_Doktorns plan._
Det kom åter en varm blick i Wolfgangs ögon, när han hörde Ellis
resonemang om, att hon räddat telefonerna, och då hon räckte honom
paketet med orden:
-- Akta dem som er ögonsten, de kunna komma väl till pass, såg han på
henne med en värme och känsla, som gjorde, att den unga flickan
instinktivt ryckte till.
Hennes sätt blev plötsligt reserverat -- det var, som anade hon, att
Wolfgang möjligen skulle säga något, som hon ej alls ville svara på under
de närvarande pinsamma omständigheterna.
De drucko ett glas vin på värdshuset och Ellis yrkade på, att hennes
notater skulle genomgås.
-- Å -- det hinna vi alltid med, svarade Wolfgang, låt oss nu njuta av
detta flyktiga ögonblick i den härliga höststämningen.
-- Nej, svarade flickan bestämt, det är viktigare, att vi tala om edra
affärer.
Wolfgang betänkte sig. Ja, naturligtvis hade hon rätt. Han fann sig själv
taktlös -- för henne var det ju morbroderns ära det gällde. Och vad stod
ej på spel för Wolfgang själv!
Han vecklade upp papperet.
Hela arket var fyllt av hennes vackra handstil.
-- Nu vilja vi gå igenom detta punkt för punkt, sade hon.
-- Vänta, ett ord först, bad Wolfgang.
-- Vad då? undrade Elli.
-- Jo, säg mig en sak. Om jag nu behåller telefonerna för att en gång
kunna använda dem i spiontjänst på Martini eller någon hans like -- kan
ej då ni råka ut för obehag nu?
-- Å -- ni menar för min morbrors skull? Att han skulle fråga efter
telefonerna?
-- Ja, just det.
-- Det har ingen fara. Jag har _fått_ dem, de äro min egendom.
Uppfinnaren, som ju känner deras hemlighet, är nu sysselsatt med
fabrikation av många flera och som ett slags betalning för min goda
reklamidé fick jag dessa två i present av morbror.
-- Gott -- låt oss då se på edra notiser. Alltså bygges »den underbara
spegeln» på den lilla vulkaniska ön Salpiso. Det tycks ni ha skrivit här,
ser jag.
-- Stämmer, svarade flickan i fullständig affärston, och hennes förra,
otvungna sätt återvände mer och mer.
Wolfgang läste:
-- »Den underbara spegeln» förfärdigas så, att en stor bytta -- --
Han såg upp.
Elli rodnande.
-- Ja, bytta -- -- stammade hon.
-- Sade Martini bytta? undrade Wolfgang.
-- Nej, han sade något som jag ej begrep. Men morbror frågade honom så
här:
-- Det blir väl som en stor bytta? och därtill svarade doktorn:
-- Precis det, ja.
-- Gott, sade Wolfgang. Inte begriper jag detta, men låt oss fortsätta --
bytta -- ja -- att en stor bytta får notera --
-- Rotera, rättade flickan.
-- Bra, en stor bytta får rotera -- om sin axel i horizontalledet. Byttan
fylles av ett segt material och vid rotationen slungas detta mera och
mera uppåt byttans kanter, ungefär, som när man rör i en kaffekopp --
-- Stopp, utbrast Wolfgang -- ordet kaffekopp drogo hans tankar till den
mystiska P. B. Z. -- vem sade ordet kaffekopp?
-- Cramer, tror jag. De talade så lärt, att jag måste nedskriva det, som
jag lättast förstod.
-- Från det ena till det andra, fröken Zander, insköt Wolfgang. Hörde ni
dem nämna orden P. B. Z?
-- Ja, jag hörde det.
-- Och vad sades om dem?
-- Det var visst en pseudonym?
-- Ja.
-- Som framställt en marshypotes, tror jag.
-- Javisst.
-- Jo, nu minns jag. P. B. Z. har givit sig tillkänna -- och -- kan ni
tänka er -- det var en gammal dam.
-- Ja, det trodde vi --
-- Vilka vi?
-- Min före detta vän Cramer och jag -- hon poetiserade över en kaffekopp
och blommor i Arabien och tusenskönor på himlens blåa äng och allt vad
det nu var. Vi kommo då till den övertygelsen, att P. B. Z. var en
kvinna -- och vårt antagande har ju nu besannat sig.
-- Aha, sade flickan. Stackars kvinnor. Vi få då sannerligen skulden
jämt, när det talas om kaffe.
Wolfgang skrattade och läste vidare. Ellis uppsats var rätt barnsligt
framställd, men just därför blev den lättare förståelig, än om hon
skulle hava valt de stenografiska uttrycken för doktor Martinis
förklaringar. Hon hade hållit sig mera till morbroderns och Cramers ord
och därför fått allt så allmänfattligt.
-- Kaffekopp -- kaffekopp -- jaså, här är det, sade Wolfgang. Genom denna
rotation blir den sega massans yta buktig, den tager formen av en konkav
yta. Byttan göres tjugo meter i diameter och sättes i rotation medelst
maskinkraft. När den konkava ytan danat sig beströs den med ett pulver,
som är ledande för elektriciteten och därpå införes i håligheten --
vilken hålighet? undrade Wolfgang.
-- I den där håligheten, förstår ni.
-- Nej.
-- I den konkavitet, som bildas i byttan, upplyste flickan.
-- Javisst -- gott -- införes i håligheten en lösning av ett silversalt.
Elektrisk ström påsläppes och härigenom utfälles silvret på det ledande
pulvret. Det äger rum samma process som vid galvanisk -- vanlig --
försilvring. Den konkava ytan blir efter en tid speglande blank av silver
-- »den underbara spegeln» är bildad i all dess konkava glans.
-- Jaha, detta begriper jag, men vad vill han med en konkav jättespegel?
Inte kan han se Mars genom den? insköt Wolfgang.
-- Just det samma sade min morbror också.
-- Nå.
-- Läs vidare, får ni se, vad Martini svarade, genmälde flickan.
-- En konkav spegel är just betingelsen för en god astronomisk reflektor,
läste Wolfgang. Herschels stora reflektor hade emellertid endast en
diameter av två meter, denna av tjugo. Dess kraft är således fabelaktigt
stor. För att se bilden av den förstorade planeten måste en ballong
captif anordnas, från vilken man vid tillräcklig höjd kan se ned i den
underbara spegeln.
Wolfgang tystnade.
-- Nå? frågade Elli.
-- Jag begriper inte det där med ballongen, svarade han.
-- Uppriktigt sagt, inte jag heller, medgav Elli.
-- Men förklarade ej doktorn, vad han menade? Frågade ej er morbror honom
om den saken?
-- Jo, men Martini bara talade om distans och focus och brännpunkter och
allt vad det var.
-- Ni skall se, att detta med ballongen skall svara till ett högt rör
eller sådant, tyckte Wolfgang.
-- Ja, det måste vara något sådant, svarade flickan, ty inte kan
ballongen endast vara för deras höga nöje -- --
-- Nej, den är nog nödvändig, medgav Wolfgang.
Wolfgang vände bladet.
-- Jaså, sade han, notaten äro slut. Men detta är ju alldeles
tillräckligt. Nu vet jag alltsammans.
-- Och vad tänker ni göra? undrade Elli.
-- Ja, det är ju alldeles omöjligt att säga. När tror ni att Martini
börjar?
-- Antagligen alldeles strax. Morbror har ju släppt till dessa
syndapengar -- tyvärr.
Wolfgang suckade.
-- Ja, detta ser hopplöst ut, sade han. Den där underbara spegeln kan nog
upptäcka Mars' sanna natur och då är jag såld.
-- Seså, svarade flickan, friskt mod bara. Allt detta måste bringas på
skam -- min morbror får ej hava detta på sitt samvete -- och ni skall
hava edra rättmätiga millioner. Men vi hava ju tiden för oss och vi bliva
väl som förr bundsförvanter? tillade hon och såg frågande på honom.
-- Tack, ni vill? sade Wolfgang glad.
-- Ja, svarade flickan och räckte honom sin hand. Ni skall se, att vi
finna ut något -- det är jag säker på -- hittills har ju allt gått så
bra.
-- En sak, sade Schnitler, vad sade doktor Martini om tiden?
-- Vad menar ni?
-- Jo, nämnde han intet om, ifall det var säkert, att hans underbara
spegel skulle bli färdig före den bestämda tidens utlopp?
-- Nej, det hörde jag icke något om. Den saken hava de väl antagligen
förut underhandlat om och det är väl ganska säkert, att ej morbror skulle
gått med på den, om ej den sidan av anslaget varit klar.
-- Ånej, ni har nog rätt, medgav Wolfgang. Vi hava således nu icke stort
mera än ett och ett halvt år på oss.
-- Nej, och knappast det en gång. Vad ämnar ni göra? upprepade Elli ännu
en gång sin fråga.
Wolfgang fick en plötslig idé.
-- Jag reser till Salpiso, svarade han.
-- Men ni blottställer er, utbrast flickan. På vilket sätt vill ni komma
i förbindelse med doktorn?
-- Som arbetare möjligen, svarade Wolfgang.
-- Ni -- arbetare? Ånej --
-- Jo, jag kan allt -- jag vill rädda min förmögenhet och så är det ännu
en sak, som driver mig -- Elli -- han fattade hennes hand.
Hon drog med milt våld handen till sig.
-- Nej, vad tänka vi på, sade hon, klockan är mycket -- jag måste fara
hem, och hon reste sig hastigt. Glöm för all del inte paketet, tillade
hon.
-- Omöjligt att komma till någon klarhet angående hennes känslor för mig,
tänkte Wolfgang, då han hjälpte den unga flickan upp i automobilen.