_En syn i en kopp kaffe._
-- Högst besynnerligt, tänkte Wolfgang och Cramer, och de uttryckte också
denna tanke under användande av flere av språkets superlativ, medan
Kuntze tryckte på en knapp och tillsade den inträdande hushållerskan om
varmt kaffe.
-- Ja, det är ganska märkvärdigt, medgav astronomen, men jag gjorde själv
experimentet i morse.
-- Och det lyckades!
-- Alldeles förträffligt.
De bägge herrarne rent av fröso vid tanken på det heta kaffet och vad som
komma skulle.
-- Det är en ganska poetisk början på den här teorin, sade astronomen.
Den hoppa vi väl över?
-- Tvärtom, tvärtom, tyckte Wolfgang, som älskade lättare saker framför
det rent vetenskapliga. Låt oss höra det, innan kaffet kommer.
-- Gott, sade Carl Kuntze. Så här börjar teorin, det vill säga
inledningen.
-- Gott, fram med det poetiska!
Astronomen läste:
-- En äng i blomsterskrud -- är det ej som den mörka natthimlen,
översållad av myriader tindrande stjärnor? Se, himlapellen är ängens
saftiga gräs med dess gröna ton, och stjärnehären är blomma vid blomma av
skiftande färgnyans! Än stora, än små, än lysande starkt och än svagt, så
äro både ängens blomster och himlens ljuspunkter i natten.
Sökande fladdrar en fjäril från blomma till blomma, surrande ilar ett bi
mot ett lysande färgstänk -- äro de ej som våra tankar, som irra, dallra
genom omätliga rymder? Visserligen lysa blommorna och glänsa stjärnorna,
men man har dock rätt att fråga sig: är denna spröda färg, detta milda
ljus ensamt tillräckligt att åstadkomma sådana verkningar?
Svaret är enkelt och lyder så: Vad blomma och insekt beträffar, är färgen
allena ej nog. Det behöves ock doft -- fast mänskliga luktorgan ofta ej
märka den -- en doft, som tydligt förnimmes av insekterna.
Men var blir det då av sammanlikningen med stjärnorna i rymdens eviga
blå? Också de måste besitta en doft för att varsnas och älskas av
tankens fladdrande insekt.
Och liksom blommans doft är ett utslag av dess högsta, inre liv långt
finare än färg och form, så är ock rymdens stjärnedoft dessa guldkorns
högsta, hemliga liv.
Att söka fatta sfärernas doft är att höra deras harmoni, att höra
harmonin är att märka, att ingen ton skorrar i deras musikaliska
blandning. Då blir det, att fatta sfärernas doft, detsamma som att känna
var doft för sig, var himlakropps innersta, hemliga liv.
Så tänkte jag. Det är nu länge, länge sedan. Det var en stilla natt på
Java. Bergsluttningen hade jag samma dag beundrat; den var tätt beklädd
av de evigt gröna kaffebuskarne, vilkas vita blommor i dagsljuset verkade
som utströdda punkter av stilla ljus. Och hela luften var mättad av
blommornas egna, balsamiska doft. Nu i den tysta natten låg berget mörkt,
men doften svävade än i stillheten och mot himlens mörka dok trädde
tusentals stjärnor glänsande fram. Det var då, jag varsnade
stjärnevärldens doft; ty vad voro de annat än dagens lysande
blomsterkalkar, fast längre bort.
Kuntze tystnade; hushållerskan inträdde med kaffet. De bägge besökarne
yttrade intet; de väntade på det omtalade experimentet. Astronomen
tycktes emellertid vilja sätta deras tålamod på ännu större prov; han
bläddrade litet i manuskriptet och stannade ett stycke längre fram i
folianten.
-- Här komma nu en hel del utvecklingar över doft, blommor och stjärnor,
varpå förslagsställaren, som är anonym -- --
-- Vad -- anonym?
Wolfgang hade rest sig som stucken av en orm, när ordet uttalades.
-- Ja, svarade Kuntze, det förekommer ju ofta. Se här, fortsatte han och
visade de bägge herrarne signaturen P. B. Z. å manuskriptets sista
sida.
-- Men --, utbrast Wolfgang; han hejdades dock att fortsätta meningen
genom en blick från Cramer, vilken i stället yttrade:
-- Var så god, läs vidare; det blir ju signaturens eget fel, om han vill
dölja sig, ifall han har något att vinna.
-- Jo, därpå övergår P. B. Z. till att överföra doft och stjärnor till
direkt kaffe och sådana. Och slutligen kommer inledningen till det, som
direkt tager sikte på marsdonationen. Han skriver: Jag hade nyss läst om
den märkvärdiga, stora marsdonationen, och mina tankar sysslade nästan
oavbrutet med gåtan. En eftermiddag vann jag fullständig klarhet. Jag
satt vid mitt skrivbord; framför mig stod en kopp svart, hett kaffe.
Koppen stod så, att den ljusa aftonhimlen bildade fond till dryckens yta.
Då såg jag något besynnerligt. Det lätta, tunna dok av imma, som bildade
sig över den varma ytan, brast och på ljusare botten -- imman -- bildade
sig de vackraste »kanaler» -- det underliggande kaffet -- mörka och klart
tecknade. Var det doften, som nu mot himlens bakgrund sjöng gåtan om Mars
hemliga sanning? Så frågade jag mig.
Astronomen gjorde ett uppehåll.
-- Och nu, sade han, äro vi färdiga för experimentet, mina herrar.
Han ifyllde en kopp nästan till randen med kaffe och ställde den så, att
den stod emellan betraktarens öga och den elektriska bordslampan. Ytan
reflekterade sålunda ljuset.
-- Var så god, herr löjtnant, yttrade han, pekande på en stol. Håll
andedräkten, så att ni ej blåser bort den lätta imman. Ser ni den?
Wolfgang nickade.
Plötsligt såg han imman remna, och i samma ögonblick framträdde klart och
tydligt den syn, som astronomen nyss beskrivit.
-- Underbart, utbrast han.
Men samtidigt försvann synen. Luftdraget vid det uttalade ordet hade
varit nog att pusta bort den eteriska imman, och koppens innehåll stod
åter svart och klart.
-- Håll andan ett ögonblick, så får ni synliga »kanaler» igen, sade
Kuntze.
Fenomenet framträdde ånyo.
Cramer och Wolfgang roade sig med att gång på gång framkalla den
egenartade synen och åter låta den försvinna.
-- Nå, frågade Wolfgang till slut, hur använder han detta fenomen på
Mars?
-- Hon, rättade Cramer.
-- Vilken hon?
-- P. B. Z. naturligtvis.
-- Varav sluter du att det är en kvinna?
-- Först och främst av den poetiska inledningen och så av kaffekoppen.
-- Gott, varav sluter alltså P. B. Z., att marsgåtan är löst? Och hur
applicerar han eller hon det på Mars?
-- Så här skriver han eller hon; han vände några blad och läste:
-- Det förefinnes så oerhört stora likheter mellan Mars' kanaler och
remnorna på den mörka kaffeytan, att det är rent ut frapperande. Den
lilla olikhet, som existerar, beror antagligen endast på, att marsytan
är sfärisk, medan kaffets är plan. Man har härav lov att sluta sig till,
att Mars' yta betäckes helt och hållet av ett mörkt, varmt och sjudande
hav. Det är mörkt av uppslammad mylla, lera och liknande. Mot den kalla
världsrymden bildas en beständig ånga, ett dimtäcke, som brister,
bildande långa rifter och remnor. De observerade förändringarne äro blott
regelbundet återkommande vindilar över havet. Kanalernas fördubblingar
tidvis förklaras likaså härav. De vita fläckarna i polernas närhet äro
blott tätare kondensationer av imman, påminnande om våra tjocka, jordiska
moln. Mars' något åt orange dragande färg uppstår därigenom att vissa
ljusreflexer alstras; de äro kombinationen av det underliggande havet och
det på imdokets yttersida fallande solljuset. --
Astronomen tystnade.
-- Nå? frågade Wolfgang.
-- Ja, det jag nu läst upp, är ju endast småplock här och där -- resten
har förövrigt blott rent vetenskapligt intresse.
-- Och er mening? Tror ni, att denne P. B. Z. lyckats finna den
verkliga lösningen?
-- Vad tror ni själv?
-- Vi bägge äro nog ursäktade, att vi ej uttala oss.
-- Mitt svar avgives om lördag direkt till herr Levison, svarade Kuntze
med en förbindlig bugning.
Vid dessa ord hajade de bägge männen till. Wolfgang blev endast förargad
och gjorde inga reflektioner; han tänkte blott: Det var en förbannat ogin
karl!
Cramer däremot, med sin snabba uppfattning, hade på fem sekunder följande
tankekedja fix och färdig: Direkt till Levison; aha -- han misstänker
antingen att vi äro spioner, som lägga ut en fälla för honom, eller han
anser sig bunden av sitt löfte till Simon att endast var lördag meddela
sina resultat eller också vet han själv ej ännu, vad han skall svara, om
han gillar eller ogillar marsteorin. Gott -- det sista är nog det
riktiga.
Därför sade han med ett förbindligt leende:
-- Utmärkt, herr Kuntze, och tack så mycket för det intressanta
föredraget.
Han räckte fram sin hand till avsked, Wolfgang följde utan ett ord hans
exempel, och några ögonblick senare hade de bägge herrarne lämnat
astronomen.
Utkomna på gatan utvecklade Cramer sin övertygelse, att det här förelåge
ett verkligt farligt fall, och att kanske, när allt kom till allt,
lösningen av gåtan nu verkligen vore funnen.
-- Låt oss emellertid diskutera saken en smula, föreslog han. Antag, att
denna teori är lösningen -- vad har så Kuntze för intresse av det? Kanske
han riskerar, att hans engagement hos Levison upphör? Vad tror du?
-- Tja, jag vet sannerligen inte. Varför skulle engagementet upphöra?
-- Levison kan ju hava överenskommit med honom, att hans tjänst ej längre
behöves efter att en lösning framkommit, i så fall är det i Kuntzes
intresse att helt enkelt framkomma med invändningar mot _allt_. Vi kunna
ju ej kontrollera hans motbevis.
-- Så oklok har Simon nog ej varit.
-- Fan vet! De slugaste köra ofta fast på en eller annan bagatell, som de
glömt. Emellertid; jag anser, att här föreligger en hotande fara.
-- Men kunde vi ej fråga Levison?
-- Jo, det har du rätt i, medgav Cramer.
De undersökte förhållandet telefonledes, och Levison svarade, att det
hade ingen fara alls, Carl Kuntze vore hederligheten själv. Förresten
hade han ej alls nämnt något om saken, endast engagerat astronomen så
länge, intill att donationen _verkligen_ honorerades, och Simon själv
vore mycket tillfreds att så länge som möjligt slippa ifrån denna
utbetalning.
-- Se där ha vi ägget, tyckte Cramer. Jag ger mig fanken på, att Kuntze
kommer att säga nej om lördag -- även om det sker mot bättre vetande.
Lördagen kom och med den astronomens lunta. Det obligatoriska, korta
brevet medföljde.
Det var lika de föregående.
-- Vad var det jag sade? frågade Cramer. Jag ger mig fortfarande fanken
på, att karlen är en skurk. Och nu, min käre Wolfgang, få vi arbete.
-- Hur så?
-- Vi måste söka reda på P. B. Z. och se, vad vi kunna göra för att
hindra, att hans eller hennes teori sprides.
Wolfgang Schnitler svarade:
-- Jag vore mest böjd att antaga, att Kuntze har rätt -- att vi låta hela
P. B. Z. förfalla och vara i fred. Tror signaturen själv på saken, så
bör han eller hon väl uppgiva sin adress. Men intet sådant har gjorts.
-- Gott, svarade Cramer, jag är enig med dig till hälften -- låt oss
intet göra nu -- men låt oss heller ej alldeles släppa saken ur sikte --
med få ord, vi vilja sova på, saken.