_Stölden._
Hela nästa dag väntade Wolfgang på ytterligare besked från Elli. Men
dagen förflöt och intet hördes av.
Cramer besökte honom och uttalade sin förundran över, att Wolfgang
föreföll så nervös.
-- Och detta just nu, bäste vän, sade Cramer, just nu, när allt ser ut,
att ordna sig för dig på bästa sätt.
-- Vad menar du? undrade Wolfgang.
-- Teorierna hava slutat att strömma in; Kuntze har ej på flera veckor
fått något mera att svara på, tyckte Cramer.
-- Och -- därav sluter du?
-- Att det bästa hopp för dig förefinnes -- det ser ut, som om marsgåtan
för alltid skulle förbli olöst.
Wolfgang måste i sitt stilla sinne beundra denna kalle hycklares
förställningskonst och spel. Vilken genompiskad skälm måste han ej vara.
Schnitler lovade att bättra sina nerver för framtiden, solande sig i det
ljusa hopp, som vännen Cramer ingöt i hans själ.
Dagen därpå gick in med festlig sol på den halvklara himlen och Wolfgang
tänkte, att denna dag, som började så glatt som ett avbrott efter en lång
regnperiod, liksom var ett varsel om goda underrättelser. Med glatt mod
öppnade han sin morgontidning. Hans blickar gledo över spalterna med
ledare, legala notiser -- halt, vad var detta -- _Den trådlösa
telefonen_, stod det med feta typer. _De tvenne enda existerande
exemplaren stulna. Gärningsmannen försvunnen._
-- Stopp, utbrast Wolfgang, »den trådlösa telefonen» -- jag tycker jag
minnes något om den. Jag har sett den en gång -- när -- Ah -- jag minns
allt -- det var ju gubben Levisons stolthet -- den där lilla apparaten,
han visade oss vid sitt besök hos mig.
Han läste artikeln:
-- I går eftermiddag anmäldes till detektiva polisen, att den bekante
uppfinnaren Willson förlorat en synnerligen kostbar apparat -- hans
senaste uppfinning, den trådlösa telefonen. Herr Willson bar beständigt
denna apparat, som är mycket liten, på sig. I går bar han den som vanligt
i sin ytterrocks innerficka. Han fick ej på hela förmiddagen tillfälle
att använda den och på eftermiddagen, när han ville framtaga apparaten ur
fickan, var den försvunnen.
Man skulle vara frestad att antaga, att detta endast vore en ren
tillfällighet -- att Willson råkat tappa instrumentet på ett eller annat
sätt -- men ett par timmar senare anmäldes ett nytt brott -- maken till
Willsons telefon hade också stulits. Det existerar blott tvenne apparater
i världen -- uppfinnarens egen och dess fullständiga like, som inköpts av
bankir Simon Levison och i vars ägo den hittills befunnit sig.
Bägge dessa oersättliga apparater ha i går eftermiddag eller middag
stulits och det besynnerliga är, att Willson i går middags avlade ett
besök just hos Levison. Man skulle kunna förmoda att stölden begåtts
därstädes, medan Willsons ytterrock hängde i tamburen. Men en noggrann
husundersökning hos Levison har ej bragt något i dagen. Betjänten, som
vistades i tamburen, där överrocken hängde under Willsons besök inne hos
Levison, försäkrar, att ingen främmande person synts till, och betjänten
själv är höjd över alla misstankar.
Willson kan ej försäkra, om apparaten just i det Levisonska huset blivit
stulen, men att här föreligger en kombination, tycks vara givet.
Det uppstår nu en fråga: Motivet till stölderna.
Om en konkurrerande uppfinnare velat bemäktiga sig telefonapparaten för
att studera dess tillverkningssätt och konstruktion hade det ju varit
tillräckligt, att stjäla _den ena_ av de alldeles likadant konstruerade
apparaterna och icke utsätta sig för risken av upptäckt genom att
bemäktiga sig även den andra. Detta motiv kan således med ens förkastas.
Troligare förefaller det antagandet, att tjuven har för avsikt att
åstadkomma en spioneringsanordning. Man tänke sig nämligen, vilka
möjligheter den trådlösa telefonen öppnar för sådant. Den ena lilla
apparaten anbringas osedd i det rum, varest ett konspirerande samtal
pågår -- den andra befinner sig i avlyssnarens rum. Denne senare kan då
höra varje ord, som konspiranterna yttra -- själv osedd och oanad.
Ännu ett antagande kan göras, det nämligen, att tjuvarne äro _två_
uppfinnare, som oavhängigt av varandra och av en ren händelse råkat att
stjäla var sin apparat ungefär samtidigt.
Saken är överlämnad till en av våra mest framstående detektiver till
vidare utredning.
Wolfgang drog en djup suck.
-- Aha -- tänkte han, _detta_ var hennes plan. _Hon_ är det, som tagit de
bägge apparaterna -- den ur Willsons rock var det ej svårt att tillgripa
och i morbroderns bibliotek går och kommer hon ju som hon vill.
Men så kom samma fråga för honom, som den, som framkastats av
tidningsmannen: motivet -- motivet som drivit _flickan_ till handlingen.
Kunde hennes intresse för honom vara så stort, att hon vågade en sådan
sak för hans skull? Kanske -- i hennes biljett stod ju ordet »riskabelt»
alldeles tydligt. Men då måste intresset hava övergått till något mera än
blott hjälpsamhet -- ja, hon måste ju älska honom.
Och med detsamma han tänkt tanken, gick det som en sällhetsrysning genom
hela hans varelse. En sådan kvinnas kärlek -- en kvinnas, som kunde våga
sådana medel -- det måste vara något som ej beskärdes varje man.
Wolfgang förstod för en gångs skull jesuiternas »ändamålet helgar
medlen», och han beundrade det mod, den unga flickan måste äga för att
kunna begå en handling, som denna.
Han gick i en oerhörd spänning hela dagen och väntade på underrättelser
från henne -- antingen att hon lyckats uppspåra något -- ty det var ju
klart, att det var avsikten med telefonerna -- eller, vad värre vore, att
hon ertappades och finge utstå obehag.