också den bergig_. --
-- Så lydde en del av brevet. Wolfgang hade gått betydligt framåt i
självständigt tänkande.
Tiden svann utan att något nämnvärt tilldrog sig och man var redan inne i
juli 1951.
Wolfgang hade icke mera uppsökt doktor Martini -- han följde arbetet
medelst, telefonen. Nu borde ju försilvringen snart vara färdig, om allt
hölle streck, som doktorn beräknat.
Den 15 juli erhöll Wolfgang ett brev från Elli.
Hon berättade, att Cramer rest från Berlin.
-- Håll er parat, skrev hon. Reser han lika fort som detta brev, så är
han, samtidigt med att ni mottager dessa rader, redan hos Martini. Lämna
ej telefonen innan ni hört honom. _Nu gäller det._ Jag önskar er all
lycka.
Wolfgang kände en ström av lycka genomflöda sitt inre. Hon skrev ej som
förr -- hennes brev ägde en värme som ej förut, och han trodde sig mellan
raderna spåra något mera än blotta affären och det intresse, hon visade
för densamma.
Han ilade till telefonen och tillbragte flera timmar med den fastbunden
vid sitt ena öra.
-- Ännu intet, mumlade han gång på gång, tills plötsligt hans drag fingo
ett uttryck av spänning.
Han hörde doktorn utbrista:
-- Se där, sannerligen är det inte Cramer.
Wolfgang förstod, att doktorn genom fönstret sett denne herre närma sig.
Herrarne träffades inne på kontoret, och av deras samtal fick Wolfgang
höra allt. Den underbara spegeln var färdig, försilvringen klar och allt
i ordning. Ballongen var redo och svävade fylld av vätgas fästad i sitt
långa rep högt över Salpisoön. Att doktor Martini ännu ej avprovat
spegeln, berodde endast på, att himlen de sista nätterna varit höljd av
täta moln. Och det såg ut, som om så även skulle bliva fallet denna
natt.
Cramer hade god lust att stiga upp ett slag i ballongen. Han hade aldrig
någonsin lämnat terra firma, påstod han.
-- Gott, svarade doktorn, vi vänta till första molnfria kväll. Då gå vi
upp tillsammans. Spegeln inställes automatiskt med jordens och Mars'
skiftande ställningar som norm med sådan riktning, att planeten Mars
beständigt befinner sig inom synkretsen.
Men Cramer envisades. Han ville gå upp redan nu.
-- Herre Gud, sade han, jag bryr mig alls inte om Mars. Jag vill gå upp
ett slag och bese utsikten. Vad -- låt ett par man fira ned ballongen och
släpp mig till väders ett moment.
-- Nåväl, svarade doktorn till slut, låtom oss göra det. Jag följer er.
Vi kunna ju alltid stiga upp ett par minuter. Varför inte, om ni nu så
speciellt önskar det.