_Det mystiska paketet._
Som en förlösande tilldragelse mitt i hans oro anlände nästa dags
förmiddag ett brev från fröken Elli Zander. Det var kort och rakt på sak
och innehöll endast en uppmaning till Wolfgang att liksom förra gången
möta henne å uppgiven plats, dit hon skulle komma i automobil samma dag.
Åter möttes de två och åter ställdes färden till en av förstäderna, men
denna gång hade vädrets ombytliga makter gynnat dem. Det var ett härligt,
solbestrålat höstlandskap, som utbredde sig genom automobilens fönster.
Men ingen av dem hade tid eller lust att hängiva sig åt utsikten.
Wolfgang såg på sin reskamrat, deras ögon möttes och i den blicken visste
bägge, att de tillhörde varandra.
Den unge mannen fattade flickans hand.
-- Tack, sade han.
Detta handtryck var liksom damluckans regel -- det drog ifrån
fördämningen och flödet -- ordflödet släpptes lös. Elli började sin
berättelse.
-- Ni har väl sett i tidningarna?
-- Ja, och jag anar, att ni står bakom.
-- Jag gör det -- om än ej på det sätt, som tidningarne berätta eller
antaga.
Wolfgang såg upp förvånad.
-- Huru?
-- Ja, gissa ni. Jag har telefonerna -- jag har själv tagit dem, men ej
stulit dem.
-- Men »taga» och »stjäla» är väl detsamma?
-- Nej -- det kan vara en himmelsvid skillnad på de ordens betydelse.
-- Har ni lånt dem då? undrade Wolfgang.
-- Nej, jag vill berätta er, hur allt gått till. Min morbror var alldeles
omöjlig att få till att omtala någonting. Herr Cramer likaså -- --
-- Cramer?
-- Ja -- jag låtsade, som vore jag honom gunstig.
-- Den skurken --
-- Ja, ni kan tro, att det kostade på. Men låt mig fortsätta. Intet
lyckades och jag hade mitt löfte till er att försöka allt. Det var då jag
kom att tänka på telefonerna. Nu är det så, ser ni, att allt skall vara
_affär_ för morbror Simon. Nåväl, jag fick lista ut ett sätt, varpå jag
kunde få fatt i telefonerna för att med dem spionera ut morbror -- ett
sätt, som samtidigt var en affär för honom.
-- Ja, men det är väl alldeles otänkbart! utbrast Wolfgang.
Elli smålog slugt.
-- Å -- kvinnans list, vet ni, övergår och så vidare, skrattade hon. Jag
fann sättet.
-- Att komma över telefonerna, så att det verkligen blev en fördel därmed
för er morbror? Å -- ni skämtar bara, sade Wolfgang.
-- Nej, affärsanlag ligga nog i släkten, antager jag, upplyste fröken
Zander. Jo, jag sade så här till min morbror: -- Det är ju du och Willson
som äga den trådlösa telefonen, sade jag. -- Ja, svarade han. -- Men den
affären tycks ej gå framåt, fortsatte jag. -- Nej, medgav han. -- Vet du
felet? frågade jag. -- Nej, på min ära, svarade morbror. -- För litet
reklam, sade jag. Tror du det? Vi kunna ju ej ännu börja med annonser,
invände han. Jag sade honom då min plan.
-- Nå? undrade Wolfgang i spänning.
-- Vi arrangera en stöld, föreslog jag, fortsatte den unga flickan. Min
morbror såg skarpt på mig och sade: -- Idén är helt enkelt syperb, min
flicka. Så såg han ännu skarpare på mig och yttrade: -- Alla tidningar
skola gå i fällan -- präktigt -- de komma att skrika om »den oersättliga
förlusten», »den geniale Willsons härliga uppfinning» -- ja, min flicka,
idén är briljant -- en sjudundrande reklam.
Wolfgang satt alldeles häpen.
-- Och sedan? Så fick ni telefonerna?
-- Å nej, skrattade flickan, så lätt gick det ändå inte. Min morbror såg
ännu mycket, mycket skarpare på mig, så skarpt, vet ni, att jag _kände_
hur hans blick trängde rakt in i min själ och så frågade han: -- Vilket
_motiv_ har du för att komma med detta förslag. -- Att svara, att det
endast var min kärlek till honom som morbror, hade ej passat -- jag
svarade: -- Å -- det är kanske dumt, men det är ett par väninnor, som jag
gärna ville spionera litet på. Han hytte åt mig med fingret och sade: --
Du lilla skojare! Men hur det var, gick han in på förslaget och Willson
visade sig också alldeles förtjust över detsamma.
-- Och så fick ni telefonerna? Jag måste säga det samma som er morbror:
Ni lilla skojare!
Flickan skrattade.
-- Ja, svarade hon, jag fick dem. Den ena listade jag upp på min morbrors
högsta bokhylla i biblioteket -- den andra tog jag in i mitt rum. Och i
går --
-- Nå -- i går? undrade Wolfgang.
-- I går satt jag hela tiden uppe på mitt rum -- jag hade migrän.
Wolfgang skrattade.
-- Och resultatet? frågade han. Lyckades ni att uppspåra något?
-- _Allt_, svarade flickan.
Wolfgang blev så häpen, att han spratt upp.
-- Vad? Verkligen!
-- Som jag säger. Doktor Martini och Cramer kommo på besök till morbror.
Den telefonen är en underbar uppfinning -- jag hörde mycket tydligare i
den än i en vanlig telefon med tråd -- är inte det besynnerligt?
-- Jo, medgaf Wolfgang. Och vad hörde ni?
-- Platsen, tiden, alltsammans.
-- Och var skall den underbara spegeln byggas?
-- På en liten ö ej långt från Korsika, svarade flickan. Ön beskrevs av
doktor Martini som liten och obebodd.
-- Obebodd där nere, det var underligt.
-- Ja. Det tyckte morbror också.
-- Och vad berodde det på? Nämnde han något om det, den där Martini?
-- Ja. Ön är vulkanisk och intet växer på den.
-- Och den heter?
-- Salpiso, svarade flickan och öppnade sin handväska. Ur denna framtog
hon ett sammanviket papper och räckte Wolfgang det.
-- Jag kan stenografi, upplyste hon. Jag nedskrev allt stenografiskt --
-- Men jag har ej lärt --
-- Det gör intet, detta är omskrivet på vanligt språk. Var så god, där
finner ni alla detaljer --
-- Å -- fröken Zander, sade Wolfgang, i det han mottog papperet, jag är
er stor tack skyldig. Jag vet ej hur jag skall kunna tacka er nog.
-- Vad det beträffar, svarade flickan raskt, så är den enda tack jag
begär, att ni reder upp den här härvan, så att morbror ej begår denna
avskyvärda handling.
Hade automobilen i detta ögonblick kört ned i en avgrund, kunde dess fall
dock ej blivit så stort som Wolfgangs nedstörtande från höjderna vid
dessa ord. Hela teorin om att det var för _hans_ skull, flickan offrat
och vågat så mycket, ramlade. Det var för att rädda morbrodern, hon gjort
allt. Nåja -- vad kunde han mera begära -- intet. Men när en man såras i
sin ömmaste punkt, fåfängan, tappar han som regel alldeles den tråd, som
hans logik och annars klara tankegång spänner mellan orsak och verkan.
Med få ord, denna tråd, som förr lett honom, förlorar bägge hållpunkterna
och mannen trasslar in sig i härvan.
Elli Zander var människokännare. Hon märkte, att något, ett eller annat,
sårat Wolfgang. Denne blev med ens tyst och sluten och den sorglösa,
glättiga blicken syntes ej mera i hans ögon. Men den unga flickan var
även något mera än blott och bart människokännare. Hon var klok. Och
därför låtsade hon om intet utan fortsatte samtalet enkelt och okonstlat.
Men hon bytte om samtalsämne; hon började att tala om den härliga natur,
de just reste igenom.
-- Se, se, sade hon och pekade upp mot en kulle, där uppe måste det vara
en härlig utsikt.
Wolfgang såg i den angivna riktningen.
Det var en ås, trädbevuxen och i höstens rika färger. Längst uppe på dess
krön låg ett litet, inbjudande värdshus --
En plötsligt tanke sköt igenom Wolfgang.
-- Vi resa dit och vila oss ett slag, föreslog han, och då Elli nickade
samtyckande, gav han chauffören order om att köra upp på kullen.
De stego ur automobilen vid värdshusets trädgårdsport och Wolfgang bjöd
flickan sin arm. I det de närmade sig huset slet Elli sig lös med ett
utrop och skyndade tillbaka till åkdonet. Wolfgang såg förundrad efter
henne.
Han såg, hur hon steg in i automobilen, böjde sig ned och upptog ett
paket, med vilket hon snabbt återvände.
-- Så, viktigt? undrade Wolfgang leende, betraktande paketet.
-- Ja, mycket -- för er.
-- För mig?
-- Ja, för framtiden.
-- Jag förstår icke.
-- Det är de två telefonerna, svarade flickan. Tänk, om de stulits.
Vid de sista orden måste Wolfgang småle; de stulna telefonerna finge ej
stjälas.