_En gemensam hemlighet._
-- Förlåt.
Hon tyckte han ej alls såg farlig ut. Visserligen var hans sätt något
olikt det hon väntat sig, men 1950 års kvinnor voro ej så ytterligt
nogräknade.
-- Det hade kunnat gälla mitt liv, viskade han, och flickan kom med ens
in i rollen, att det gällde tystnad, ehuru hon ej visste varför.
-- Jag är löjtnant Wolfgang Schnitler, viskade han. Jag har just i detta
ögonblick blivit sviken av dem jag trodde vara mina vänner. Min ställning
är ytterst obehaglig i detta hus för tillfället. Jag kan ej säga mera nu.
Men ni skulle kunna hjälpa mig -- --
-- Men ni vet ju ej ens, vem jag är, sade flickan.
-- Nej, fröken. Men lova mig för mitt livs skull, att ni för ingen yppar,
att jag den sista kvarts timmen befunnit mig i salongen.
-- Är det så farligt?
-- Ja.
-- Gott, jag tror er och lovar att tiga.
-- Tack. Nu måste jag bort. Säg, kan ni möta mig i morgon -- förlåt, men
när det gäller ens liv -- och jag ser i er ett halmstrå -- ni förstår --
kan ni? Vill ni?
Flickan såg på honom.
Det låg så mycken verklig ångest i hans blick, att hon resolut svarade:
-- Ja, jag vill möta er i morgon middag klockan ett vid Brandenburger
Thor.
-- Tack.
-- Och nu skall jag visa er en annan väg till hallen -- ni vill väl gå --
jag tyckte ni nämnde det.
-- Ja, gå i all hemlighet och osedd.
Flickan förde honom genom en korridor ut till hallen och försvann med en
nick.
-- Jag behöver ej träffa herr Levison, upplyste Wolfgang den frågande
betjänten, det var unga fröken mitt besök egentligen gällde. Se här, och
han lät ett guldmynt falla i den bugande lakejens hand, ni behöver ej
alls nämna till herr Levison om mitt besök.
Betjänten smålog.
Wolfgang hade kunnat slå honom för det flinet, men han måste behärska
sig -- allt berodde på, att det ej blev känt, att han varit i huset just
nu -- det var hans enda räddning, ty han insåg tydligt, att personer, som
Levison och Cramer nu visat sig vara, icke skulle skona hans liv om de
upptäckte, att han listat ut deras anslag.
Han kom emellertid lyckligt och väl ut på gatan och där smög han sig fram
utmed husraden, intill han nådde första tvärgata. Först då lugnade han
sig något. Han såg sig om efter en automobil och åkte direkt hem.
-- Mycket angenämt, resonerade han, ens vänner, som man skall lita på,
vända kappan efter vinden. Det var således en komplott -- Cramer och
Levison hava »arbetat» tillsammans i den här saken. Tack! Men jag skall
bliva dem litet för slug. Hålla god min och låtsas om ingenting.
Så gingo hans tankar till den unga flickan. Skulle även hon svika det
förtroende, han ämnade giva henne nästa dag? Nå, det fick han tids nog
veta. Han _måste_ hava henne till förtrogen, vem annan skulle kunna hålla
honom à jour med gubben Levisons planer, och dem måste han veta, för att
kunna komma dem på skam. Ja -- vem annan än hon -- men vem var hon? Hans
dotter? Antagligen. Men skulle verkligen en dotter vilja spionera på sin
far? Ja, det var den stora frågan. I realiteten gjorde ju flickan sin
fader en tjänst genom att bidraga till att hans nesliga plan förhindrades
i dess utförande. Det ville i alla fall varje sann kvinna göra. Men var
denna flicka en sann kvinna? Och Cramers ord, när flickan mötte Levison i
automobilen, stego fram för honom -- »det kan vara ett försåt, som
Levison lagt ut». Ja, det kunde vara det -- men, den, som sagt de orden,
var ju själv en värre bedragare än många.
Allt började gå runt för Wolfgang. Nej, det fick gå bäst det gitte -- han
skulle väl av flickans sätt i alla fall på något vis kunna sluta sig
till, om hon vore att lita på eller ej.
Det ringde.
-- Cramer, tänkte Wolfgang. Gott -- fort in i rollen.
Mycket riktigt. Cramer inträdde med sitt vanliga smil och i allt sig så
lika, att Wolfgang måste fråga sig själv om han ej rent av hade drömt
hela det ohyggliga samtalet. Men vart ord Cramer yttrade, skorrade som en
återklang av rösten från Levisons bibliotek, när stämman resonerade om
procenter och dusör för att hålla honom, Wolfgang Schnitler, i okunnighet
under vänskapens mask.
Han ryste.
-- Du mår inte bra? frågade Cramer deltagande.
-- Jo, fullkomligt, gamle, gode vän.
De talades vid om likgiltiga saker, superade tillsammans som vanligt och
skildes på kvällen, som om intet passerat.
* * * * *
Klockan ett nästa dags middag stod Wolfgang väntande vid Brandenburger
Thor.
Besynnerligt nog tvivlade han ej ett ögonblick på, att flickan skulle
hålla sitt ord.
En kvart över ett syntes emellertid ännu ingen till. Klockan blev halv
två och två. Ännu ingen.
Wolfgang kände sig djupt besviken. Våt var han av regnet trots paraplyn
-- ty det regnade icke måttligt -- och han skyndade in på närmaste kafé
för att medelst ett glas glödgat vin bringa blodet i omlopp.
Svek på svek.
Nu var han förrådd från det hållet också. Nå, vad kunde han egentligen
mera vänta?
Trött på sig själv och hela tillvaron körde han hem till sig.
På hans arbetsbord låg en biljett.
Han bröt den.
Underskriften var Elli Zander.
-- Elli Zander? Alldeles obekant, mumlade Wolfgang.
-- Förtroende mot förtroende, läste han. Ni gav mig ert i går -- jag ger
er härmed mitt. En herre av edra bekanta -- en av dem, som i går befann
sig inne i biblioteket -- har senaste tiden förföljt mig med
giftermålsanbud. I dag när jag var på väg att träffa eder, såg jag, att
han iakttog mig och följde mig på avstånd. Då jag ej ville, att han
skulle se oss tillsammans -- för er skull -- vågade jag ej infinna mig på
det avtalade stället. Jag föreslår er emellertid ett mycket säkrare sätt
att råkas. Jag passerar i eftermiddag klockan fem Leipzigerstrasse 65.
Var på platsen, så stannar jag min bil ett ögonblick och ni stiger in.
Elli Zander.
-- Ändå en ljusglimt, sade Wolfgang för sig själv. Men Cramer! Åter
falskt spel. Han varnar mig för flickan och gör själv försök till att
närma sig henne. Gott -- klockan fem. Elli Zander? Jag undrar, i vilket
förhållande hon står till gubben Levison? Niece kanske. I alla fall icke
dotter.
Så började han undersöka sina känslor för den unga flickan. Kärlek? Nej.
Hon var söt, tilldragande, helt från de täcka ansiktsdragen till den
lilla, pikanta foten -- det var allt.
Åter stod den falske vännen för honom -- nej, ut i staden, för allt i
världen ville han inte just nu träffa Cramer.
Och Wolfgang Schnitler begav sig ut i stadens vimmel.