_Doktor Martini._
Det förflöt en veckas tid utan att något förspordes från P. B. Z., och
Cramer hade under denna tid gjort förfrågningar även hos andra
astronomer. Dessa hade besvarats så, att det tydligt framgick, att
P. B. Z. omöjligt kunde hava någon utsikt till uppmärksamhet, och
Cramer var lugn.
Men vid denna veckas utgång hände däremot det besynnerliga, att Kuntze
icke sände något brev.
-- Nåväl, tänkte Schnitler och Cramer, det har väl blivit ett tillfälligt
avbrott i teorifabrikationen, och för att undersöka, huru det förhöll sig
med saken, ringde Cramer för säkerhets skull upp kandidaten.
Jo, det var riktigt. Han hade ej mottagit något papper från Levison och
kunde således intet rapportera.
-- Skönt, sade Cramer till Wolfgang, vi tycks få litet lugn ovanpå
stormen. Du skall se, att det till slut icke lyckas någon alls att
förklara marsgåtan och att pengarna äro dina.
-- Tror du?
-- Ja. Men vi få ju se, genmälde Cramer.
Det var, som om denna möjlighet med ens stod klar för Wolfgang. Hela
tiden, sedan onkelns testamente upplästs för honom, hade han varit liksom
bedövad, som ett viljelöst redskap i Cramers hand. Han vågade ej tänka på
eventualiteten av, att de tio millionerna verkligen skulle bli hans utan
en förtvivlad kamp -- han hade blivit en man, visserligen, men på ett
föga värdigt sätt: att, gälla vad det än vore, följa Cramers anvisningar
och tilltvinga sig arvet.
Men nu, sedan Cramer sagt farväl och avlägsnat sig, stod allt detta klart
för Wolfgang -- han måste handla och tänka självständigt -- nu, strax
måste han börja. Detta stod alldeles tydligt för honom.
Han slog sig ned framför sitt skrivbord, tände en cigarr och lät de blå
ringarne luftigt dansa mot fönsterrutan.
Det tycktes honom, som hade utsikten, att arvet _kunde_ tillfalla honom
utan någon handling, som var på ett eller annat sätt ofin, gjort honom
till en annan och bättre människa.
Och nu ville han göra något -- något alldeles självrådigt, något som
Cramer ej hade med att göra -- ja, helst tvärt emot dennes råd och
förmaningar.
Som han satt där försjunken i tankar, var det, som togo rökringarne form
och gestalt, och ur rökmolnen trädde det fram bilden av en ung flicka.
Ah -- han kände mycket väl igen henne. Det var den unga flickan, han sett
i Levisons automobil, och som då uppväckt hans intresse i så hög grad.
Han kände en obetvinglig lust att göra hennes bekantskap, att få återse
henne.
Men huru?
Med ens slog det honom, att här kunde han kombinera något, som gällde
nytta och nöje. Han ville strax avlägga Levison ett besök, en privat,
familjär visit, för att undersöka, huru det förhöll sig med den
omständigheten, att ingen ny teori förgångna veckan inlämnats.
Sagt och gjort.
Wolfgang gjorde toalett och lät snart därefter anmäla sig hos Levison.
Betjänten upplyste, att hans herre för ögonblicket var upptagen, men om
herr Schnitler ville taga plats i salongen --
Wolfgang slog sig ned. Han hyste ett svagt hopp om, att den unga flickan
skulle infinna sig, ett hopp, som dock gäckades.
En dörr till ett angränsande rum stod på glänt. Han gissade sig till, att
det var biblioteket, ty han hörde Levisons stämma talande med en
främmande herre. Bägge talade brutet; Levisons språk med dess
egendomligheter kände Wolfgang redan förut, och den besökande bröt på
italienska.
Utan att behöva lyssna hörde Wolfgang varje ord, som yttrades. Först
föreföll det honom likgiltigt, han tog en bok från bordet och bläddrade i
den, icke ägnande samtalet i biblioteket något intresse. Men ett ord:
»_marsgåtans lösning_», som uttalades av den besökande, fick Wolfgang
till att plötsligt spritta till.
Och det lönade väl mödan att höra efter. Under samtalets gång blottades
för honom en hel komplott.
Den besökande, som av Levison kallades doktor Martini, framkom med det
förslaget, att Simon skulle understödja honom med medel för byggandet av
världens starkaste teleskop -- genom det skulle han så observera Mars,
han skulle kunna framkomma med den enda riktiga förklaringen. Därpå
skulle Simon Levison och han dela rovet -- tiomillionen -- genom att
taga jämt hälften var.
De voro så ivriga, de bägge inne i biblioteket, att de höjde rösterna mer
och mer.
Till slut tycktes den skönaste enighet hava uppnåtts, och Wolfgang fick
till sin ytterliga häpnad höra ännu en tredje röst från en person, som
hittills ej med ett ord förrått sin närvaro -- det var Cramers.
Där skulle delas och delas, det hela var planlagt på Wolfgangs
fullständiga ruin, och vännen Cramers arbete bestod i att under hela
tiden, medan byggandet av jätteteleskopet pågick, hålla Wolfgang i den
djupaste okunnighet om allt. För detta skulle han i dusör påräkna 500.000
mark av vardera herrarne, tillsammans en million mark -- i sanning en
mycket god förtjänst.
Wolfgang var för häpen för att kunna tänka klart och redigt. Så mycket
begrep han emellertid, att Cramer måste hava gått direkt från honom till
Simon.
Så uppgjordes planen.
Doktor Martini skulle, mot att Simon förskotterade honom det belopp, som
erfordrades till byggandet av teleskopet -- en jättestor spegel -- _om_
han lyckades, överlåta fem millioner på Levison. Spegeln skulle byggas --
--.
Just som platsen närmare skulle angivas och Wolfgang skärpte sina öron
till det yttersta, öppnades dörren till ett tredje rum. Wolfgang såg
ditåt.
På tröskeln stod flickan från automobilen, förvånad att finna en
besökande i salongen och måhända ännu mera häpen, då hon i honom
igenkände den man, vars ögon hon mött en gång förut och som hon visste
var löjtnant Wolfgang Schnitler.
Wolfgang reste sig bugande, och flickan besvarade med en lätt böjning på
huvudet hans hälsning. Hon ville just taga ett steg fram emot honom, då
han gjorde något, som kom henne att ännu mera förvånas än för ett
ögonblick sedan.
Löjtnant Schnitler närmade sig henne hastigt men ljudlöst, med sitt ena
finger betydelsefullt lagt över munnen. Han grep henne fast men icke
omilt om ena handleden, och innan hon ännu hunnit komma till besinning,
hade han, utan att ett ord växlats, tryckt in dörren, varigenom hon
kommit och bägge befunno sig i rummet innanför salongen. Sedan han väl
stängt dörren efter dem, släppte han taget om handleden och sade:
-- Förlåt.
Hon såg förundrad på honom, varken ond eller ledsen, endast oförstående.