_En lösning?_
En afton något senare ringde det på fil. kand. Kuntzes tamburklocka, och
då denne personligen gick för att öppna, inträdde tvenne personer av
vilka den ene presenterade sig som löjtnant Wolfgang Schnitler och
föreställde sin följeslagare som sin vän, grosshandlare Cramer.
-- Aha, löjtnant Schnitler, jag förstår, ni vill höra nyheter -- sista
veckans marsteorier? Var så god stig in, mina herrar.
De inträdde i arbetsrummet, ett stort, glatt rum med ett väldigt
skrivbord, höga, välfyllda bokreoler, diverse instrument och
skinnbeklädda, bekväma länstolar.
-- Här, sade värden, i det han lade handen på en väldig pappershög, här
ligga alla snillefostren.
-- Jaså, men apropå snillefoster, så vill ni väl inte påstå, att _alla_
förslag äro komplett vanvettiga? undrade Cramer.
-- Nej, visst inte. Många av dem äro ej alls illa utfunderade. Men jag
har uppfattat mitt engagement hos Levison så, att det här gällde att kort
och gott framdraga de »emot», som jag kunde finna. Så snart jag
påträffade ett, varemot intet kunde vetenskapligt invändas, borde
uppställaren av detsamma ifrågasättas till erhållande av donationen. Det
är således för mitt arbete alldeles tillräckligt, om jag finner en enda
invändning -- den stjälper hela den fina teorin.
-- Javisst.
-- Och hittills har vartenda förslag haft en lucka.
-- Jaså, sade Wolfgang. Men säg mig en sak. Ni förstår väl mitt intresse
för denna undersökning?
-- Uppriktigt sagt, tror jag mig förstå den --
Cramer ryckte till, men Kuntze fortsatte, utan att märka rörelsen:
-- Jag tror att uteslutande nyfikenheten driver er. Ni är naturligtvis i
högsta grad spänd på, om någon lyckas finna en eller annan förklaring av
problemet. För er gäller det ju en massa pengar; ni ser helst, att gåtan
ej löses, ty då är ni om några år en rik man. Och då är det minsann ej
underligt, om ni är nyfiken. Levison vill, antingen därför att han är er
vän, eller därför att han hoppas på förbindelse med er, om ni får
pengarne, visa er en liten vänlighet, och låter er därför följa med i
utvecklingens gång. Är det ej riktigt?
-- Jovisst, svarade Wolfgang, och Cramer andades lättad. Det var tydligt,
att den unge vetenskapsmannen absolut intet anade. Grosshandlaren blev så
upprymd av detta, att han rent av blev välvilligt stämd mot Kuntze, och
för att smickra honom sade han:
-- Tala om någon av de intressantaste teorierna för oss, herr Kuntze.
Nu var det Wolfgangs tur att rycka till. Han hade absolut ingen lust att
besväras med något som helst tankearbete. Men han var van vid, att vännen
aldrig framkom med något oförnuftigt; hans tilltro till honom var full
och hel. Därför sade han endast:
-- Ja, det vore roligt, låt oss höra, jag ber.
Kuntze var förtjust.
-- Tja, sade han, seende åt högen till, vilken skall jag omtala? Ni, herr
löjtnant, har ju läst dem samtliga. Vilken tycker ni själv?
Det blev en pinsam tystnad.
-- Jag är så litet bevandrad i astronomin; men -- allt det där har jag ju
läst -- tala om någon av de nya, som ni ännu ej sänt mig. Ni har väl
denna vecka också fått något?
Astronomen lät höra en lätt vissling.
-- Visst tusan, utbröt han, och det ett väldigt lustigt ett. Det är ett
av de mest originella uppslag, jag hittills läst; det kom mig tillhanda i
går.
Både Cramer och Wolfgang bleknade lätt. Hade månne det fruktade förslaget
kommit? Kanske lösningen vore funnen?
-- Nå, frågade Wolfgang i andlös spänning.
-- Tror ni det innehåller lösningen? undrade Cramer.
Astronomen svarade icke genast. Han såg på de bägge herrarne och märkte
tydligen deras oro. Då var det, som om det blixtrade till inom honom, som
om den lilla humoristiska gnista, man ibland såg skymta fram ur hans
ögon, tänt en idé.
-- Det skall jag säga, när jag har fått höra vad ni bägge själva mena om
det, sade han blott.
Liksom alla teoretiker var Kuntze glad och stolt, när han hade
intresserade åhörare. Nu såg han för sig dessa bägge dagdrifvare i
spändaste förväntan sluka vart ord från hans läppar, när han skulle
föredraga den originella teorin. Inte för mycket gott ville han låta
denna nöjesstund gå sig ur händerna.
-- Jag har, som sagt, ännu ej givit mitt utlåtande om saken, fortsatte
han långsamt och närmade sig dokumenthögen, inom sig glädjande sig över
att verka medelpunkt i församlingen.
Han tog det översta av papperen och vecklade upp det. Det var en tjock
foliant, smakfullt inbunden.
-- Omsorgsfullt utarbetat, tyckte han, under det de andra ryste.
-- Men jag skall fatta mig i korthet, tillade han. Jag nöjer mig med att
här och där utplocka de punkter, som äro de utslagsgivande.
Och under det de andra stillatigande åsågo hans bläddrande i det tjocka,
inbundna manuskriptet, slog astronomen upp en sida, lade folianten i knät
och sade:
-- Ja, det är sant. Vi måste som åskådningsmaterial hava en kopp svart,
rykande kaffe.